But sir, the Xbox 360 rules.

I torsdags gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en ny Xbox 360. Min förra, som jag lånat från jobbet, redringade i augusti. Jag minns inte ens omständigheterna. Det kom plötsligt. Efter att ha pulat runt med med gamla Xbox-etta och ett skruttigt Wii under en tid kände jag att det fick vara nog. Dessutom släpptes Mass Effect 2 samma dag, ett spel som jag sett fram emot i två år.

En del kallar sina Macar för "precious" - jag har själv gjort det med min gamla iBook. En del smeker sina iPhones till sömns eller polerar växelspaken på sin Dodge Viper som vore den det egna ollonet en sömnlös tisdagsnatt. Själv hyser jag känslor för tvenne livlösa ting - dels den här gamla jobbdatorn, faktiskt, men också min Xbox 360. Eftersom jag genast kände ömhet för min nya enhet förmodar jag att jag egentligen betraktar alla Xbox 360-maskiner som en enda. Eller så är det helt enkelt varumärket jag älskar. Att älska något som tillverkats av Microsoft känns underligt, men det kanske är så det är.

När den nya boxen stod på sin plats och surrade igång kände jag en tillfredsställelse som jag inte känt på länge. Jag har naturligtvis känt mig som Hitler gör i klippet ovan, två boxar har trots allt gett upp livsgnistan för mig. Men jag är förlåtande.

Jag slår på min Xbox 360. Det där välbekanta surrandet från dess plastiga inanndöme fyller luften. Jag klappar på den försiktigt och viskar: "Dö inte för mig nu. Inte ännu. Vi måste bara besegra The Reapers först."

You were married in the mirrored hall when I was sixteen

Min lillasyster gifte sig igår, vilket var en skön och avslappnad tillställning som sammanlagt tog tjugofem minuter. Det var inte meningen att den skulle ta längre heller, syrran och hennes man ville bara få det avklarat och sedan gå ut och käka något gott. Syrrans man hade med sig sina två tonårssöner, som jag faktiskt aldrig träffat förut (de bor på annan ort), och vi kramades och sade välkommen till familjen. Det var egentligen inte alls många där - jag och syrrans bästis, syrrans mans syster, söner och kusin. Men idag är det middag. Jag måste sätta fart. Laxen tillagar sig inte själv.

Don't let the sun go down on me

Jag och MF släntrar iväg längs med Vasagatan i dagens sista anemiska vintersol. Solkig is som små bergskammar under hjulen och vi pratar om den senaste tidens jämmer och elände. Vi kliver in på sportbaren dit vi gått praktiskt taget varje fredag för att äta lunch de senaste fyra åren. Får ett bord. Bligar på de inramade bilderna av idrottsstjärnor - Larry Bird, Mark McGwire, Tiger Woods. Kollar som hastigast på skärmarna för att se vilken match som visas. Får in burgare, får in fish and chips. Hur många till besök hinner vi med innan det tar slut - åtta? Tio?

Vanligtvis är vi sex-åtta personer, de senaste två veckorna har det bara varit han och jag. MF dricker en stor stark, jag dricker en lättöl. MF säger att han är på väg genom sorgens fem stadier i rasande fart - förnekelse, vrede, köpslående har han klarat av på fyra dagar, säger han, nu har han bara depression kvar innan det är dags för accepterandet. "Bra", säger jag, "du kanske kan klara av depressionen imorgon". "Och slösa bort en hel helg?" säger MF. "Nä, det där gör jag nog helst på arbetstid."

After the goldrush

Shit. Det finns så sjukt mycket grejer som jag skulle vilja skiva om här. Tyvärr är mycket av det grejer som jag faktiskt får bra betalt om att skriva om av andra instanser, så jag har inte råd att bjucka på dem i dessa rimfrostiga tider av ekonomiskt förfall. Jösses, vad jag får bra pröjs om att skriva om dem i andra forum, det ska både ni och Gudarna veta.

Vad jag kan bjucka på här är egentligen bara två saker - George Clooney och en nära förestående zombieapokalyps - precis vad ni alla bett, nej, tiggt om. Just det här med zombieapokalypsen, som vi är så många som skojat om i alla dessa år, det är litet osmakligt att skoja om just nu, när alla öppna ytor i Port-au-Prince stinker av lik och urin. Så nej. Jag tror ni förstår vad jag menar - stor katastrof i Haiti av alla jävla ställen; tusentals döda på gatorna, Zora Neale Hurston och hela den grejen. Men det är too soon! Too jävla soon!

Så George Clooney, då? Jag ser på Up in the Air och underläppen skälver av igenkänning, jag ser Clooneys ögon, jag lyssnar på hans trygga röst, jag minns 1996 och jag minns From Dusk til Dawn, jag tänker på JD och hur vi såg alla jävla Clooneyfilmer som kom efter det, till och med One Fine Day (1996), och att det nu är fjorton år sedan,och jag sitter här med magen full av calamari fritti och Chardonnay och myspyser, och jag räknar till femton Clooney-filmer i DVD-hyllan och jag undrar egentligen varför, och jag slinker ner i soffan framför Three Kings och sedan har jag ingenting mer att säga i saken.

Anthony Bourdain's Slow Roasted Pork Ribs of Isolation and Frustration

Min pappa kom runt klockan sex. Jag unnade honom att vila och umgås med sitt barnbarn ett par timmar innan han jagade iväg efter nytt bilbatteri till mig. Vi beslöt att det var dumt att hålla på att kabla var och varannan dag, och helt enkelt byta ut det gamla batteriet, som vid det här laget måste vara runt sex år i alla fall.

Så fram och tillbaka till Alby för att ladda upp, sedan iväg till affären för att handla middag. Klockan var då kvart i sju. Egentligen alldeles för sent för att sätta igång med långkok, men Gud vad jag sett fram emot det. Och eftersom jag tillbringat större delen av dagen med att se Tony Bourdain trycka i sig kilo efter kilo av långkokt griskött kunde jag helt enkelt inte finna mig i att köpa en trött grillkyckling. Det skulle kännas som ett jävla nederlag helt enkelt, och fler nederlag under just denna dagen skulle jag helt enkelt inte palla.

Du behöver således:

1 kg tjockskuret revbensspjäll
1 burk krossade tomater
4 vitlöksklyftor
1 citron
5 plommon
3 msk Worcestershiresås
2 msk soja
2 msk crema di balsamico
1/2 gul lök
Torkad rosmarin, timjan, oregano, basilika
salt, peppar

Värm ugnen till 175 grader. Hacka lök. Kärna ur plommonen och skär dem i kvartar. Fräs löken. Ner med plommonen. Ner med Worcestershiresås, soja och crema di balsamico. Krossa vitlöken, ner med den. Fräs runt i tio minuter, slå sedan över tomaterna. Sjud en sväng till, men det är egentligen inte nödvändigt. Krydda, salta, peppra och citrona.

Klä insidan av en ugnsfast form med ugnsfolie. Placera köttet med fettsidan uppåt. Salta och peppra. Häll sedan såsen över köttet, se till att såsen täcker köttet väl. Täck sedan det hela med ugnsfolie, stoppa in köttet som om det vore en liten bebis. Eller, nja, se snarare till att det sluter tämligen tätt. Sedan skjuts in i ugnen.

Vänta i två timmar. Under tiden Kolla på när Anthony Bourdain äter en tunnbrödrulle från Maxigrillen på Medborgarplatsen med MTV-Kicki (Anthony Bourdain without Reservation s02e05).

Efter att ha väntat i två timmar låter du köttet vila i en halvtimme. Det hela blir otroligt mört, saftigt och smakrikt. Servera med ris.

Smaklig spis!

NOTERING: Det är alltså inte Bourdains recept, utan mitt. Han har enbart inspirerat mig.

Kom kom atombomb

Sista semesterdagen. Jobbigt. Stark söndagskänsla. Nu handlar det om att maximera, tänker jag när jag kliver ur sängen halv nio. Först, några avsnitt av Anthony Bourdain without Reservations medan jag dricker kaffe och äter min powerbarfrukost. Planera dagen. Kanske en shoppingrunda med TG, litet lunch, sedan veckohandla. Sedan åka hem, ställa en billig del av grisen på långkok i ugnen medan jag spelar litet Zelda på Wii. Sedan förtäring av sagda gris framför ett par filmer. Big Fish och kanske Humpday.

Ut till bilen. Som inte startar. För andra gången den här veckan. Ringer TG. Ingen shopping just nu. Ringer pappa, som sitter i bilen på väg hem från landet. Han kommer förbi runt tre, säger han.

Jag vankar tillbaka över gården, bokar tvättstugan och lagar sedan raggmunk med fläsk medan jag bidar min tid.

Klockan är halv två. En och en halv timme kvar till pappa kommer. Sedan blir jag tvungen att köra tre mil. Därefter kanske det kan bli som planerat. Kanske.

Baby when I saw you turning at the end of the street

Att försöka sammanfatta ett helt popkulturellt decennium kan andra få hålla på med. Själv pallar jag det inte. Någon jävla kommentar kan jag väl fälla över det hela, i alla fall, om jag så måste.

Jag tänker på vurmen för åttiotalet. Jag tänker på nördens segertåg över världen. Jag tänker på Sofia Coppola. Jag tänker på att dansa med tårar i ögonen. Jag tänker på hur det nya alltid tar avstamp i något gammalt. På revansch. På kamp efter jämställdhet och utsuddandet av sociala gränser. På hur tweeheten hotade att ta över hela den indiecredd min generation jobbat på att bygga upp under hela nittiotalet, på ironins fall. Jag tänker på youtube, på nätdemokrati. På sociala medier. Hur TV-fiktion togs på allvar igen. Generationskfitet bland recenscenter och kreatörer. På bloggare. Rent yrkesmässigt tänker jag på hur mycket den enskilda personens behov och önskningar stått i fokus. Nostalgi, trygghet, igenkännande.

Jag kan således inte tänka mig att illustrera allt detta på ett bättre sätt än med detta klipp, trots att jag embeddat det förut, trots att jag tjatat om det förut, trots att jag tänker på det nästan varje dag. Det konnoterar så väldigt mycket samtidigt. Nollnolltalet sammanfattas i Molly Ringwalds danssteg på den där trappavsatsen i det där biblioteket.
Håll till godo. Igen.

Åh, the internetz får mig att chuckla ibland

AV Club rapporterar om online-magasinet After Eltons omröstning om vem som var förra decenniets främste gay/bikille inom mediavärlden. Det stod snart mellan min älskade Neil Patrick Harris från How I Met Your Mother, och John Barrowman från Dr Who och Torchwood. När det bara skilde 20 röster mellan de båda började både Harris och Barrowman använda sina kända vänner för att rekrytera röster. Folk som Jonathan "Wossy" Ross, Perez Hilton, Neil Gaiman, Kevin Smith, Felicia Day och Alyson Hannigan började tweeta om att deras följare - sammanlagt flera miljoner - skulle rösta på den kandidat de stöttade. I skrivande stund är det fortfarande oavgjort. Personligen röstar jag ju på Neil Patrick Harris, åh vad jag älskar honom.

Men I ALLA FALL, i kommentarsfältet till denna rapportering skriver en användare: "George Takei is the gay person of every decade". Och det var det som fick mig att skrocka. Gud hjälpe mig, jag älskar George Takei också.

Warp speed, Mr Sulu.

The JR Crabcake Experience, eller Christian Bales' Crabcakes of obsession and paranoia

Guess what, shit nuggets? När jag kom ut till bilen, som främst använts för att köra fem kilometer i stöten sedan innan jul, startade inte när jag skulle åka och handla. Jag ringde till JR, som jag anade var ute och jobbade, och kanske skulle kunna befinna sig i närheten. Det gjorde han dock inte, utan befann sig i pulkabacken med barnen. Han sade att han dock gärna kunde komma förbi och hjälpa mig starta i alla fall. God bless him!

Han anlände strax efter fyra, och kablade igång bilen på ett par minuter. Jag tackade honom och hans sovande barn för hjälpen, och lovade att återgälda tjänsten vid tillfälle. Därefter körde jag runt i en halvtimme för att ladda upp batteriet igen.

Du behöver, till fyra pers:

3 burkar krabbkött (ger ungefär 360 gram krabba, resten är vatten)
2 paket surimisticks för att dryga ut
1 citron
2,5 del ströbröd
1 kruka gräslök
1 kruka koriander (kan skippas)
3 stora schalottenlökar
1/2 röd spansk peppar
1 klyfta vitlök
1 dl majonnäs
2 ekologiska sprättägg
salt, peppar

Häll ur krabburkarna. Pressa ut vattnet ur krabbköttet i ett durkslag eller sil. Hacka upp surimin så att den påminner om krabbköttets konsistens. Ner med detta i en bunke. Knäck två ägg över. Häll i en dl majonnäs. Hacka kryddgrönt, kör i det. Finhacka schalotten. I med det. Hacka chili och vitlök. I med det också. Smaka av med citronsaft, salt och peppar. Rör om.

Nu ner med 1,5 dl ströbröd. Låt stå i cirka 15 minuter. Forma sedan 2 cm tjocka plättar av smeten, c:a 7 cm i diameter. Om smeten inte är tillräckligt tjock man du röra i mer ströbröd. Täck med ströbröd och kyl i 45 minuter eller tills plättarna är fasta och fina.

Stek sedan plättarna 4 minuter på varje sida i en blandning av olivolja och smör tills de är gyllenbruna.

Servera med Den Försiktiges Hemsvarvade Pommes Frites och en skön dipsås.

För att göra Den Försiktiges Hemsvarvades Pommes Frites behöver du 1 kg fast potatis, rikligt med rapsolja och salt och peppar.

Dela potatisen i tre delar. Skär sedan cirka fem millimeter tjocka strimlor av potatisen, så att de påminner om restaurangpommes. Koka sedan potatisen i saltat vatten i fem minuter och kyl sedan ner potatisen i riktigt kallt vatten. Torka potatisen väl.

Lägg sedan potatisen på en plåt. Ett lager för bästa resultat. Potatisen ska sedan så gott som täckas av rapsolja, och sedan köras in i en ugn värmd till 225 grader. Du gör detta eftersom det är riktigt bökigt att fritera potatis på spisen, och för att du inte har någon fritös. Tänk bara på hur livet skulle te sig om du hade en fritös! Vad tjock du skulle vara!

Rör om i pommesen när den ena sidan börjar bli gyllene. Detta tar ungefär 25 minuter. Den andra sidan brukar bara ta 15 minuter, eftersom oljan nu är riktigt, riktigt het. Var försiktig när du rör om! Riktigt försiktig!

Låt pommesen rinna av i ett durkslag rikligt fodrat med hushållspapper. Häll sedan pommesen försiktigt i en bunke. Salta med flingsalt. Peppra. Servera!

Skön dipsås: Hälften majonnäs, hälfte gräddfil. Pressa ner en vitlöksklyfta. Salta, peppra. Hacka ner litet dill. Rör om och kyl.

Ett hjärtligt tack till JR för hans hjälp. Utan honom skulle den här smaskiga rätten aldrig sett dagens ljus.

Smaklig spis!

Crabcakes och Christian Bale - detta vansinne!

Jag blev sjuk på Nyårsafton, och det var lika bra det, eftersom mina storvulna planer för den kvällen i alla fall blev inställda, som så många andra storvulna nyårsplaner jag haft. Tanken var ursprungligen att jag skulle köra ner till SL:s hemstad och fira nyår med hennes familj i deras hus mitt ute i den bohuslänska skogen, men efter många turer beslöts det att det inte var någon bra idé. Vädret hade ställt till det för dem, strömmen kom och gick och snön låg 90 cm hög på backen. Dessutom varnade SMHI för förrädiskt väglag, och jag blev ganska nöjd med att inte behöva köra 45 mil på halkbana.

Så jag laddade upp med halstabletter och firade nyår med min familj, vilket var väldigt trevligt. Pappa hade köpt en ny TV som han var nöjd med, så vi kalibrerade den och såg på Star Trek och oooh:ade och aaaah:ade över alla linsöverstrålningar. Sedan gratinerade vi litet hummer och skålade.

Dagen därpå hade det brutit ut rejält för mig, men eftersom mina föräldrar skulle åka till landet var jag tvungen att åka hem - detta på grund av att trapphissen gått sönder i kylan, och jag inte kunde ta mig in och ut ur huset själv. Så svag i kroppen som jag var släpade jag mig hem och lade mig på soffan. Jag insåg att jag som så många gånger förr åter var helt utlämnad till mig själv och mina hjärnspöken.

När febern bröt ut blev det riktigt illa. Jag bara sov och sov, och när jag inte sov låg jag och yrade på soffan och pratade för mig själv. Verkligheten drev in och ut, fram och tillbaka, upp och ner. Jag visste ibland inte var jag var. Jag började hytta med näven mot folk som gick förbi utanför. Under lördagen hade jag 38.5, så jag stoppade i mig mina receptbelagda smärtstillande och såg på fyra filmer i vilka Christian Bale skildrar olika stadier av besatthet och paranoia. Detta visade sig inte vara bra för mig. Jag började själv bli besatt och paranoid och låg snart under en filt och skakade, samtidigt som jag vandrade vilse i mitt undermedvetnas svindlande korridorer.

Jag försökte få utlopp för detta kreativt, men kunde inte hålla i en skisspenna eller hitta rätt bokstäver på tangentbordet. Jag gnydde. Jag tror att jag stekte ägg och bacon.

Jag duschade inte. Inte heller drack jag kaffe. Inte heller snusade jag. Dessa tre saker är vitala för mitt välbefinnande. Det var som om jag medvetet - någonstans - ville göra situationen värre för mig själv. Intrycket av att se en utmärglad och sömnlös Christian Bale skrubba köksgolvet med lut förstärktes av detta. Att medvetet förneka mig själv från tre av mina största behov var ett expriment som såhär i efterhand framstår som helt vansinnigt. Men jag visste inte vad jag höll på med, jag hade ju 38.5, för guds skull!

Runt halv ett på natten hände sedan något hemskt. Christian Bale stod i en tallskog och sköt med maskingevär mot en stuga i vilken Johnny Depp gömde sig, och plötsligt slogs jag av tanken på crabcakes. Gyllenbruna, frasiga crabcakes! Med koriander, vitlök och chili! Med chipotle, paprikapulver och schalottenlök! Med citron, gräslök och dill! Så många olika sorters crabcakes man kan göra! Jag slog av TV:n och gick och lade mig för att på det sättet måhända få bilden av crabcakes ur huvudet.

Jag vaknade drygt tio timmar senare, hostade upp en klump grönt slem och skrek: "Crabcakes!"

Klockan är nu snart halv två, och fortfarande inga crabcakes! Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte ätit något annat än en powerbar. Jag har däremot duschat, druckit tre koppar kaffe och tagit tre snus.

Jag känner mig isolerad och paranoid. Jag måste ta mig ut! På vändplanen utanför ser jag hur folk parkerar fel och fastnar i snödrivor och beter sig underligt. Jag hytter med näven åt dem. Jag måste komma ut. Jag måste göra crabcakes!