But sir, the Xbox 360 rules.

I torsdags gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en ny Xbox 360. Min förra, som jag lånat från jobbet, redringade i augusti. Jag minns inte ens omständigheterna. Det kom plötsligt. Efter att ha pulat runt med med gamla Xbox-etta och ett skruttigt Wii under en tid kände jag att det fick vara nog. Dessutom släpptes Mass Effect 2 samma dag, ett spel som jag sett fram emot i två år.

En del kallar sina Macar för "precious" - jag har själv gjort det med min gamla iBook. En del smeker sina iPhones till sömns eller polerar växelspaken på sin Dodge Viper som vore den det egna ollonet en sömnlös tisdagsnatt. Själv hyser jag känslor för tvenne livlösa ting - dels den här gamla jobbdatorn, faktiskt, men också min Xbox 360. Eftersom jag genast kände ömhet för min nya enhet förmodar jag att jag egentligen betraktar alla Xbox 360-maskiner som en enda. Eller så är det helt enkelt varumärket jag älskar. Att älska något som tillverkats av Microsoft känns underligt, men det kanske är så det är.

När den nya boxen stod på sin plats och surrade igång kände jag en tillfredsställelse som jag inte känt på länge. Jag har naturligtvis känt mig som Hitler gör i klippet ovan, två boxar har trots allt gett upp livsgnistan för mig. Men jag är förlåtande.

Jag slår på min Xbox 360. Det där välbekanta surrandet från dess plastiga inanndöme fyller luften. Jag klappar på den försiktigt och viskar: "Dö inte för mig nu. Inte ännu. Vi måste bara besegra The Reapers först."

Sally, take my hand

Efter att ha lagt Fable II till handlingarna infann sig den där tomheten igen. Den som alltid infinner sig när man klarat ett spel. Visst hade jag kunnat fortsätta att utföra side quests i all evinnerlighet, men vad är poängen? Vad är egentligen poängen? Upwards and onwards! Jag övervägde att spela klart Crackdown för ett ögonblick, men jag kände att jag behövde rensa paletten med något fräscht. Så vad som hände var att jag tog hem Banjo Kazooie Nuts & Bolts från jobbet. Det kändes inte som helt rätt spel, men det kunde i alla fall skänka några timmars förströelse. Något inom mig sade att det fanns något bättre där ute. Något Större. Så jag åker till GameStop efter jobbet. Jag köper Fallout 3. Sedan är det kört.

Okej, nu kör jag det här, sedan får det vara bra. Inga fler spel innan jul. Kanske Prince of Persia. Och Left 4 Dead. Och Call of Duty: World at War. Men sedan får det vara bra.

Hjälp mig. Snälla någon, hjälp mig.

Ja, jag kan göra det bättre själv, faktiskt.

Ack! Det värsta jag vet med spelrecensioner är när de inleds med ett långt stycke skrivet i förstaperson som ska dra in läsaren i spelvärlden och skapa atmosfär. Typ; ”Kulorna viner runt mina öron och jag hör hur mina kamrater skriker åt mig från skyttegravarna att skynda mig att aptera bomben på stridsvagnen som kommer emot mig”. Det är kuken. Det är dåligt. Men jag kan köpa det, inlevelse och allt det. Dock! Idag läste jag i danska Gamereactors recension av Fallout 3 något som knäckte kamelen: ”Det är minst trettio grader inne i min Teslahjälm, och mitt plasmagevär känns tungt och klumpigt i mina händer”. Thomas Tanngaard, alltså. Lägg det namnet på minnet.

With great power comes great motherfucking disappointment

Jag är blåst på konfekten. Spelade klart Web of Shadows imorse. Eller snarare, sparade slutbossen tills imorse, eftersom jag började se prickar när klockan var tolv igår kväll. Och sedan var det klart. I tidigare Spider-Manspel har kan kunnat fortsätta grinda efter att kampanjen varit klar, om man så önskat. Icke så i detta fall. Där kom eftertexten, och så var det över. Jag som hade sett fram emot att dra in en del XP och maxa alla upgrades, etc., fixa achievements som jag inte fått ännu, men icke! ICKE! Så här får det inte gå till! ICKE!

Slutbetyget blir 3 solida bananer – det var kul mest hela tiden, men på tok för enkelt. Dessutom droppade frameraten något fruktansvärt under de sista timmarna – det blev helt för många helikoptrar, vulturelings, svävare och symbioter samtidigt, och i ett spel som bygger på sömlöshet blir det verkligen ett mycket störande moment.

I övrigt blir det nog en bra dag. Nykundstårta i magen, Ryan Adams & The Cardinals nya i lurarna. Gött.

Whenever there's a hang-up, there is the Spider-Man

”Men Spider-Man: Web of Shadows”, ropar ni, ”hur blev det med det? Vi måste få veta!”
Jodå. Det blev. När jag inte läste, hängde med SL, hälsade på familjen eller sov spelade jag Web of Shadows. Rätt mycket. Kom till jobbet och möttes av följande brev i mailboxen.

Hey, if you can tell me how to destroy the two big robots that appear and attack the town hall I’d be grateful!

Det var min kollega Pete som hade fastnat. Han har förvisso två barn och fru och ta hand om, men också den högsta gamerscoren jag någonsin sett, så det är litet underligt att han fastnar på en sådan enkel fråga. Jag svarade:

Sure. Put on the black suit by clicking LS. Grab a vehicle by pressing B, preferably an unmanned vehicle or one of Kingpin’s tanks if you don’t want to raise your Black meter. Throw the vehicle at the Tech Mech. It will momentarily break down, and an X will appear above it. Approach the Tech Mech and press X when prompted. This will initiate a quick time event. I think the first sequence is X-A-A-B. This will make Spidey tear off the enormous machine gun that is strapped to the Mech’s left arm.

But the Mech will continue to fire rockets at you! Still in the black suit, grab another vehicle and throw it at the Mech to initiate another quick time event. Press A rapidly, and this will make Spidey pry the hatch on the mech open and pull out the driver. This will earn you an achievement (if this is your first encounter with a Mech). Spidey will also activate a self destruct sequence on the mech, so clear out before it ‘splodes!

Note: You could always just throw cars at the Mech until it goes “boom”. You can also just go to town on it with air or ground combos, which will take time and is not recommended – you should be at Level 5 before trying this.

Cheers,

[Steelwheels]

Så ja, man kan säga att jag är ganska engagerad i det hela. Än så länge har jag inte tröttnat. Vi får se hur det blir, är inne i tredje akten nu, och det är ganska spännande. Jag kommer vara klar på onsdag, tror jag.

Det känns som jag blir uppäten av tusen miljoner darrande ludna hål

Nu är det dags att lura sig själv igen! Idag släpps Spider-Man: Web of Shadows. Det är inte direkt ett AAA-spel, men på grund av den pepp jag byggt upp det senaste året måste jag spela det. Jag såg på en engelsk kollegas spelarprofil att han redan börjat spela, och hörde efter med honom vad han tyckte. Bättre än Spider-Man 3, tyckte han. Men inte den upplevelse han hoppats på (även han är en Spider-Mankille, vilket gör honom A-OK i min bok).

Det är så mycket med det här spelet som verkar käckigt. De har tagit fram karaktärer som Moon Knight och Power Man (Luke Cage) ur formalinet. Meningen är att man ska känna entusiasm inför att man kan slåss stående på väggar. IGNs recension har nerdragaren ”Det är åtminstone inte Iron Man”, vilket är roligt, men inte bådar gott.

Jag känner ju själv att det här inte inte känns helt okej. Ska jag verkligen köpa ett mediokert spel, när FarCry 2 släpps samma dag, och Fallout 3 väntar bakom hörnet – bara för att det är Spider-Man? Jo. Kanske ska utnyttja GameStops helt sjukt ologiska 10-dagarsregel och köra så långt jag kan till Fallout 3 släpps, då jag helt enkelt knallar in och ber om pengarna tillbaka. Jag vet att jag är i det närmaste slav under varumärket Spider-Man (han finns att beskåda i någon form i varje rum i min lägenhet, han finns som doftgran i bilen, han finns i en låda på jobbet i form av nätskjutare i plast), men så kan det vara.

Jag menar, här sitter jag nu efter att ha läst recension efter recension som alla konstaterar att Web of Shadows är ett enda stort ”meh”, men jag kan ändå inte släppa det. Jag behöver en intervention. Hjälp.

Äntligen II.

På Tokyo Game Show gick Microsoft äntligen ut med vad all den här Bungie-hooplan de senaste veckorna gått ut på. Nej, det är inget DLC-tjofräs till Halo 3. Det är ett helt nytt äventyr. Jag fick reda på det här redan i våras, men lyckats knipa käftski. Så här länge har jag inte haft något i valvet någonsin tror jag. Men nu är det äntligen ute. Jag känner mig fri.

Halo 3: Recon släpps hösten 2009 till Xbox 360.

Hold me, wrap me up

Julen räddas i år av Ubisofts nya Prince of Persia-spel. Det är cel-shadat, färgglatt och verkar vara spelmekaniskt innovativt. Jag gillar överhuvudtaget det här med att ha sällskap av en AI-karaktär som hjälper till, eller som man är helt beroende av för att kunna ta sig vidare, som i det här fallet. Den rykande färska trailern lovar gott. Musiken i trailern är ”Breathe Me” med Sia, vilket känns litet malplacé. För mig är den låten tätt förknippad med slutscenen i det sista Six Feet Under-avsnittet, som alltid får mig att gråta högljutt och ogenerat. Ofta rakt ner i kudden.

Meh

I det senaste avsnittet av Scrubs (s07ep02) får Turk bassning av frugan för att han bangar hemmasysslor och hellre spelar spel tillsammans med Vaktmästaren. Konsolen i fråga är Xbox 360, en konsol jag som bekant är mycket familjär med. Spelet nämns aldrig vid namn, med det talas om "warthogs" och "space goblins" (fick de inte säga brutes, jackals eller grunts?!), så det är ju alltså Halo 3 som avses. Dessvärre har NBC inte köpt loss rättigheterna att nämna spelet vid namn, vilket gör det hela litet pinsamt. Som man också ser av bilden spelar Turk och Vaktmästaren co-op. Så här ser det ut då:



Mmm. Tjenare. Jag behöver väl knappast gå in på detaljerna här, men en ganska uppenbar sak - var fan är split-screenen?. Och rent motoriskt sett, hur sköter Turk och Vaktmästaren kontrollerna? Jo, genom att trycka frenetiskt på alla knappar samtidigt förstås. Mother of God. Jag jobbar med marknadsföring av spel och spelkonsoler. Var det här verkligen en bra idé, corp? Var det det? Va? Va?!

Senare i samma avsnitt spelades José González' gamla "Heartbeats"-cover. Underligt.

Förövrigt kan ni hitta mig på Sci-Fimässan på söndag.

Gulligt möte

Men hallå herr Libido, var inte du död?

Så jag bladade iväg för att skaffa fågelfrön, vildsvinssalami, potatisgratäng, vin och Rufus Wainwrights nya skiva, och utanför luktade det hägg och syrén. Tog en sväng till min lokale spelnasare fölr att höra mig för när X-plorergitarren kan köpas stand-alone till Guitar Hero II. Ingen av de vanliga nördarna var där. I deras ställe stod det en söt tjej i tjugoårsåldern bakom disken; jag tror mig ha sett henne tidigare men är inte säker. Jag ställde min fråga, hon svarade, och frågade sedan hur bra jag var på GHII. Jag hade att jag var femstjärnig på medium. Hon skrattade och sade att hon ejsade Free Bird på Expert - en väldigt imponerande bragd, på min ära. Klart man får litet halvbånge av sådant. Hon hade spelat sedan december, dock, och jag berättade att jag bara spelat i ett par veckor. Då var det hennes tur att bli imponerad. Vi pratade litet om Wii och Bergsala och deras fuckup med för få maskiner, och sedan var det dags för mig att gå. Hon sade: "Kom gärna tillbaka med ett par koppar kaffe någon dag så kan vi snacka mer".

Lönnfeta gamers som jag är naturligtvis hennes bröd och smör, och visst kan man ana en smärre säljarstrategi när hon lyckas få in sin stjärt i samtalet (hon bertättade att hon tänkte tatuera in Nintendos logga där, när jag hävdade att Gamecube är en död konsol), men det är inte det som är poängen. Poängen är att den här tjejen var den första som väckt någon form av kåtma hos mig på väldigt, väldigt länge. Underligt.

Hon sade också att hon vanligtvis inte jobbade i den buitiken (som om jag inte visste det), utan i Farsta. Risken finns att jag kommer börja hänga i Farsta nu.

Kom just på att jag är 30. Hon kan omöjligt vara äldre än 23. Nu blev det creepy. Tillbaka in i Halo-grottan med mig.

Ewwww.