But sir, the Xbox 360 rules.

I torsdags gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en ny Xbox 360. Min förra, som jag lånat från jobbet, redringade i augusti. Jag minns inte ens omständigheterna. Det kom plötsligt. Efter att ha pulat runt med med gamla Xbox-etta och ett skruttigt Wii under en tid kände jag att det fick vara nog. Dessutom släpptes Mass Effect 2 samma dag, ett spel som jag sett fram emot i två år.

En del kallar sina Macar för "precious" - jag har själv gjort det med min gamla iBook. En del smeker sina iPhones till sömns eller polerar växelspaken på sin Dodge Viper som vore den det egna ollonet en sömnlös tisdagsnatt. Själv hyser jag känslor för tvenne livlösa ting - dels den här gamla jobbdatorn, faktiskt, men också min Xbox 360. Eftersom jag genast kände ömhet för min nya enhet förmodar jag att jag egentligen betraktar alla Xbox 360-maskiner som en enda. Eller så är det helt enkelt varumärket jag älskar. Att älska något som tillverkats av Microsoft känns underligt, men det kanske är så det är.

När den nya boxen stod på sin plats och surrade igång kände jag en tillfredsställelse som jag inte känt på länge. Jag har naturligtvis känt mig som Hitler gör i klippet ovan, två boxar har trots allt gett upp livsgnistan för mig. Men jag är förlåtande.

Jag slår på min Xbox 360. Det där välbekanta surrandet från dess plastiga inanndöme fyller luften. Jag klappar på den försiktigt och viskar: "Dö inte för mig nu. Inte ännu. Vi måste bara besegra The Reapers först."

Åh, the internetz får mig att chuckla ibland

AV Club rapporterar om online-magasinet After Eltons omröstning om vem som var förra decenniets främste gay/bikille inom mediavärlden. Det stod snart mellan min älskade Neil Patrick Harris från How I Met Your Mother, och John Barrowman från Dr Who och Torchwood. När det bara skilde 20 röster mellan de båda började både Harris och Barrowman använda sina kända vänner för att rekrytera röster. Folk som Jonathan "Wossy" Ross, Perez Hilton, Neil Gaiman, Kevin Smith, Felicia Day och Alyson Hannigan började tweeta om att deras följare - sammanlagt flera miljoner - skulle rösta på den kandidat de stöttade. I skrivande stund är det fortfarande oavgjort. Personligen röstar jag ju på Neil Patrick Harris, åh vad jag älskar honom.

Men I ALLA FALL, i kommentarsfältet till denna rapportering skriver en användare: "George Takei is the gay person of every decade". Och det var det som fick mig att skrocka. Gud hjälpe mig, jag älskar George Takei också.

Warp speed, Mr Sulu.

Whenever there's a hang-up, there is the Spider-Man

”Men Spider-Man: Web of Shadows”, ropar ni, ”hur blev det med det? Vi måste få veta!”
Jodå. Det blev. När jag inte läste, hängde med SL, hälsade på familjen eller sov spelade jag Web of Shadows. Rätt mycket. Kom till jobbet och möttes av följande brev i mailboxen.

Hey, if you can tell me how to destroy the two big robots that appear and attack the town hall I’d be grateful!

Det var min kollega Pete som hade fastnat. Han har förvisso två barn och fru och ta hand om, men också den högsta gamerscoren jag någonsin sett, så det är litet underligt att han fastnar på en sådan enkel fråga. Jag svarade:

Sure. Put on the black suit by clicking LS. Grab a vehicle by pressing B, preferably an unmanned vehicle or one of Kingpin’s tanks if you don’t want to raise your Black meter. Throw the vehicle at the Tech Mech. It will momentarily break down, and an X will appear above it. Approach the Tech Mech and press X when prompted. This will initiate a quick time event. I think the first sequence is X-A-A-B. This will make Spidey tear off the enormous machine gun that is strapped to the Mech’s left arm.

But the Mech will continue to fire rockets at you! Still in the black suit, grab another vehicle and throw it at the Mech to initiate another quick time event. Press A rapidly, and this will make Spidey pry the hatch on the mech open and pull out the driver. This will earn you an achievement (if this is your first encounter with a Mech). Spidey will also activate a self destruct sequence on the mech, so clear out before it ‘splodes!

Note: You could always just throw cars at the Mech until it goes “boom”. You can also just go to town on it with air or ground combos, which will take time and is not recommended – you should be at Level 5 before trying this.

Cheers,

[Steelwheels]

Så ja, man kan säga att jag är ganska engagerad i det hela. Än så länge har jag inte tröttnat. Vi får se hur det blir, är inne i tredje akten nu, och det är ganska spännande. Jag kommer vara klar på onsdag, tror jag.

The sea wants to take me, the knife wants to slit me

Låg på soffan större delen av gårdagen, åt praliner och läste John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”, som kombinerade The Smiths, Roslagens skärgård och Cthulhu-myten på ett rafflande sätt. Jag kom hem efter veckohandlande med SL runt halv tre, kokade kaffe och parkerade mig sedan i skåran mellan de två kuddarna i min stora, ljuslila soffa och bara plöjde. Det blev till ett vansinne. Klockan var redan nio när jag pausade för att äta middag, och runt halv elva hade jag nått sista sidan. Jag älskar att sträckläsa böcker, men det är tyvärr inte ofta som man får lust till det. Ajvide Lindqvists böcker är så pass enkelt skrivna att man det är lätt att ryckas med, men han är också en duktig berättare – om än något omständlig. Dessutom är det ju en väldigt atmosfärisk roman. Man vill inte sitta på tunnelbanan och läsa fjorton sidor i stöten samtidigt som man har en fuktig jeansröv intryckt i ansiktet, man vill sitta i sin soffa med en pläd över sig medan både regn och mörker faller utanför.

Det som störde mig mest var alla Smiths-citaten. Utan att spoila för mycket kan jag säga att det finns två tonåriga bikaraktärer som drar runt på en flakmoppe och rabblar swedade Smithscitat när andan faller på, vilket den gör rätt ofta och i jobbiga situationer. För någon som inte är initierad kanske det bara blir litet obehagligt och läskigt, men för någon som kan sin Smiths som ett rinnande vatten blir det distraherande, ibland direkt larvigt. I övrigt är det en mycket läsvärd bok. Och litet läbbig. Speciellt för oss som lider av svårartad leviathanofobi (skräck för sjöodjur. Den termen finns inte, egentligen. Jag hittade på den nyss).

Det känns som jag blir uppäten av tusen miljoner darrande ludna hål

Nu är det dags att lura sig själv igen! Idag släpps Spider-Man: Web of Shadows. Det är inte direkt ett AAA-spel, men på grund av den pepp jag byggt upp det senaste året måste jag spela det. Jag såg på en engelsk kollegas spelarprofil att han redan börjat spela, och hörde efter med honom vad han tyckte. Bättre än Spider-Man 3, tyckte han. Men inte den upplevelse han hoppats på (även han är en Spider-Mankille, vilket gör honom A-OK i min bok).

Det är så mycket med det här spelet som verkar käckigt. De har tagit fram karaktärer som Moon Knight och Power Man (Luke Cage) ur formalinet. Meningen är att man ska känna entusiasm inför att man kan slåss stående på väggar. IGNs recension har nerdragaren ”Det är åtminstone inte Iron Man”, vilket är roligt, men inte bådar gott.

Jag känner ju själv att det här inte inte känns helt okej. Ska jag verkligen köpa ett mediokert spel, när FarCry 2 släpps samma dag, och Fallout 3 väntar bakom hörnet – bara för att det är Spider-Man? Jo. Kanske ska utnyttja GameStops helt sjukt ologiska 10-dagarsregel och köra så långt jag kan till Fallout 3 släpps, då jag helt enkelt knallar in och ber om pengarna tillbaka. Jag vet att jag är i det närmaste slav under varumärket Spider-Man (han finns att beskåda i någon form i varje rum i min lägenhet, han finns som doftgran i bilen, han finns i en låda på jobbet i form av nätskjutare i plast), men så kan det vara.

Jag menar, här sitter jag nu efter att ha läst recension efter recension som alla konstaterar att Web of Shadows är ett enda stort ”meh”, men jag kan ändå inte släppa det. Jag behöver en intervention. Hjälp.

Hold me, wrap me up

Julen räddas i år av Ubisofts nya Prince of Persia-spel. Det är cel-shadat, färgglatt och verkar vara spelmekaniskt innovativt. Jag gillar överhuvudtaget det här med att ha sällskap av en AI-karaktär som hjälper till, eller som man är helt beroende av för att kunna ta sig vidare, som i det här fallet. Den rykande färska trailern lovar gott. Musiken i trailern är ”Breathe Me” med Sia, vilket känns litet malplacé. För mig är den låten tätt förknippad med slutscenen i det sista Six Feet Under-avsnittet, som alltid får mig att gråta högljutt och ogenerat. Ofta rakt ner i kudden.

Äntligen.

Jag satt och höll tummarna för Don DeLillo och Philip Roth, men det blev ju Jean Marie Gustave Le Clezió. Det tog en (1) minut för någon jävel att uppdatera hans sida på Wikipedia. Någon som suttit på helspänn framför uppdatera-knappen. Det är fint på något sätt.

Nu står det 13.05, men lita på mig. Det tog en minut.

The last of the famous international playboys

Haha, era jävlar - jag har en majskyckling marinerad i dragon och fransk senap i ugnen och jag är inte ens hungrig! Varför? För att jag kan, motherfuckers, för att jag kan. Och för att matlagning dämpar tokångest.

En annan skön grej som dämpar tokångest är att gå se en skön film. Jag och LA infann oss med svettiga handflator på SF Sergel 11.20 och köpte biljetter till The Dark Knight. All oro jag känt inför R liksom ångvältades över av en välbekant och ljuv känsla av nördpepp.

Halv tre stapplade vi ut i sommarvärmen och var lyriska. Jag tror banne mig att jag sett den bästa filmen baserad på en serietidning som någonsin gjorts. Ska låta det sjunka in litet grann. Bale är fantastisk, speciellt som Bruce Wayne - skönt laidback och fånleende playboy. Jag är kär i Maggie Gyllenhaal. Och Ledger... Hans Joker är fanimig den mest obehagliga jävla karaktären jag någonsin sett på bio.

Så nu dricker jag litet av det vita vin R hade med sig förra veckan och sörjer litet att vi inte ses den här helgen, men det är okej, jag ska försöka få en del annat gjort. CC är här, och jag har inte träffat MS på vad som känns som evigheter. Och så tänker jag vakna bakfull imorgon. Ångesten kommer förmodligen vara fördubblad, men det är smällar man får ta.

Och jag saknar min soffa, jag saknar BBC Food och jag saknar hela min goddamned lägenhet, och jag har bott hos mamma och pappa i en månad nu. På tisdag kommer jag tillbaka till lägenheten, och om det inte vore för att jag är tvungen att gå till jobbet för att tjäna ihop till brödfödan skulle jag aldrig mer lämna den.

Stor intervju med Maggie Gyllenhaal på The AV Club imorse. Maggie G är fantastiskt bra och fin på alla sätt, SherryBaby rev hjärtat ur bröstet på mig och Secretary var en enda stor njutning. Håller på att bygga upp peppet inför The Dark Knight som ju öppnar nästa fredag, gosse kommer jag sitta kl. 12 utanför SF Sergel och banka på dörrarna. Så jag ska pallra mig iväg och hyra Stranger Than Fiction idag är det tänkt. Kanske kolla Batman Begins under nästa vecka. Just nu känner jag ingen gräns för hur bra The Dark Knight kan vara. Peppet kryper under naglarna på mig.

Innan dess har jag ju faktiskt Hancock att se också. Det känns som om TDK har gjort alla andra filmer överflödiga just nu, och att det först i dess efternäle det går att slutligen inse att det faktiskt finns andra filmer att se. TDK känns just nu som det enda viktiga.

Okej, det var inte sant.

När jag först hörde talas om Hancock hette den Tonight He Comes. Smaka på den. Stoppa den i munnen, sug litet på den, säg vad du tycker. Inte så bra, va? På den tiden, detta kanske var tre år sedan, skulle filmen handla om en superhjäte som gömde sig hemma hos en ensamstående morsa - filmen hade en mörkare framtoning än vad Hancocks trailers vittnar om.

Hursom helst. Jag ska se Hancock på måndag. Will Smith hör sommaren till. Jag älskar ju Jason Bateman också, och ser fram emot en återförening mellan honom och Charlize Theron.

Fan. När jag tänker på Jason Bateman känner jag bara gränslös kärlek. Jag tänker på hans nedlåtande babyprat med Michael Cera i Arrested Development, handen som rufsar om hans hår, hans uppläxningar följt av ett tankspritt "okay, buddy...?"

Okej. Det här blev bara jävligt konstigt. Försöker komma tillbaka, försöker bli varm i kläderna. Ursäkta mig. Det går inget vidare, jag inser det. Vi bryter här och försöker igen en annan dag.

Gulligt möte

Men hallå herr Libido, var inte du död?

Så jag bladade iväg för att skaffa fågelfrön, vildsvinssalami, potatisgratäng, vin och Rufus Wainwrights nya skiva, och utanför luktade det hägg och syrén. Tog en sväng till min lokale spelnasare fölr att höra mig för när X-plorergitarren kan köpas stand-alone till Guitar Hero II. Ingen av de vanliga nördarna var där. I deras ställe stod det en söt tjej i tjugoårsåldern bakom disken; jag tror mig ha sett henne tidigare men är inte säker. Jag ställde min fråga, hon svarade, och frågade sedan hur bra jag var på GHII. Jag hade att jag var femstjärnig på medium. Hon skrattade och sade att hon ejsade Free Bird på Expert - en väldigt imponerande bragd, på min ära. Klart man får litet halvbånge av sådant. Hon hade spelat sedan december, dock, och jag berättade att jag bara spelat i ett par veckor. Då var det hennes tur att bli imponerad. Vi pratade litet om Wii och Bergsala och deras fuckup med för få maskiner, och sedan var det dags för mig att gå. Hon sade: "Kom gärna tillbaka med ett par koppar kaffe någon dag så kan vi snacka mer".

Lönnfeta gamers som jag är naturligtvis hennes bröd och smör, och visst kan man ana en smärre säljarstrategi när hon lyckas få in sin stjärt i samtalet (hon bertättade att hon tänkte tatuera in Nintendos logga där, när jag hävdade att Gamecube är en död konsol), men det är inte det som är poängen. Poängen är att den här tjejen var den första som väckt någon form av kåtma hos mig på väldigt, väldigt länge. Underligt.

Hon sade också att hon vanligtvis inte jobbade i den buitiken (som om jag inte visste det), utan i Farsta. Risken finns att jag kommer börja hänga i Farsta nu.

Kom just på att jag är 30. Hon kan omöjligt vara äldre än 23. Nu blev det creepy. Tillbaka in i Halo-grottan med mig.

Ewwww.

Slutet för både Lost och Spider-Man, fast på olika sätt

Den här morgonen möttes jag av både goda och dåliga nyheter.

De dåliga nyheterna, som egentligen har litet goda nyheter i sig, är att Spider-Man 3 drog in en så hiskelig summa pengar att Sony nu klubbat att det blir åtminstone tre filmer till i serien. Enligt IMDb säger något rövhål på Sony: Trean appellerar till familjer på ett sätt som tvåan inte gjorde. Om Raimi hoppar av fruktar jag därför att det blir Spider-Man Forever av hela skiten. Kollade på Spider-Manleksaker häromdagen när jag letade efter en skön present till min gode vän Kniven, som lagom till 18-månadersdagen ska få sin allra första Spider-Manleksak, och det är helt galet. Man kan köpa Spider-Manbilen, Spider-Manmotorcykeln, Spider-Manplanet och så vidare. Hoppas ingen får för sig att slänga in de här grejerna i filmerna. För då hoppar jag av. Spider-Man drog in 375 miljoner dollar sammanlagt under helgen. Det är hela produktions- och marknadsföringsbudgeten plus växel på en enda helg.

De goda nyheterna är att Variety rapporterar att TV-bolaget ABC gått med på Lost-skaparna Carlton Cuse och Damon Lindelofs krav på att sätta slutdatum för Lost. Det blir tre säsonger a 16 episoder var, och beräknat slutdatum blir våren 2010. Jag tror att serien kan få ett starkt uppsving i och med detta, naturligtvis blir det mycket lättare att skriva en bra övegripande arc om man redan på förhand kan bestämma hur lång tid man har på sig att berätta historien. Jag förväntar mig tre säsonger av fokuserat berättande. Vi kan glömma att större delen av säsong tre känts väldigt splittrad.

Ser också fram emot game changern, som tydligen kommer i säsongsfinalen. Huva.

Så medan Spider-Man obönhörligen kommer gå en ovärdig Joel Schumacher/Brett Ratner-död till mötes kan man i alla fall glädja sig åt att tyglarna dras åt för Lost. Håll i hatten.

Jag lovar att NP är en cylon

Sitter och grottar ner mig i Battlestar Galactica. Kan inte förstå att jag vägrat titta på det, det är ju alldeles fantastiskt. Förra vintern skakade CC på huvudet när jag satt och kollade på Smallville, och kunde för sitt liv inte förstå hur jag kunde genomlida den skiten när BSG fanns. Men nu gör jag det, CC. Alla 52 delar som jag missat ska jag se innan majs utgång, as I live and breathe.

Män som gråter tillsammans

** MILDA SPOILERS **

Spider-Man 3 är definitivt ingen Batman & Robin. Bara en sådan sak är skönt att kunna konstatera. Det är inte ett misslyckande på något sätt och vis. Däremot är kritiken som riktats mot den sann - det är på tok för många skurkar. Eller snarare; det är en skurk för mycket - Venom. Venom kan dra något gammalt över sig. Jag gillade honom när jag var tretton, men nu - can't stand the guy. Allt är Todd MacFarlanes fel. Tänk om de hade gjort som de planerat och slängt in Oded Fehr som Kraven också, spiken i kistan. Att Kraven dyker upp i spelet får räcka.

Däremot är Thomas Haden Church som Sandman alldeles utomordentligt bra. Synd bara att han inte fick mer screen time. Inte för att säga att han inte är med så mycket, men jag ville ha mer av honom. Jag ville komma honom närmare, få ett fokus.

Gnällts har det ju även gjorts på Peters emoperiod som han går igenom när den svarta dräkten får inflytande över honom. Jag hade inte så mycket emot den grejen per se, min största invändning måste vara eye-linern och luggen, antagligen något för de yngre fansen, och hela John Travoltastruttandet är gjort med den största glimt i ögat man kan föreställa sig (folk runt omkring Peter tycker bara att han verkar vara ett rövhål), och även den korta danssejouren kan has överseende med. Peter är trots i grund och botten en nörd, och det är därför han får för sig att coola killar beter sig som Fonzie.

Spider-Man 3 är till stora delar en mycket bra film, med solida första- och andraakter. I tredje akten slackar det, som i så många, många andra filmer, men även där finns ljusglimtar som den genomsnittliga actionfilmen oftast saknar.

Höjdpunkter: J Jonah Jameson såklart. Bruce Campbells cameo. Sandmans och Spider-Mans slutgiltiga konfrontation. Stora delar av rövhåls-Peter. James Franco som New Goblin. Igen, Thomas Haden Church. De maffiga actionscenerna. Spider-Man är äntligen kaxig - som han ska vara. Och som var fallet med de andra filmerna - Spider-Man 3 har ett stort, bultande hjärta.
"Lågpunkter": Bryce Dallas Howard som Gwen Stacy. Gud, om hon bara behandlats rätt från början. Om bara MJ dykt upp först i tvåan. Men alas. Topher Grace som Venom/Eddie Brock. Vissa delar av rövhåls-Peter. Otroligt ojämnt manus, men vad annars kan vänta sig när det är tre personer som skrivit det - många underliga skiften i ton och stil. Och kanske värst av allt: En oförklarlig brittisk reporters illdåd.
Axelryckningar: Den svarta dräkten/symbioten. Antiklimax.

Och så finns det en hel del mer som det är spoilervarning på, så det skiter vi i.

Min största invändning mot hela den här upplevelsen är inte relaterad till filmen. Det handlar om publiken. Nej, det var inte särskilt många kids som störde, bara en handfull. Vissa satt i båsen längst bak i salongen där de trodde de kunde prata med varandra ostört, men de kvästes rätt snabbt. Men Gud vilket jävla prassel. Och vilket rännande på muggen - hela jävla tiden. Så här rände inte folk för muggen på min tid, det kan jag säga. Stor rövhålsvarning utfärdas även på folk som ställer sig upp under eftertexterna och gapar: "Fan det där var hundra spänn i sjön!" Då är man på fel jävla film, kan jag säga. Gå hem och se om Batman Forever, ditt jävla pundhuvud. Eller runka över din Bergmansamling från Criterion, om du är av den läggningen.

Folk som överhuvudtaget ger sig i analyser och åsiktsbasunerande under eftertexterna, eller ens i lobbyn, kan inte tas på allvar.

Åtta timmar, tjugosju minuter kvar

Skrattar hjärtligt åt och/eller med Jane Magnussons recension av Spider-Man 3 (har slutat med citationstecken runt titlar) i DN, som jämte Peter Travers' skickliga recension i Rolling Stone måste vara den hittills bästa.

Magnusson öppnar med ett respektlöst slag under bältet som fick mig att skratta högt. Den genomsnittlige fanboyen skulle naturligtvis rasa, men jag tycker bara det är roligt. Magnusson uppskattar, till skillnad från många andra, att Spider-Man möter många fiender i den här filmen, och det var ju ett skönt avbräck.

Geek-gasm

De senaste dagarna har varit så späckade med nörderier att hälften egentligen kunde varit nog. Det har varit Guitar Hero II-aftnar, Battlestar Galactica-maraton, och så idag Spider-Man 3-spelet. Hela kvällen. SL ringde runt tio och sade hej, och då hade jag spelat tre timmar mer eller mindre på raken. När vi lade på spelade jag bara ett uppdrag till, sedan fick det vara bra.

Spider-Man 3-spelet är som sin föregångare ett tämligen öppet sandlådespel där man kan röra sig fritt över hela Manhattan och utföra allehanda uppdrag. Tvåan var väldigt underhållande, och liksom i trean var filmens handling bara en liten del av själva spelet. Här finns tio andra handlingar att följa. Grafiken i det förra spelet var litet lådig, men jnu har spelserien verkligen tagit klivit in i nextgen. Det mesta är faktiskt verkligen snyggt. Eftersom det inte finns någon som helst laddningstid när man svingar sig genom Manhattan är det vissa saker som får stryka på foten, NPCerna ser litet docklika ut, vissa av mellansekvenserna saknar detaljerade strukturer, men annars finns det väldigt litet att anmärka på. Mycket av det repetetiva i tvåan är borttaget, och småuppdragen och minispelen är mer varierade och livfulla. Karaktärsanimationerna är överlag snäppet bättre också.

Jag har spelat i tre timmar, men bara som hastigast gett mig in i den storyline som speglar filmen. Det finns massor att göra. Jag har bara klarat av 12%, så helgen är räddad.

Tvåan har jag spelat ända fram till nu, fast jag klarade av alla uppdrag för tre år sedan. Att leka Spider-Man och lösa småbrott och svinga sig över hustaken är fruktansvärt roligt, ett bra sätt att rensa huvudet på, speciellt vid grav bakfylla. Nu kommer jag nog inte spela tvåpan mer, det nya Manhattan är enligt uppgift tre gånger så stort, och synnerligen mer detaljerat (med folk som rör sig innanför fönstren, ispar som tycks leva sina egna liv, etc). Ett spel att ta till sitt hjärta, med andra ord.

Anledningen till att jag tycker om Spider-Man så mycket? Well, i verkligheten är jag en kille som inte ens kan lyfta vänsterarmen över huvudet. You do the math, junior.

Besvikma?

Recensionerna av "Spider-Man 3" börjar rasa in, såväl i Svedalsk som utländsk press. Användarrecenscenterna på IMDb börjar också göra väsen av sig. Konsensus just nu får väl sägas vara en lätt besvikelse över filmen, folk verkar vara överens om att Raimi försökt klämma in alldeles för mycket på två timmar och tjugo minuter, med tre skurkar och ett inre hot, dialog som rapporteras vara styltig och trist och en inte helt klockren birollsuppsättning.

Dock verkar alla vara fötjusta i Bruce Campbells sedvanliga cameo, och det kanske är huvudsaken.

SJälv bryr jag mig inte. Jag berörs inte av spoilers heller, då jag inte bryr mig om handlingen så värst mycket. Jag är dock säker på att den här uppföljaren kommer behandla Spider-Man på ett lika kärleksfullt sätt som de två föregångarna. För mig är det det viktigaste.

Jag har f ö grym träningsvärk i underarmarna efter alldeles för mycket Guitar Hero II. MS och jag såg till SLs katt, käkade kinamat och klämde en vinare framför karriärläget i GHII igår, sämre kan man ha det.

Vaknade självmant klockan sex imorse och hann därför goffa en rejäl frukost framför senaste "Gilmore Girls" och "Lost" innan jag åkte iväg och fick rullstolen reparerad. Att vara på hjälpmedelscentralen är det absolut mest deprimerande med att vara funktionshindrad. Å andra sidan känner man sig som en helt ny människa när man drar därifrån med nya däck, lagad rygg och fräscha bromsar.

Nu ska jag snart smita här ifrån och klippa av mig allt mitt tattarhår. Och därefter försöka mygla till mig "Spider-Man 3"-spelet från min go-to guy. Som sagt, spoilers skiter jag i. Den här filmen var hur som helst redan spoilad för mig för 23 år sedan.

Ännu en fantastisk prettoblaffa från Tori Amos

Sedan 1993 har jag sett fram emot nya skivor av Tori Amos med någon slags överläppssvettig förväntan/skräck. Inte sedan 1996 har någon av hennes skivor mottagits övervägande positivt i pressen, och hennes nya skiva, "American Doll Posse", är inte något undantag. Blanco sågar den längs med fotknölarna i Expressen, Aftonbladet pekar ut en och annan ljuspunkt, men smackar till med en tvåa, Tidholm förundras av hur litet Amos utvecklats de senaste åren, och säger att hennes starka feministiska åsikter levererats bättre om musiken varit bra.

Tori Amos är svårt pretentiös och nipprig bortom vad som kan anses vara socialt accepterat, och det är ju något man kan tycka är både bra och dåligt. Inför nya skivan har hon delat upp sig i fem olika personligheter, som tydligen tillsammans ska skapa en helhet, och bara ett sådant anslag gör ju att varje vettig vuxen människa automatiskt drar öronen åt sig. Tori har här grävt i grekisk mytologi, och baserat de olika personligheterna på diverse mytologiska väsen och gudinnor. De olika personligheterna - Pip, Santa, Clyde, Isobel och Tori - sjunger några spår var, och i "Body & Soul" sjunger Pip och Clyde duett med varandra. Inte för att det hörs någon skillnad, det är ju trots allt Amos som sjunger hela tiden lik förbenat.

So it goes.

Det krävs tålamod för att gilla Tori Amos, skriver Aftonbladet (vem som recenscerat framgår inte på nätupplagan), och det har de ju helt rätt i. Tålamod och någon form av emotionell koppling. För att den nya skivan ska ha någon form av poäng måste man nog a) vara i tonåren eller b) ha lyssnat på Tori Amos sedan 1990-talet. Dessutom kan det nog vara en fördel om man tycker om Tori som personlighet också. Till skillnad från recenscenterna har jag inga problem med musiken över huvud taget. Tori har alltid varit ganska vanilla av sig, men pianospelet, hennes fraseringar och hennes röst är tillräckligt säregna för att mitt intresse ska hållas vid liv samtliga av skivans 23 låtar och 73 minuters speltid. Vissa sånger låter som vintage Tori, som t ex "Code Red" och "Bouncing Off Clouds", och de är de låtarna som sticker ut för mig. De framförs främst av Tori och Clyde. Isabels "Almost Rosey" är katartisk på samma sätt som de bästa spåren på "Scarlet's Walk".

De senaste årens Toriskivor har, let's face it, varit mer eller mindre axelryckningar, men likt Bob Dylan är Tori Amos en person som lyckas leva vidare på gamla meriter. Likt Dylan lyckas Tori Amos också försörja sig på en fanbase som upprättades för länge sedan. Hon kan släppa "limiterade utgåvor", samlarboxar, officiella bootlegs och fotoböcker, och räkna med att det finns ett antal miljoner människor som oberoende av materialets kvalitet kommer köpa dem.

Jag är en av de människorna.

Om tjugo år hoppas jag på att Tori Amos lever en skön Marianne Faithfulltillvaro, och kanske når nya kvalitativa höjder tillsammans med någon fräsch producent. Då kommer de personer som idag döps till Tindra och Elva också läsa någon fristående humaniorakurs och köpa fulöl på Gula Villan och skära sig i låren och behöva ett bollplank. För sådant är Tori Amos perfekt. Kanske kan hon få en upprättande Johnny Cash-renässans och göra ett antal nyskapande coverskivor. Hennes covers har alltid hållit mycket hög kvalitet. T o m Kurt Cobain tillstod ju att hennes cover av "Smells Like Teen Spirit" var ett smärre mästerverk.

Nu låter det som att jag tokdissar Tori Amos, och det kanske jag gör också, men det är med den djupaste kärlek en fanboy någonsin kan känna för en artist, en kärlek som erbjuds exklusivt till sådana som Tori, Morrissey och Spider-Man.

Best. Episode. Ever.

Veckans avsnitt av "Heroes" var det absolut bästa hittills - kanske det bästa avsnitt av någon TV-serie över huvud taget, i alla fall under den här säsongen. Hög dramatik, actionsekvenser som faktiskt var helt okej, spännande förvecklingar. Etc.

När jag var liten var deklarationsdagen, eller dagen innan den, förknippad med hög ångest. Mamma och pappa satte sig i köket med högar av pärmar och papper, gapade och skrek och bankade på miniräknare och spillde kaffe och bläddrade bland kvitton. Och Gud nåde den som ens försökte prata med dem under tiden. Jag minns hur jag satt på golvet i ett hörn av köket och iakttog dem. Det där sammanbitna, frustrerade, nästan arga. Den gröna hålslagaren. Det beiga häftapparaten. Mammas cigaretter. Innan den förenklade självdeklarationen. Innan sms. Innan internet.

Än idag har jag verkligen svårt för att deklarera. Att ens titta på den blåa plasten omkring den känns jobbigt, och att öppna det och kolla på specifikationen är helt och hållet uteslutet. Det är inte förrän i absolut sista minuten som jag tar ett djupt andetag och sliter fram deklarationen. Jag kollar litet försiktigt om det blir restskatt eller återbäring - i år, i likhet med alla andra år, blev det återbäring.

Svårare än så är det inte. Nu är det deklarerat och klart, och nu slipper jag känna den där skräcken förrän i april nästa år. Då ska jag försöka ta itu med deklarationen så fort den dimper ner. Bara för att bli av med skiten.

Visst, sirru. Kommer inte att hända.

Goodie bag

Den bästa spelmusen + Superman Returns (hade redan) + nån Beckfilm + nummer av Rateko + senaste Rocky (hade redan) + Dora The Explorer + annat. Taxåmycket! Nöjd och glad, trots att kund inte vann bästa spel- Vann två andra piser istället! Forza Motorsport 2 grymt snyggt. Rekommenderas varmt.

"Drive" får punktering (vilken Dagens Media-rubbe...)

*** Men först litet "Lost"-spoilers ***

Kollade på "Lost" imorse innan jag gick till jobbet, eftersom jag insåg att jag nog kommer bli kvar på Spelgalan så pass länge att jag inte skulle hinna kolla på det innan jag var tvungen att gå och lägga mig. Och det som vi alla väntat på inträffade. Den stora gamechangern.

Tror jag.

Det har ryktats ett tag om det skulle framkomma ny information så unik, så omvälvande, att det skulle skaka "Lost" och hur vi ser på det i dess grundvalar. Och nu kom den. Eller? Finns det mer?

Just nu känner jag mig litet kluven inför det, vad innebär egentligen den nya siutaionen för de överlevande? I praktiken ingenting. Det enda som vi egentligen fått reda på är att det vi trodde var rätt egentligen var fel.

Men så finns det ju det där med källkritik. Informationen förmedlades av en karaktär vars existens på ön, och den personen överhuvudtaget kom dit, är ytterst suspekt. En hel del tyder på att hon är en plant, och det hon säger ska nog tas med en nypa salt. Vi får helt enkelt se. Om det skulle vara så att vad som avslöjades i det senaste avsnittet verkligen var gamechangern, är jag besviken.

Wow, vilket helt sjukt abstrakt inlägg.

Vad som docks tycks vara rätt konkret är att "Drive", som jag skrev om här, är nerlagt! Det fick jag reda på mitt under det att jag såg på senaste avsnittet, och jag övervägde för en stund att helt enkelt sluta titta. Men det gjorde jag inte. Nu får det gå som det går, Fox kommer köra Houserepriser fram till slutet av maj, och sänder sedan de två återstående avsnittet. Good night and good luck, Tim Minear. Han har det inte så lätt han, Tim Minear. Andra shower han står bakom som gått en för tidig död till mötes: "Firefly". "Wonderfalls". "The Inside". Det är bara att kämpa på.

Vad som hände i "Lost" kan ni läsa i kommentaren till det här inlägget.