Jag är tydligen så jävla rolig

Efter en dyr men väldigt god middag på Street i lördags gick vi upp på Mosebackes uteservering, eftersom det är exakt en sådan sak man känner sig tvungen till när det är en fin sommarkväll. Det var, inte helt oväntat, helt fullt. Jag, CC och MS ställde oss i en liten ring i gruset mellan två bord och sade att vi fick låtsas att det var ett bord här. Eftersom CC:s kunskaper i det svenska språket är ytterst bristfälliga (trots de nio år han mer eller mindre regelbundet vistats här) talade vi alla engelska. Innan någon av oss hunnit med att ta initiativet att gå och köpa öl, hördes det från ett närbeläget bord: "You can sit here if you want". Där satt tre små söta blondiner uppradade kring ett bord och bligade på oss under raka luggar. Vi slog oss förstås ner. Tjejerna tyckte uppenbarligen att det var spännande att få prata litet engelska. De frågade om någon av oss kunde svenska, och CC sade att jag och MS var ganska bra på det. Jag övervägde för en stund att låta charaden fortsätta, men det brast när tjejerna frågade om vi varit här länge. "Sisådär en trettio år", svarade jag på svenska.

Sedan satt vi där och pratade, ytterligare ett bord anslöt efter en stund när CC och en av tjejerna tiggde cigg av ett par tjejer, och på det viset förflöt kvällen. Det var helt klart uppenbart att tjejerna var knappt fyllda tjugo, vilket också bevisades när en av dem av någon anledning halade upp sitt körkort för att visa hur ful hon tyckte hon var på det. Egentligen tror jag att hon ville visa mig hur jävla söt hon var på kortet, för det var hon. Hon visade sig också vara 21 år gammal. Jag berättade det för CC. CC är snart 42.

En rätt stor del av mig tänkte; "fan vad gammal jag känner mig", medan en annan, även den en stor del tänkte "fan vad roligt det här var".

Klockan blev nästan halv två, vi bröt upp, telefonnummer utbyttes, kramar och pussar utdelades. Vi snavade hem över Söder. Tjejerna skulle fortsätta till Kvarnen, men vi skulle upp tidigt dagen därpå. CC malde på om hur gulliga de varit och vem av dem som verkade ha varit intresserad av vem av oss, och så vidare, men jag hakade på inte riktigt på det. CC är en man som är känd för att bli litet för uppspelt av kontakt av det motsatta könet, ibland så till den milda grad att det inte riktigt finns någon hejd för det. CC låg en gång med en student som var 14 år yngre än han, vilket är obehagligt på så många plan samtidigt. Han hävdade med bestämdhet att det var hon som uppvaktade honom, och att det därför inte fanns något han kunde göra för att sätta emot det. Detta är något vi ältat och bråkat över de senaste sju åren, och vi har sedan dess lämnat det mer eller mindre därhän.

Att behålla numren till de där 21-åringarna var ingen bra idé, beslöt jag, så jag raderade dem bryskt dagen därpå. Det får vara bra med sådant där.

Vad som dock var lockande var att de blev imponerade av en sådan enkel sak som att man pratade engelska utan brytning. Det är naturligtvis alltid smickrande att höra hur jävla rolig man är, och det var i sanning ett bra tag sedan någon sade det till mig sist.

Det var en sådan där lördagkväll jag slutade uppleva 2003. Det kanske är dags att ta upp dem igen. Å andra sidan behöver jag CC som katalysator, och han är bara här en vecka om året. Jag antar att jag kan vänta till nästa juli. Då gör vi om det igen.