tisdag 30 juni 2009

Lilla E vs. Ladin och Döden


"Ladin ladin ladin ladin ladin", säger Lilla E och bankar ystert med gaffeln i quinoasalladen. "Ladin ladin ladin ladin!"

Det här är ungefär det enda hon har sagt i flera månader, ingen vet vad det betyder, men hon säger det som ett mantra när hon är nöjd.

"Ladin ladin ladin ladin."

Lilla E får tag i någons mobiltelefon och börjar trycka på knapparna med båda tummarna som en erfaren SMS:are.

"Någon av oss kommer få ett SMS där det står ladin ladin ladin ladin", säger min kusin.

"Kan du inte försöka säga Obama, åtminstone?" frågar jag.

Lilla E ser upp från telefonen och säger:
"Död'n död'n död'n död'n död'n död'n!"

måndag 29 juni 2009

Spending warm summer days indoors

Med endast en vecka kvar på semestern borde jag väl kuska land och rike runt för att njuta av den svenska sommaren. Skärdgård, strand, uteserveringar, fyllehångel, båtfärder till pittoreska öar, parkhäng. Jag hinner nog med allt det där i alla fall. Júst idag kändes det väldigt skönt att sova mellan halv två och halv sju. Grillen är i alla fall tänd nu.

Jag är så trött.

fredag 26 juni 2009

He was just somebody's luckless son

Efter att ha tillbringat exakt hela dagen med starka overklighetskänslor, varav flertalet timmar på soffan framför VH1, där hitsen radas upp, kommer jag slutligen fram till vad den här dagen bringat mig.

Jag minns plötsligt hur okomplicerad kärleken till musik en gång var för mig. Man glömmer det ganska lätt, att det en gång i tiden var mycket enkelt. Man älskade musik. Punkt slut. Inte för att det lät som något annat jävla kreddigt band man gillade, eller för att en kritiker skrivit något behjärtansvärt och passionerat om det i Word eller NME. Det var en rytm, en melodi och så någon pajsare som framförde det hela. Tio bast var man, och cynism visste man inte ens vad det hette. Man hade en monobandspelare och ett gäng kassetter, och hade man tur kunde man tjata till sig ett vinylalbum.

Och så är klockan tolv, och jag gör mig redo för sänggående, och de visar Almost Famous. Det är "Tiny Dancer"-scenen, som på så många sätt illustrerar exakt det jag vill komma fram till.

Just nu vill jag unna mig att vara som den där tioåringen igen. Inga jävla spydiga anmärkningar. Ingen distans. Jag har råd med det. Du har råd med det.

He's out of our lives


Jag har nog aldrig gråtit samtidigt som jag lyssnar på "P.Y.T" förut. Men någon gång ska vara den första.

torsdag 25 juni 2009

Quirkity-quirkity-quirk

Världen kretsar kirng mig, och här är det slutgiltiga beviset - trailern för vad som verkar vara en fruktansvärt beräknande quirkfest:

Zooey Deschanel. Som sjunger The Smiths. Och så Regina i trailern. Och så ett tema som... Well, känns igen.

Fuck you, Fox Searchlight. Skicka mig royalties. Nu.

Force emotions to the fore, but not for me, of course


Och så sitter man på verandan och dricker vin med en rödhårig tjej igen. För ganska exakt ett år sedan var det Stalker McDaddyissues, nu är det Kristi Brud. Same shit, different day. Det är en fin kväll, och vi dricker El Coto och pratar om hennes barn, och hon säger plötsligt: "Förlåt mig så mycket för all den där jävla missionärsskiten jag försökte dra för dig förut".

Vi var på Mozkonserten, jag och tre av mina närmaste män. Mötte upp och grillade quornfiléer och sojaburgare innan, drack ett par öl, lyssnade på Moz och peppade. För ett par månader sedan SMS:ade KB och frågade om jag ville möta henne på konserten, på vilket jag svarade undvikande. Under grillningen kvällen innan blev det bestämt - jag SMS:ade henne för att se vad som skulle hända, och det bestämdes att vi skulle höras av innan konserten.

Hon var där själv, visade det sig, och vi pratade litet. Hade inte haft ett riktigt samtal med henne på 3,5 år och av någon anledning tyckte jag att det var riktigt trevligt att träffa henne igen. Det är något med hennes utstrålning som jag finner otroligt lockande. Hon hade ståplats, jag och mina bros skulle sitta på en avskild balkong på sittplats. Hon sade "ja, men då går jag väl ner till scenen..." på ett dröjande sätt som avslöjade att hon nog egentligen ville sitta med oss. Men där drog även jag gränsen; själva konserten ville jag bara se tillsammans med LAMF och de andra. Så vi beslöt oss för att ses efteråt.

Efter en konsert som var till 57% bra möttes vi upp igen. Jag och LAMF köpte ett par tischor, och sedan gick vi till tunnelbanan. Grabbarna satte sig på tricken, medan jag förkunnade att jag och KB skulle gå hem - KB bodde i närheten, och mina föräldrars hus ligger ett stenkast ifrån Hovet. Egentligen bor KB åt ett helt annat håll, så när hon erbjöd sig att följa med en bit på vägen förstod jag att hon ville bli hembjuden. Så jag frågade om hon ville ha ett glas vin, och det ville hon.

Så det blev veranda. Så det blev rödvin. Så det blev Regina Spektor. KB hade just köpt hennes senaste, men jag hade bara en drös av hennes gamla, så vi lyssnade på Begin to Hope. Och sedan bläddrade hon fram Ane Brun. Och Red House Painters (en skiva jag köpt tillsammans med henne).

Och hon bad om ursäkt, utan att vi ens berört ämnet. Det har gått sex år och hon är snart trettio, och hon säger att hon tänkt på det jättemycket och förstått att det gick åt helvete på grund av Jesus, och hon ber även om ursäkt för saker som egentligen är mitt fel, och vi dricker nödraketer, och sedan är klockan ett, och jag skickar henne på porten.

Men jag säger aldrig att hon är förlåten. Jag säger bara att jag förstår. Jag vet inte ens om det är sant, men jag säger det i alla fall.

tisdag 23 juni 2009

Haaave you met TG?


Jag försöker verkligen vara den perfekta wingmannen för mina kompisar. Man kan säga att jag gör mitt yttersta. Förra gången jag hade TG över på grillning bjöd jag in två ytterst stadgade småbarnsmödrar. Svårraggat, kan man tycka, men trevligt var det. Den här gången bjöd jag in några gaytjejer (och SL). Också det en utmaning, också det utomordentligt trevligt! Tur är att TG är en kille som inte är sådär jättesugen på att ragga, han gillar mest att softa i goda vänners lag. Om han varit mer svennebananig skulle han nog ha lackat ur på mig vid det här laget.

Nu gäller det bara att komma på ytterligare utmaningar för TG. Jag tror nästa upptrappning får bli att bjuda in mormor och hennes väninnor. Där får TG något att bita i.

I och för sig ska jag introducera honom för en otroligt troende tjej imorgon innan vi går på Morrisseykonserten. Det kan få oanade konsekvenser! Kanske blir TG styvfarsa imorgon, kanske inte (risken är väl i och för större att det är jag som blir det - watch this space).

måndag 22 juni 2009

One Bright Shining Moment

Jag tror det var i lördags, eller möjligtvis igår, som jag plötsligt mindes vad det egentligen var jag skulle göra den här sommaren - passa huset! Jag satt hemma och lökade och hade The Wire-marathon och tänkte att semestern var rätt trist när jag kom ihåg det. Det händer mig allt oftare, att jag glömmer helt självklara saker. Så det var bara att börja packa.

Och nu är jag här. Altandörren står öppen mot en prunkande trädgård, där kaprifoldoften helt belägrat uteplatsen och ett blommande gullregn lojt slår mot husgaveln. Lloyd Cole på stereon, en iskall Anchor Steam i näven. Solen nafsar fortfarande i plommonträdets yttersta grenar.

Grillning planerad till imorgon. Öl och gin på kylning. Sommaren börjar... NU!

Update: Och nu spelas visst den här låten:

fredag 19 juni 2009

My eyes! My eyes!

Jenny Östergren har verkligen löst det här med att kombinera jobb och fritid på ett elegant sätt. Ja, det är midsommar, och man vill vara med sina nära och kära, även om man ska ankra Nyhetsmorgon med Bo-Stefan "Steffo" Törnquist som står där i sin livsnjutarkavaj och blomsterkrans.

Så vad gör man? Man bjuder in sin kille, som i direktsändning får stå och sjunga en kärlekssång som förmodligen handlar om en själv. Häpp!

torsdag 18 juni 2009

Print is dead


Idag har jag upplevt exakt var min gräns går när det gäller att hantera besvikelser. Ghostbusters-spelet släpptes i veckan till alla plattformar litet varstans i världen. Jag läste recensioner, som övervägande var bra, jag kollade på trailers och lade undan pengar. Spelet skrevs av Harold Ramis och Dan Aykroyd, som tillsammans med de övriga spökjägarna Bill Murray och Ernie Hudson lånat ut sina röster och utseenden. Det såg bra ut, till och med mycket bra ut, för att vara ett licensspel.

Och visst kände jag till distributionsreglerna som Sony satt upp för spelet. Någonstans, långt inom mig, visste jag att det bara skulle släppas till PS3 i Europa nu i juni, och att de övriga plattformarna skulle få vänta till augusti. Någonstans visste jag det. Jag visste det bara inte imorse, när peppet var som störst. Jag visste det inte när jag steg in i spelaffären med andan i halsen.

Besvikelsen blev så stor att det kändes som om luften gått ur mig. Under förmiddagen hade jag hunnit drömma ihop ett scenario där jag kom hem, slet av cellofanet, spelade ett par banor, lagade pasta med musselsås, drack ett par glas vin och sedan spelade, spelade, spelade långt in på natten.

Slokörad gick jag bort mot bilen igen. Jag kände efter en stund och tänkte; "wow, jag blev verkligen besviken på riktigt av det här! Ingenting känns roligt längre! Just nu vill jag bara dö! Vad konstigt det blev!"

När jag hade identifierat den här känslan och tänkt litet på den, ebbade den ut. Det var länge sedan en motgång drabbade mig så hårt, vilket kändes både roligt och litet spännande.

(Bilden är snodd från Filmwad.com)

That goes in the trailer!


Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru är en allt igenom habil roman som bjuder på storartad underhållning, sentimentalitet, och en episk - ja, episk - romans (med obehagliga pedofiliinslag). Historien kretsar kring Clare, som i tidig barndom beöks av en man från framtiden. Dessa besök forsätter sedan under hela hennes uppväxttid, och i tjugoårsåldern gifter de sig. Henry har en genetisk sjukdom som gör att han okontrollerat hoppar framåt och bakåt i tiden.

Ja, det här låter ju som vilken jävla tidsresenärsbok som helst, och det är det kanske också, men det finns något fascinerande perverst i premissen - en fyrtioårig man som umgås med en ibland sexårig, ibland tolvårig, ibland sjuttonårig, ibland tjugofemårig tjej som han vet han kommer gifta sig med. En tolvårig tjej som vet att hennes liv redan är utstakat i förväg.

För ett par år sedan filmades boken med Rachel McAdams som Clare och Eric Bana som Henry, men filmen fick inte distribution förrän nu, och släpps i Sverige i slutet av oktober. Häromdagen kom den första trailern.

Jag förmodar att den är ihopsatt för det enorma antal människor som är besatta av filmen The Notebook, som för några år sedan oförtjänt och oförklarligt hyllades som den mest romantiska och mest fantabulösa jävla musöppnarrulle som överhuvudtaget gjort, herrejävlar, jag blir helt mjuk inombords bara jag tänker på den! Alltså, den är bra. Jag grät. Ja, det gjorde jag. Jag älskar fanimig The Notebook! Jag vill se den nu!!!

But I digress.

Tidsresenärens hustru är förvisso sliskig, men jävlarimig vad skitig den är också! Folk knarkar och super, folk blir nerslagna och vansinniga och dör av olika anledningar. Saker går käpprätt och skogen. Inget av detta visas i trailern, vars anslag och tilltal snarare lyfter fram hur jobbigt det i slutändan blir för Clare att vara gift med en kille som helt plötsligt försvinner. Utan att spoila allt för mycket kan jag berätta att detta är långt ifrån ett centralt problem i boken. Men vad fan kan man förvänta sig, med tanke på att det är Bruce Joel Rubin som skrivit filmen. Rubin är mannen som skrev Ghost och My Life. Joråsatte. Men en trailer är en trailer är en trailer. Om man ska tro på trailern till In Bruges (min favoritfilm från förra året) till exempel, så verkar den snarare vara Snatchs slagfärdiga själsfrände än den ganska lågmälda, trippiga och eftertänksamma komedi den egentligen är.

Trailers är som första dejten. Man piffar till sig litet, man visar sina mest intressanta aspekter, man försöker vara roligare och mer spännande än man egentligen är. Och kanske, ibland i alla fall, så ljuger man folk rätt i ansiktet.

tisdag 16 juni 2009

I don't know if there is anything wrong because I don't know how other people are.


Lunch med JR och Sudden på Bistro Gustavsberg. Det är varmt. Vi äter strömming som är så god att jag kommer att tänka på när Arthur i Liftarens guide till galaxen blir så förbannad för att han äter en så god fisk på en restaurang i Kalifornien att han skäller ut servitrisen. Jag nickar mot restaurangen och väser: "Jag vill bli en del av deras liv!" Jag och JR ser lyckliga ut, Sudden förevigar ovan.

Köper nya kaffekoppar på en outlet i närheten. Åker sedan hem och lämnar bilen (och kopparna). Målaren har äntligen varit där. Fotspår på trägolvet i vardagsrummet.

Åker sedan hem till mamma och pappa. Kliver av någon station innan och går resten av vägen. Ett gammalt piano står övergivet på gångbron. Jag glor på det en stund. Sedan går jag till mitt barndomshem, där jag läser Ian McEwans On Chesil Beach i trädgården, varefter pappa och mamma kommer hem och vi grillar.

Rapportering vs sensation

Idag gör jag Aftonbladetrubriker av DN-rubriker för att se vad som händer.





Jag gör även DN-rubriker av Aftonbladet-rubriker för att se vad som händer.



måndag 15 juni 2009

Antiklimax

Släpar mig upp i ottan på min första semesterdag för att släppa in hantverkare 7.30. Tar bort blomkrukor och fotografier från fönsterblecken, drar undan köksbordet. Köksfönstren är så msutsiga att det knappt går att se ut genom dem. Jag bestämmer mig för att tvätta dem. Klockan är sex på morgonen, och om grannarna tvärsemot är vakna kan de se en rullstolsburen man i sliten Morrissey-t-shirt och sweatpants stå och måtta med fönsterskrapan. Det regnar, tänker jag. Inte fan kan man måla när det regnar.

Nycklarna ska läggas i nyckellådan tvärs över gården, skrev målerifirman på den lapp som damp ner i brevlådan i fredags eftermiddag. Annars lämnas nycklarna vid dörren 7.30.

7.32 öppnar jag ytterdörren. Målaren står precis utanför med en näve höjd, han ska just till att knacka. Han är där för att samla in nycklarna, men något fönstermåleri, det blir det inte idag. Han är dessutom kvar en våning upp, där han fortfarande grundar. Vi snackar om tid. Jag är benhård om att på förhand få veta när han tror han kan komma, för att kunna planera min vecka. Han gissar onsdag-torsdag, men han kan inte lova något.

"Ja det regnar ju, och så blev killen jag jobbar med sjuk, så det är litet bökigt". Jag säger att jag förstår och berättar att jag har semester, så jag kommer i varje fall vara hemma. Han får en uppsättning nycklar och pallrar sig iväg.

Klockan är 7.41. Jag är fullt påklädd. Vad fan ska jag göra nu?

fredag 12 juni 2009

Don't jeer us, we're fearless

"Det var säkert inte helt jävla gratis att avskaffa Apartheid heller", brukar jag säga när någon försöker bortförklara otillgängligheten i en restaurang, butik eller offentlig lokal med att det faktiskt kostar att sätta in en ramp eller vidga dörren. Det brukar täppa till truten på de jävlarna. Jag förvånas sällan över hur pass accepterat förtrycket och marginaliseringen av funktionshindrade är. Det gör det desto mer viktigt att uppvisa sitt missnöje. Så det är exakt det jag tänker göra imorgon klockan 11 i Humlegården.

Det är dags för Marschen för tillgänglighet. Vi tågar från Humlan till Sergels torg. Var där eller var fyrkantig.

I left the North again, I traveled South again

Har inte riktigt hinna se fram emot någonting eller planera något, utan mest fokuserat på jobb. Men nu sitter jag här, två timmar från semester, och sakta börjar resten av mitt liv sippra in. Midsommar på Värmdö, var det ja! Morrissey kommer ju snart! Pappa fyller 60! Lilla E kommer och hälsar på. Vad mycket roligt! Känns som om jag äntligen har tid att se fram emot det.

lördag 6 juni 2009

"Hey Sil! Remember your first blowjob?"

För några veckor sedan var en bit av min gata avstängd. Avstängt för filminspelning, stod det på en trafikkon precis utanför min bil. Det stod en assistent med en walkietalkie precis intill. En stor ljusrigg var placerad mittemot tobaksaffären där jag handlar snus. Affärens exteriör var helt klart ombyggd att se litet mer spännande ut. På gården bredvid stod ett cateringbord under ett partytält.

"Vad spelar ni in?" frågade jag.
"Reklamfilm för Aftonbladet", svarade assistenten och släppte förbi mig.

Och nu är den här.

Om jag bara hade vetat att Paulie Walnuts skulle vara med hade jag tagit ledigt från jobbet och bara stått och glott på sidan om. Kanske spelat ut rullstolskortet för att bli insläppt på området. Tänk att få ta en snutfika med Paulie Walnuts! Fan också, går till jobbet gör jag ju varje dag! Jaja, jag fick ju i alla fall se Silvio Dante på riktigt häromdagen.

Vilket får mig att minnas ett av mina favorit-Sopranoscitat:
Tony: Where the fuck have you been? You're late!
Christopher: Sorry, the highway was jammed with broken heroes on a last-chance power drive.

onsdag 3 juni 2009

I was bruised and battered


Det här, mina vänner, är vådan med att få en ny rullstol. Inom loppet av det första dygnet hade jag vurpat två gånger så att blodvite uppstod.

1) Jag parkerade bilen glad i hågen och packade ut det som nu var min gamla rullstol. Den nya, svart och blänkande, skulle kalibreras snäppet senare på kvällen – vagnen var för framtung, så det var således svårt att ta sig upp för trottoarkanter, något jag vanligtvis gör med ett knyck med magmusklerna. Funkade inte. Alltså: Jag skjuter min gamla rullstol framför mig samtidigt som jag kör min nya, okalibrerade rullstol, mot trottoarkanten. Får upp den gamla rullstolen, men missar själv att stegra. Framhjulen slår i kanten, jag hamnar på backen med uppskavd armbåge.

2) Trots att jag dagen efter har kalibrerat rullstolen så att den känns perfekt, är jag inte ännu helt van vid den. Detta yttrar sig bryskt och våldsamt kring femsnåret, när rullstolen plötsligt viker undan för mig när jag är på toaletten på jobbet. Ramlar ur, slår huvudet i varmvattenledningen och får ett ytligt jack i ögonbrynet.

Nu tar vi det litet lugnt och lär känna den här rullstolen noga innan vi gör något drastiskt. Baby steps.