Det här, mina vänner, är vådan med att få en ny rullstol. Inom loppet av det första dygnet hade jag vurpat två gånger så att blodvite uppstod.
1) Jag parkerade bilen glad i hågen och packade ut det som nu var min gamla rullstol. Den nya, svart och blänkande, skulle kalibreras snäppet senare på kvällen – vagnen var för framtung, så det var således svårt att ta sig upp för trottoarkanter, något jag vanligtvis gör med ett knyck med magmusklerna. Funkade inte. Alltså: Jag skjuter min gamla rullstol framför mig samtidigt som jag kör min nya, okalibrerade rullstol, mot trottoarkanten. Får upp den gamla rullstolen, men missar själv att stegra. Framhjulen slår i kanten, jag hamnar på backen med uppskavd armbåge.
2) Trots att jag dagen efter har kalibrerat rullstolen så att den känns perfekt, är jag inte ännu helt van vid den. Detta yttrar sig bryskt och våldsamt kring femsnåret, när rullstolen plötsligt viker undan för mig när jag är på toaletten på jobbet. Ramlar ur, slår huvudet i varmvattenledningen och får ett ytligt jack i ögonbrynet.
Nu tar vi det litet lugnt och lär känna den här rullstolen noga innan vi gör något drastiskt. Baby steps.
2 kommentarer:
The wheelchair from hell I tell you!! den kommer föröka strypa dig när du sover!
eller näe nu ska jag kanske sluta titta på skräckfilmer..
nä, moster!
ta med dig en ridpiska och du ska se att stolen inte vågar mopsa upp sig.
Skicka en kommentar