Antiklimax

Släpar mig upp i ottan på min första semesterdag för att släppa in hantverkare 7.30. Tar bort blomkrukor och fotografier från fönsterblecken, drar undan köksbordet. Köksfönstren är så msutsiga att det knappt går att se ut genom dem. Jag bestämmer mig för att tvätta dem. Klockan är sex på morgonen, och om grannarna tvärsemot är vakna kan de se en rullstolsburen man i sliten Morrissey-t-shirt och sweatpants stå och måtta med fönsterskrapan. Det regnar, tänker jag. Inte fan kan man måla när det regnar.

Nycklarna ska läggas i nyckellådan tvärs över gården, skrev målerifirman på den lapp som damp ner i brevlådan i fredags eftermiddag. Annars lämnas nycklarna vid dörren 7.30.

7.32 öppnar jag ytterdörren. Målaren står precis utanför med en näve höjd, han ska just till att knacka. Han är där för att samla in nycklarna, men något fönstermåleri, det blir det inte idag. Han är dessutom kvar en våning upp, där han fortfarande grundar. Vi snackar om tid. Jag är benhård om att på förhand få veta när han tror han kan komma, för att kunna planera min vecka. Han gissar onsdag-torsdag, men han kan inte lova något.

"Ja det regnar ju, och så blev killen jag jobbar med sjuk, så det är litet bökigt". Jag säger att jag förstår och berättar att jag har semester, så jag kommer i varje fall vara hemma. Han får en uppsättning nycklar och pallrar sig iväg.

Klockan är 7.41. Jag är fullt påklädd. Vad fan ska jag göra nu?