Idag har jag upplevt exakt var min gräns går när det gäller att hantera besvikelser. Ghostbusters-spelet släpptes i veckan till alla plattformar litet varstans i världen. Jag läste recensioner, som övervägande var bra, jag kollade på trailers och lade undan pengar. Spelet skrevs av Harold Ramis och Dan Aykroyd, som tillsammans med de övriga spökjägarna Bill Murray och Ernie Hudson lånat ut sina röster och utseenden. Det såg bra ut, till och med mycket bra ut, för att vara ett licensspel.
Och visst kände jag till distributionsreglerna som Sony satt upp för spelet. Någonstans, långt inom mig, visste jag att det bara skulle släppas till PS3 i Europa nu i juni, och att de övriga plattformarna skulle få vänta till augusti. Någonstans visste jag det. Jag visste det bara inte imorse, när peppet var som störst. Jag visste det inte när jag steg in i spelaffären med andan i halsen.
Besvikelsen blev så stor att det kändes som om luften gått ur mig. Under förmiddagen hade jag hunnit drömma ihop ett scenario där jag kom hem, slet av cellofanet, spelade ett par banor, lagade pasta med musselsås, drack ett par glas vin och sedan spelade, spelade, spelade långt in på natten.
Slokörad gick jag bort mot bilen igen. Jag kände efter en stund och tänkte; "wow, jag blev verkligen besviken på riktigt av det här! Ingenting känns roligt längre! Just nu vill jag bara dö! Vad konstigt det blev!"
När jag hade identifierat den här känslan och tänkt litet på den, ebbade den ut. Det var länge sedan en motgång drabbade mig så hårt, vilket kändes både roligt och litet spännande.
(Bilden är snodd från Filmwad.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar