Efter att ha tillbringat exakt hela dagen med starka overklighetskänslor, varav flertalet timmar på soffan framför VH1, där hitsen radas upp, kommer jag slutligen fram till vad den här dagen bringat mig.
Jag minns plötsligt hur okomplicerad kärleken till musik en gång var för mig. Man glömmer det ganska lätt, att det en gång i tiden var mycket enkelt. Man älskade musik. Punkt slut. Inte för att det lät som något annat jävla kreddigt band man gillade, eller för att en kritiker skrivit något behjärtansvärt och passionerat om det i Word eller NME. Det var en rytm, en melodi och så någon pajsare som framförde det hela. Tio bast var man, och cynism visste man inte ens vad det hette. Man hade en monobandspelare och ett gäng kassetter, och hade man tur kunde man tjata till sig ett vinylalbum.
Och så är klockan tolv, och jag gör mig redo för sänggående, och de visar Almost Famous. Det är "Tiny Dancer"-scenen, som på så många sätt illustrerar exakt det jag vill komma fram till.
Just nu vill jag unna mig att vara som den där tioåringen igen. Inga jävla spydiga anmärkningar. Ingen distans. Jag har råd med det. Du har råd med det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar