Vi är tre sköna snubbar. Vi lyssnar på Hüsker Dü, The Birthday Party och Rollins Band. Vi löser världsproblem och äter burgare. Kvällens låt blir i alla fall Alexander Marcus "Papaya". Spola fram till 3:20 om ni inte orkar kolla på alltihopa.
lördag 31 oktober 2009
onsdag 28 oktober 2009
Övning
För många år sedan kom min kompis FO på den bästa förolämpningen någonsin. En förolämpning det är helt omöjligt att värja sig emot och likaledes omöjligt att inte ta åt sig av. "Alltså," börjar man. "Du är en riktigt skön person, och jag gillar dig som fan. Du är rolig och smart och klär dig snyggt. Men du är litet äcklig".
När FO körde det på mig för första gången gjorde han det med ett helt straight face. Det var som om han verkligen menade det. "Jaha, åmme... Jaha...", sade jag, och sedan sade han att han bara skojade. Jag körde det sedan på NP som också tog illa vid sig till en början. Anledningen att man tog det på allvar, trodde NP, var på grund av förolämpningen både var specifik och generell samtidigt. Litet äcklig. Viktigt med emfasen där. Och så säger man inget mer. Man låter det sjunka in. Man låter det fästa. Viktigast av allt är att verka lika uppriktig med komplimangerna som föregår förolämpningen. Testa på någon ni tycker om! Succé utlovas.
När FO körde det på mig för första gången gjorde han det med ett helt straight face. Det var som om han verkligen menade det. "Jaha, åmme... Jaha...", sade jag, och sedan sade han att han bara skojade. Jag körde det sedan på NP som också tog illa vid sig till en början. Anledningen att man tog det på allvar, trodde NP, var på grund av förolämpningen både var specifik och generell samtidigt. Litet äcklig. Viktigt med emfasen där. Och så säger man inget mer. Man låter det sjunka in. Man låter det fästa. Viktigast av allt är att verka lika uppriktig med komplimangerna som föregår förolämpningen. Testa på någon ni tycker om! Succé utlovas.
lördag 24 oktober 2009
Mannen utan frukt
Hela dagen skriver jag om Daredevil (2003), fast i huvudet, eftersom jag kuskar runt, och jag tänker på hur serien länge skildrat katolsk skuld, heroinmissburk, manlig impotens, våld, slum, funktionshinder, och jag tänker på hur filmen inte alls gjorde det. Jag tänker på hur filmen fokuserade på slapstick och lyteskomik. Hur fel Ben Affleck var. Hur fel allting blev. Allting.
Hur det egentligen skulle ha varit - som The Wire regisserad av David Fincher. Och jag tänker därför på Dominic West som Matt Murdock och Wendell Pierce som Foggy Nelson (som i filmen spelas av Jon Favreau). Jag tänker på hur Elektra - en av de svårast störda karaktärerna i seriehistorien - skildras som en bortskämd överklassbrutta av Jennifer Garner. Jag tänker på bristen av mystik. Jag tänker på att de borde satt in Terence Stamp som Stick redan i Daredevil och inte bara i Elektras solofilm. Det skulle ju faktiskt vara mer logiskt.
Och jag märker hur mitt inlägg växer till en uppsats i mitt huvud, och så kan jag inte ha det. Men jag är litet för berusad, så jag skriver det här istället.
Och jag sluter ögonen och kan nästan se det hela framför mig. Hur Hell's Kitchen blir en av huvudpersonerna i filmen. Hur Matt Murdocks privatliv faller samman när han är tvungen att ledsaga Karen ur sitt heroinmissbruk. Hur Foggy känner sig sviken av Matt när han bara faller undan. Jag ser mörkret framför mig.
Men i filmen, som jag såg om igår kväll, kastar Colin Farell gem omkring sig, och Kingpin spelas av Michael Clarke Duncan och på soundtracket spelas numetal. Det är bara elände. Jag skriker åt TV:n och sluter ögonen. Istället för Joe Pantoliano som Ben Urich ser jag Richard Belzer. På så vis blir det snäppet bättre.
Jag tänker på vansinnet i att låta Mark Steven Johnson både skriva manus och regissera. Jag tänker på Ben Afflecks vinröda läderdräkt. "The gimp's asleep", tänker jag. "Well you better wake him up, now, dontcha?" Jag tänker på hur de introducerade boxningen i filmen, och hur de släppte det helt plötsligt. Jag tänker på vilken viktig roll boxning spelar i serien på ett metaforiskt plan.
Jag tänker på hur Ben Affleck av någon anledning tar av sig sina solglasögon när han ska "känna av" Elektras anlete i regnet. Vad är det för dumheter?! Och sedan tänker jag på Matt Damon. Varför blev det inte Matt Damon istället? En tystlåten, stoisk, blind Matt Damon. Matt Damon skulle ha krossat som Matt Murdock. Sjukt lätt. Alltså, de har ju redan Ellen Pompeo som Karen. Jag gillar Ellen Pompeo, inte bara i Grey's Anatomy, men här har hon tre repliker. Om det hade handlat om Matt Murdocks och Karens förhållande... Shit, de visste inte vad de höll på med när de gjorde filmen, så jävla mycket är klart.
Slutligen tänker jag på 20th Century Fox. På Tom Rothmans tankar om att göra om Daredevil. Hur han vill börja på ny kula. På hur han börjat förstå hur superhjätefilmer funkar. På hur bra Dark Knight funkade. Och jag tänker ännu mer på Matt Damon och jag korsar fingrarna. Jag tänker på Paul Attanasio och David Simon. Och så tänker jag på Paul Greengrass. Inte David Fincher. Paul Greengrass, som regisserade de två sista Bournefilmerna - med den äran!
Japp, där har vi det: Regi Paul Greengrass. Manus: Paul Attanasio och David Simon. Matt Damon som Matt Murdock/Daredevil. Richard Belzer som Ben Urich. Ellen Pompeo som Karen Page. Morena Baccarin som Elektra.
Ja jävlar. Ge mig det!
onsdag 21 oktober 2009
Du kommer ner för gatan med stiletten i din hand
Jag var bara en liten pöjk när jag hörde "Johnny Too Bad" för första gången; knappt ens det. Av en vän till familjen fick jag ett 90 minuters BASF-kassettband med blandad Bob Marley på A-sidan och soundtracket till The Harder They Come på B-sidan. Min pappa skrev bara "Jimmy Cliff" på kassetten, men berättade att det bara var han som sjöng på några låtar. Vilka de andra var visste han inte. Det spelar inte så stor roll när man är är tre bast.
Hur som helst, den version som är med på The Harder They Come-soundtracket är The Slickers Hammondtunga rocksteadyversion. Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner på Spotify kan jag även konstatera att det är också den bästa.
Givetsvis finns andra bra versioner, främst Bunny Wailers, som presenterar Johnnys backstory på ett litet mer detaljerat sätt än vad The Slickers gör, och arrangerar låten på ett traditionellt reggae-sätt.
På andra sidan spektrat hittar vi Michael Blakes version, betydligt mer nedtonad och sansad. Inte särskilt bra är den heller.
Naturligtvis kunde inte heller UB40 hålla tassarna borta, och presenterar en typiskt urvattnad uptempoversion som, för att vara frank, tar bort sångens själ och tragik.
Den absolut värsta versionen görs dock av Marley's Ghost, som också gjorde en hiskelig version av förra veckans låt, "Iko Iko".
Har det gjorts en svensk version av den här låten, kanske ni frågar, och det har det faktiskt - Perssons Pack spelade in "Johnny Du Är Rå" 1992, och är riktigt, riktigt jobbig att lyssna på utan skämskudde.
Hur som helst, den version som är med på The Harder They Come-soundtracket är The Slickers Hammondtunga rocksteadyversion. Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner på Spotify kan jag även konstatera att det är också den bästa.
Givetsvis finns andra bra versioner, främst Bunny Wailers, som presenterar Johnnys backstory på ett litet mer detaljerat sätt än vad The Slickers gör, och arrangerar låten på ett traditionellt reggae-sätt.
På andra sidan spektrat hittar vi Michael Blakes version, betydligt mer nedtonad och sansad. Inte särskilt bra är den heller.
Naturligtvis kunde inte heller UB40 hålla tassarna borta, och presenterar en typiskt urvattnad uptempoversion som, för att vara frank, tar bort sångens själ och tragik.
Den absolut värsta versionen görs dock av Marley's Ghost, som också gjorde en hiskelig version av förra veckans låt, "Iko Iko".
Har det gjorts en svensk version av den här låten, kanske ni frågar, och det har det faktiskt - Perssons Pack spelade in "Johnny Du Är Rå" 1992, och är riktigt, riktigt jobbig att lyssna på utan skämskudde.
måndag 19 oktober 2009
When I said I wanted to be your dog
En kollega plockar paprikan ur sin lunchwrap. "Jag drömde om dig i helgen", berättar hon.
"Oj! Gjorde jag något dumt?"
"Nej, jag drömde att du vann ett pris. Jag tror det var för att du var intelligent. De bara kom in här och gav dig ett pris, och du blev så glad. Vi firade med att gå en promenad. Vi gick över Söder, men där var det bara en massa klippor. Och så plötsligt förvandlades du till en liten brun och svart hund. Hur ska det här gå, tänkte jag, hur ska han kunna gå här på klippporna. Och fast att jag tänkte det så tappade jag bort dig hela tiden. Jag tänkte att jag var tvungen att jag skulle hjälpa dig över klipporna, men så glömde jag bort dig. Fastän jag hittade dig, var du borta igen bara en sekund senare. Du var väldigt liten och strävhårig."
"Oj! Gjorde jag något dumt?"
"Nej, jag drömde att du vann ett pris. Jag tror det var för att du var intelligent. De bara kom in här och gav dig ett pris, och du blev så glad. Vi firade med att gå en promenad. Vi gick över Söder, men där var det bara en massa klippor. Och så plötsligt förvandlades du till en liten brun och svart hund. Hur ska det här gå, tänkte jag, hur ska han kunna gå här på klippporna. Och fast att jag tänkte det så tappade jag bort dig hela tiden. Jag tänkte att jag var tvungen att jag skulle hjälpa dig över klipporna, men så glömde jag bort dig. Fastän jag hittade dig, var du borta igen bara en sekund senare. Du var väldigt liten och strävhårig."
fredag 16 oktober 2009
torsdag 15 oktober 2009
Supervardag
Gud i brallan vad jag hoppas att ICAs nya reklamfilm bara är den första av många med den nye praktikanten. Den började gå rätt nyss, och handlar om att ICA-Stig presenterar en ny praktikant för personalen. Personalen står med gapande munnar när de till sin stora förskräckelse ser att praktikanten har - gasp - Downs syndrom! "Har ni aldrig sett en praktikant förut?" utbrister nykomlingen. En bild på personalen, som står där, helt lamslagna av förvåning. Och så tar filmen slut.
Det känns verkligen inte okej. Verkligen inte. Inte ens om nästa film skulle handla om hur den nye praktikanten jobbar brallan av ICA-Ulf är det okej. Det enda sättet som de kan rädda det här nu är om
1) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten har gnallgula brallor
2) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten är ett gammalt ligg till Ulf
3) praktikanten drar fram en hagelbrakare och skjuter sönder hela butiken och sedan tar över alla ICAs reklamfilmer från och med nu.
De kan däremot inte lösa det här genom att i följande filmer
1) visa vilken duktig arbetare praktikanten är
2) visa hur praktikanten snabbt blir "en i gänget"
Det känns verkligen inte okej. Verkligen inte. Inte ens om nästa film skulle handla om hur den nye praktikanten jobbar brallan av ICA-Ulf är det okej. Det enda sättet som de kan rädda det här nu är om
1) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten har gnallgula brallor
2) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten är ett gammalt ligg till Ulf
3) praktikanten drar fram en hagelbrakare och skjuter sönder hela butiken och sedan tar över alla ICAs reklamfilmer från och med nu.
De kan däremot inte lösa det här genom att i följande filmer
1) visa vilken duktig arbetare praktikanten är
2) visa hur praktikanten snabbt blir "en i gänget"
onsdag 14 oktober 2009
My flagboy and your flagboy were sitting by the fire
Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner av "Iko Iko" på Spotify har jag kommit fram till följande:
1) Den bästa versionen görs naturligtvis av The Belle Stars. The Dixie Cups version är också den mycket bra. "Iko Iko" är en låt som bäst framför av kvinnor. Den svenska versionen med Hoffmaestro är dock rätt kul.
2) Den sämsta versionen görs av Rolf Harris. Då bör man även komma ihåg att Aaron Carter gjort en inspelning.
Men den absoluta bästa versionen finns inte på Spotify. Zap Mama krossar allt motstånd. Nej, den är inte helt renlärig; många "Iko Iko"-experter räknar inte ens hennes version som en cover - den har dessutom undertiteln "Suca Mama". Men kom igen.
Trivia: "Iko Iko" har stark Tom Cruise-koppling - den med Belle Stars med i Rain Man, den med Zap Mama är med i Mission: Impossible II.
För att läsa mer om sångens brokiga historia, råds ni att klicka på den här bisaten. Den leder till Wikipedia.
1) Den bästa versionen görs naturligtvis av The Belle Stars. The Dixie Cups version är också den mycket bra. "Iko Iko" är en låt som bäst framför av kvinnor. Den svenska versionen med Hoffmaestro är dock rätt kul.
2) Den sämsta versionen görs av Rolf Harris. Då bör man även komma ihåg att Aaron Carter gjort en inspelning.
Men den absoluta bästa versionen finns inte på Spotify. Zap Mama krossar allt motstånd. Nej, den är inte helt renlärig; många "Iko Iko"-experter räknar inte ens hennes version som en cover - den har dessutom undertiteln "Suca Mama". Men kom igen.
Trivia: "Iko Iko" har stark Tom Cruise-koppling - den med Belle Stars med i Rain Man, den med Zap Mama är med i Mission: Impossible II.
För att läsa mer om sångens brokiga historia, råds ni att klicka på den här bisaten. Den leder till Wikipedia.
lördag 10 oktober 2009
The best at what I do
Det är lördagmorgon, man har tråkigt, man har långt hår. Vad fan gör man? Man kammar naturligtvis Wolverinefrisyr.
Beardo, ska jag se ut såhär i håret ikväll, tycker du?
fredag 9 oktober 2009
fredag 2 oktober 2009
I wouldn't give his troubles to a monkey on a rock
Sedan tidernas begynnelse har jag och min far haft en återkommande, ofta hätsk, diskussion om David Lettermans eventuella förtjänster. Medan min pappa hävdat att Letterman är en uppblåst arrogant tölp, har jag enträget tagit honom i försvar. Letterman är absolut en tölp, han är definitivt arrogant och uppblåst, men han är det med glimten i ögat. Pappa kan inte se den glimten.
Under de senaste tretton åren har Lettermans persona underhållit mig praktiskt taget varje kväll, undantaget det senaste året, då hans program visat klockan ett på natten. Från och med i måndags visas det dock i rimlig tid, och på ett sätt kändes det som om mitt liv blev normalt. Men så hände följande:
Igår gick Letterman ut med att han nyligen blivit pressad på pengar av en anställd på CBS. Letterman uppfordrades att betala 2 miljoner smackaroos ifall han inte ville att det skulle bli känt att han satt på delar av sin personal. Så här underligt blev det då:
Så jag funderar på att ringa farsan och säga, "Hörrudu. Du hade rätt. Han är rätt creepy, Letterman."
Men på något sätt är det litet coolt av honom att snacka om det här så öppenhjärtligt som han gör. Även om det mest av allt bara visar på den makt han besitter. Men jag förstår honom. Givetvis vill han vinna sympatier - det är trots allt olagligt att pressa någon på pengar, emedan det inte är olagligt att bedra sin fru med sin personal. Och Letterman har alltid varit den förste att erkänna sina misstag, eller att han är en uppblåst, arrogant tölp.
Under de senaste tretton åren har Lettermans persona underhållit mig praktiskt taget varje kväll, undantaget det senaste året, då hans program visat klockan ett på natten. Från och med i måndags visas det dock i rimlig tid, och på ett sätt kändes det som om mitt liv blev normalt. Men så hände följande:
Igår gick Letterman ut med att han nyligen blivit pressad på pengar av en anställd på CBS. Letterman uppfordrades att betala 2 miljoner smackaroos ifall han inte ville att det skulle bli känt att han satt på delar av sin personal. Så här underligt blev det då:
Så jag funderar på att ringa farsan och säga, "Hörrudu. Du hade rätt. Han är rätt creepy, Letterman."
Men på något sätt är det litet coolt av honom att snacka om det här så öppenhjärtligt som han gör. Även om det mest av allt bara visar på den makt han besitter. Men jag förstår honom. Givetvis vill han vinna sympatier - det är trots allt olagligt att pressa någon på pengar, emedan det inte är olagligt att bedra sin fru med sin personal. Och Letterman har alltid varit den förste att erkänna sina misstag, eller att han är en uppblåst, arrogant tölp.
söndag 27 september 2009
Lamm
Pratar med min skensvåger i telefon. Vi har gått ihop och köpt ett lamm tillsammans. Idag ska vi hämta det. Han säger att hämtningen sker klockan tolv på Wenner-Gren Centers parkeringsplatsen (av alla ställen). 1200 pix kostar det. Jag har min del av summan redo i plånboken.
Jag ska alltså möta upp en främmande människa på en parkeringsplats och köpa ett lamm. Det låter helt vansinnigt. Vilken spännande dag det kommer bli!
Jag ska alltså möta upp en främmande människa på en parkeringsplats och köpa ett lamm. Det låter helt vansinnigt. Vilken spännande dag det kommer bli!
fredag 25 september 2009
Lie-berry
Nej förresten! Det här är det bästa scoret från de senaste fem åren.
Och självklart; här är spotifylänken.
Och självklart; här är spotifylänken.
There's so many things I cannot grasp
Det är oundvikligt att du någon gång i ditt liv kommer stöta på en person som hävdar följande: "Jag älskar The Nightmare Before Christmas, men jag hatar verkligen sångerna". Om ni är någorlunda som jag kommer denna åsikt drabba er på samma sätt som när man får höra av en människa man en gång varit förälskad i att hennes far är transvestit - det låter helt osannolikt och löjeväckande. Kanske du till och med brister ut i skratt.
Lyssna inte på den här personen. Det är i största säkerhet en väldigt osäker, inflyttad Grästorpsbo som gått på myten om "det hippa Söder" och tror att han automatiskt är garanterad plats på gästlistan till himmelriket för att han är stammis på Snotty. Den allra största anledningen till att inte lyssna på den här personen är naturligtvis att han eller hon har fel. Man kan omöjligt tycka om The Nightmare Before Christmas utan att tycka om musiken. Det är som att hävda att man skulle älska Kentucky Fried Chicken om det inte vore för det där vita köttet innanför den knapriga paneringen.
Lyssna inte på den här personen. Det är i största säkerhet en väldigt osäker, inflyttad Grästorpsbo som gått på myten om "det hippa Söder" och tror att han automatiskt är garanterad plats på gästlistan till himmelriket för att han är stammis på Snotty. Den allra största anledningen till att inte lyssna på den här personen är naturligtvis att han eller hon har fel. Man kan omöjligt tycka om The Nightmare Before Christmas utan att tycka om musiken. Det är som att hävda att man skulle älska Kentucky Fried Chicken om det inte vore för det där vita köttet innanför den knapriga paneringen.
He shoots! He scores!
Min kära, kära vän Sudden och jag är överens om det mesta, och har så varit under de dryga sex år jag känt henne, speciellt gällande musik. En anledning till att vi blev goda vänner var en stark och på grunda motiv baserad dyrkan av Morrissey. Ibland drar den iväg åt det mer tveksamma hållet, men även det är något vi kan dela och mötas kring. Vi kan sitta och prata om hur bra "Bleeding Love" med Leona Lewis är, eller gråta till Tomas Andersson Wij. Bra så. Men jag glömmer aldrig hur hon förskräckt och litet överraskat slog handen över munnen när hon såg min enorma samling av filmmusik.
De flesta av oss har väl köpt en eller annan soundtrackskiva. Ofta består de av "music from and inspired by" den-och-den filmen. Soundtracken till Reality Bites, Pulp Fiction, Swingers, Bodyguard och Dirty Dancing har alla sålt i miljonupplagor. Det är emellertid inte den typen av filmmusik som Sudden förfasades av, utan snarare uppåt hundra skivor med instrumental musik, det som på engelska kallas score (till skillnad från soundtrack, som är de sånger som spelas i filmen). Jag vill minnas att hon tog fram Crimson Tide-skivan och höjde på ögonbrynen.
Hur det kom det sig att orkestrerad, bombastisk - ofta sentimental - musik utgör ungefär en tiondel av min musiksamling är svårt att svara på, men jag tror det började med Hans Zimmers musik till Rain Man(spotifylänk), och sedan brast det på något sätt. Jag minns att jag efter att ha sett filmen gick hem och tog ut hela partiet "Leaving Wallbrook" på min synth. Den första filmmusikskivan jag köpte var Angelo Badalamentis "Twin Peaks" (spotifylänk, halvkass cover), i ett köpcentrum i Danmark 1991. Därefter fanns inga gränser. Vissa har frågat varför jag har scoret till Lethal Weapon 3 på vinyl, och på det finns ju inget coolt svar. Allt man kan säga är att man gillar't. Och så får man stå för det. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man står där med scoret till Face/Off i näven en solig söndag 1998, och så tvingar man sina kompisar att lyssna på det. Ibland går det hem. Ibland inte. Oftast inte (men just John Powells musik till Face/Off visade sig gå hem hos mina polare).
Jag köpte filmmusik högt (den som hållit allra längst är musiken till Amelie från Montmartre, spotifylänk) och lågt (av någon anledning har jag scoret till den debila Sandra Bullock-komedin While You Were Sleeping, spotifylänk - jag kan fortfarande spela stora stycken från den på piano). Detta pågick så sent som för fem år sedan, där det av någon anledning tog slut. Jag vet inte varför. Kanske var det för att det inte gjordes lika bra filmmusik längre. Kanske var det för att Mega, som hade en separat sektion för filmmusik, lades ner. Jag vet inte ens om filmmusik ges ut på samma sätt som förut. Det senaste scoret jag köpte är det till Lord of the Rings: Return of the King (spotifylänk) av James Newton Howard, som jag fortfarande får rysningar av. Mitt favoritscore för tillfället är "Revolutionary Road" av Thomas Newman (spotifylänk), han som skrev den fantastiska signaturmelodin till Six Feet Under, en låt som går flitig i min iPod.
När jag gjorde research för det här inlägget började jag nästan gråta när jag lyssnade på Hans Zimmers berömda "You're so cool" (spotifylänk) från True Romance, ett stycke musik som även nått berömmelse utanför sin ursprungliga kontext (den har medverkat i flera reklamfilmer och även samplats flitigt).
Filmmusik har som enda egentliga funktion att skapa en stämning i ett mörkt rum. Den vill alltså förmedla en viss känsla i en klart och tydligt utstakad kontext i vilka variablerna redan är satta av andra människor, i konstnärligt syfte. Ofta bjuder den här typen av musik på mycket litet utrymme för tolkning. Ett score berättar för dig vad du ska känna, när du ska känna det, men utan de ackompanjerade bilderna säger den inte till dig varför.
Det är således inte all filmmusik som funkar utan filmen. När jag lyssnar på "The Imperial March" (spotifylänk) från Star Wars känner jag mig bara löjlig, oavsett hur jävla bra just det musikstycket funkade i filmen. Det är svårt att sitta hemma en tisdagkväll och bli inspirerad av den, så vida man inte på riktigt skissar på en plan att ta över galaxen. Musikupplevelsen är i det närmaste obefintlig.
Däremot, om man lyssnar på Danny Elfmans intro från Edward Scissorhands(spotifylänk) känns det som om man verkligen lyssnar på musik.
Vissa skulle hävda att filmmusik är manipulativ och sentimental, och på att den på grund av detta saknar konstnärligt värde. Detta kan enligt mig tillämpas på alla typer av musik. Just nu lyssnar jag på Alan Silvestris Forrest Gump-overtyr (spotifylänk), vilket är ett musikstycke som får mig att känna mig på exakt samma sätt som jag gör när jag lyssnar på Neil Youngs "Thrasher" (spotifylänk), som lätt skulle hamna på min topptiolista över favoritlåtar någonsin (de handlar nästan om exakt samma sak också, om man tänker efter - vidsträckta landskap och känslan av att lämna allt man känner till och en gång älskat bakom sig).
Visst känns det ibland underligt att tänka på att den skiva man lyssnade mest på 1995 förmodligen var James Horners score till Braveheart (spotifylänk), och att Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (spotifylänk) förmodligen kom på tredje eller fjärde plats, men så ser min historia ut.
Och de senaste fem årens bästa filmmusik alla kategorier? Enligt min åsikt, scoret till Brokeback Mountain (spotifylänk).
De flesta av oss har väl köpt en eller annan soundtrackskiva. Ofta består de av "music from and inspired by" den-och-den filmen. Soundtracken till Reality Bites, Pulp Fiction, Swingers, Bodyguard och Dirty Dancing har alla sålt i miljonupplagor. Det är emellertid inte den typen av filmmusik som Sudden förfasades av, utan snarare uppåt hundra skivor med instrumental musik, det som på engelska kallas score (till skillnad från soundtrack, som är de sånger som spelas i filmen). Jag vill minnas att hon tog fram Crimson Tide-skivan och höjde på ögonbrynen.
Hur det kom det sig att orkestrerad, bombastisk - ofta sentimental - musik utgör ungefär en tiondel av min musiksamling är svårt att svara på, men jag tror det började med Hans Zimmers musik till Rain Man(spotifylänk), och sedan brast det på något sätt. Jag minns att jag efter att ha sett filmen gick hem och tog ut hela partiet "Leaving Wallbrook" på min synth. Den första filmmusikskivan jag köpte var Angelo Badalamentis "Twin Peaks" (spotifylänk, halvkass cover), i ett köpcentrum i Danmark 1991. Därefter fanns inga gränser. Vissa har frågat varför jag har scoret till Lethal Weapon 3 på vinyl, och på det finns ju inget coolt svar. Allt man kan säga är att man gillar't. Och så får man stå för det. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man står där med scoret till Face/Off i näven en solig söndag 1998, och så tvingar man sina kompisar att lyssna på det. Ibland går det hem. Ibland inte. Oftast inte (men just John Powells musik till Face/Off visade sig gå hem hos mina polare).
Jag köpte filmmusik högt (den som hållit allra längst är musiken till Amelie från Montmartre, spotifylänk) och lågt (av någon anledning har jag scoret till den debila Sandra Bullock-komedin While You Were Sleeping, spotifylänk - jag kan fortfarande spela stora stycken från den på piano). Detta pågick så sent som för fem år sedan, där det av någon anledning tog slut. Jag vet inte varför. Kanske var det för att det inte gjordes lika bra filmmusik längre. Kanske var det för att Mega, som hade en separat sektion för filmmusik, lades ner. Jag vet inte ens om filmmusik ges ut på samma sätt som förut. Det senaste scoret jag köpte är det till Lord of the Rings: Return of the King (spotifylänk) av James Newton Howard, som jag fortfarande får rysningar av. Mitt favoritscore för tillfället är "Revolutionary Road" av Thomas Newman (spotifylänk), han som skrev den fantastiska signaturmelodin till Six Feet Under, en låt som går flitig i min iPod.
När jag gjorde research för det här inlägget började jag nästan gråta när jag lyssnade på Hans Zimmers berömda "You're so cool" (spotifylänk) från True Romance, ett stycke musik som även nått berömmelse utanför sin ursprungliga kontext (den har medverkat i flera reklamfilmer och även samplats flitigt).
Filmmusik har som enda egentliga funktion att skapa en stämning i ett mörkt rum. Den vill alltså förmedla en viss känsla i en klart och tydligt utstakad kontext i vilka variablerna redan är satta av andra människor, i konstnärligt syfte. Ofta bjuder den här typen av musik på mycket litet utrymme för tolkning. Ett score berättar för dig vad du ska känna, när du ska känna det, men utan de ackompanjerade bilderna säger den inte till dig varför.
Det är således inte all filmmusik som funkar utan filmen. När jag lyssnar på "The Imperial March" (spotifylänk) från Star Wars känner jag mig bara löjlig, oavsett hur jävla bra just det musikstycket funkade i filmen. Det är svårt att sitta hemma en tisdagkväll och bli inspirerad av den, så vida man inte på riktigt skissar på en plan att ta över galaxen. Musikupplevelsen är i det närmaste obefintlig.
Däremot, om man lyssnar på Danny Elfmans intro från Edward Scissorhands(spotifylänk) känns det som om man verkligen lyssnar på musik.
Vissa skulle hävda att filmmusik är manipulativ och sentimental, och på att den på grund av detta saknar konstnärligt värde. Detta kan enligt mig tillämpas på alla typer av musik. Just nu lyssnar jag på Alan Silvestris Forrest Gump-overtyr (spotifylänk), vilket är ett musikstycke som får mig att känna mig på exakt samma sätt som jag gör när jag lyssnar på Neil Youngs "Thrasher" (spotifylänk), som lätt skulle hamna på min topptiolista över favoritlåtar någonsin (de handlar nästan om exakt samma sak också, om man tänker efter - vidsträckta landskap och känslan av att lämna allt man känner till och en gång älskat bakom sig).
Visst känns det ibland underligt att tänka på att den skiva man lyssnade mest på 1995 förmodligen var James Horners score till Braveheart (spotifylänk), och att Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (spotifylänk) förmodligen kom på tredje eller fjärde plats, men så ser min historia ut.
Och de senaste fem årens bästa filmmusik alla kategorier? Enligt min åsikt, scoret till Brokeback Mountain (spotifylänk).
torsdag 24 september 2009
The world spins madly on
1. En nära vän berättar att hennes mormor gick bort i cancer för någon månad sedan. Förkrossad av sorg slänger sig hennes morfar nerför en trappa i hopp om att ta livet av sig. Han dör två dagar senare på sjukhus. Begravningen är idag.
2. En annan nära vän berättade tidigare ikväll, över ett par öl, att hennes pappa nyligen kommit ut som transvestit. Pappan, som hon inte haft någon vidare kontakt med de senaste tjugo åren, har tydligen klätt ut sig till biker chick de senaste trettio åren i hemlighet. Hennes mamma har undanhållit detta för "vissa saker behöver inte man veta om sina föräldrar".
3. En nära vän har försökt bli gravid de senaste sju åren, och nu, efter sin tredje insemination, väntar hon tvillingar. Hon är nu panikslagen och ångrar sig.
Slutsats: Vad i helvete är det som pågår?!
2. En annan nära vän berättade tidigare ikväll, över ett par öl, att hennes pappa nyligen kommit ut som transvestit. Pappan, som hon inte haft någon vidare kontakt med de senaste tjugo åren, har tydligen klätt ut sig till biker chick de senaste trettio åren i hemlighet. Hennes mamma har undanhållit detta för "vissa saker behöver inte man veta om sina föräldrar".
3. En nära vän har försökt bli gravid de senaste sju åren, och nu, efter sin tredje insemination, väntar hon tvillingar. Hon är nu panikslagen och ångrar sig.
Slutsats: Vad i helvete är det som pågår?!
So not only are you a cadaverous slut, but you also have shitty taste in movies
Min vän MC såg ett avsnitt av Californication som han gärna vill redogöra för. Men jag förstår inte ett dyft av vad han pratar om. Så han ritar det här fina diagrammet. I olika färger!
Shenanigans
I måndags kväll ligger jag väldigt lågt, givetvis på soffan. Klockan är halv tio och jag ser på 2 1/2 Men, håret är på ända, jag småslumrar och befinner mig således någonstans mellan dröm och verklighet. Det ringer på dörren - en enda signal. Det varar så kort att det lika gärna kan vara inbillning. Jag sänker ljudet på TV:n och stirrar in i Jon Cryers fiskögon och väntar. Det ringer på dörren igen, den här gången betydligt otåligare.
Jag kliver upp och går ut i hallen. Det ringer igen, väldigt ihållande, och åtföljs av ett bankande. Som om någon sparkar på dörren. Jag står väldigt tyst i hallen och sträcker mig efter mitt korta svärd som står gömt vid skorna.
Jag hör hur någon börjar skrapa runt handtaget, och sedan ser jag hur handtaget sakta trycks ner.
Jag ställer ifrån mig svärdet och går och hämtar en hammare istället, så att jag kan drämma till om någon skulle bryta upp dörren eller sticka in handen genom brevinkastet. Så här efteråt kopplar jag detta till scenen i Pulp Fiction där Butch testar olika tillhyggen innan han går ner i källaren för att rädda Marcellus Wallace.
Det rycker i handtaget.
"Vem är det?" ropar jag med en röst som inte är lika mörk som jag hade hoppats.
"Det är jag", säger någon på andra sidan. Det låter som en påverkad karl. Det sitter ett anslag på anslagstavlan i trappen - missbrukare och uteliggare har på senare tid olovligen befunnit sig i fastigheten, och boende uppfordras vara uppmärksamma på främmande människor och inte släppa in någon obehörig. Just nu känner jag mig jävligt uppmärksam. Och inte fan tänker jag släppa in någon.
"Gå din väg!" ropar jag.
Det blir tyst en stund. Tystnaden bryts av ännu en duns mot dörren, sedan blir det helt tyst. Mitt grepp om hammaren hårdnar. Jag står still i hallen och hör avlägset burkskratt från TV:n. Det är bäst att inte öppna, tänker jag och går tillbaka in i vardagsrummet, där jag sätter mig och väntar. Jag väntar till klockan elva.
Innan jag går och lägger mig placerar jag svärdet i vardagsrummet. Jag lägger hammaren på nattduksbordet. Och så väntar jag litet till.
Jag kliver upp och går ut i hallen. Det ringer igen, väldigt ihållande, och åtföljs av ett bankande. Som om någon sparkar på dörren. Jag står väldigt tyst i hallen och sträcker mig efter mitt korta svärd som står gömt vid skorna.
Jag hör hur någon börjar skrapa runt handtaget, och sedan ser jag hur handtaget sakta trycks ner.
Jag ställer ifrån mig svärdet och går och hämtar en hammare istället, så att jag kan drämma till om någon skulle bryta upp dörren eller sticka in handen genom brevinkastet. Så här efteråt kopplar jag detta till scenen i Pulp Fiction där Butch testar olika tillhyggen innan han går ner i källaren för att rädda Marcellus Wallace.
Det rycker i handtaget.
"Vem är det?" ropar jag med en röst som inte är lika mörk som jag hade hoppats.
"Det är jag", säger någon på andra sidan. Det låter som en påverkad karl. Det sitter ett anslag på anslagstavlan i trappen - missbrukare och uteliggare har på senare tid olovligen befunnit sig i fastigheten, och boende uppfordras vara uppmärksamma på främmande människor och inte släppa in någon obehörig. Just nu känner jag mig jävligt uppmärksam. Och inte fan tänker jag släppa in någon.
"Gå din väg!" ropar jag.
Det blir tyst en stund. Tystnaden bryts av ännu en duns mot dörren, sedan blir det helt tyst. Mitt grepp om hammaren hårdnar. Jag står still i hallen och hör avlägset burkskratt från TV:n. Det är bäst att inte öppna, tänker jag och går tillbaka in i vardagsrummet, där jag sätter mig och väntar. Jag väntar till klockan elva.
Innan jag går och lägger mig placerar jag svärdet i vardagsrummet. Jag lägger hammaren på nattduksbordet. Och så väntar jag litet till.
lördag 19 september 2009
Coca Cola chicks och kicks
Trevlig, lågmäld middag med tjejkompisar. Fräsch bruschetta, smörstekt uer med blomkålspuré, kantarellfräs med schalotten, glass med chokladsås. Två trevliga chardonnayer. Queercountry, Regina, Polly, etc.
JL berättar att hon i stort sett kommer att gå hela vägen hem. Hon ska till Kastellholmen, där hon för närvarande är inhyst. Kastellholmen! Denna magiska plats där typ 20 pers bor! Holmen där jag ställde frågan vem som skulle vinna en strid mellan en svan och en räv, som för övrigt var helt avgörande för Alf Svenssons tillträde till EU-parlamentet. Lyx!
Följande kan även göras med gös. Uer (kungsfisk) är en snygg, lätt rosafärgad fisk med mycket fast kött och utmärkt smak. Den är rätt billig, typ 100 spänn kilot. Det blir ju litet dyrare med filépris, men det är helt klart värt att få fisken rensad, fjällad och filéad av fiskhandlaren.
Du behöver (4 pers):
4 uer-filéer
3 msk smör
Salt, peppar
1 blomkålshuvud (c:a 750 gram)
500 gram mandelpotatis
3 vitlöksklyftor
100 gram smör
2 dl grädde
juice från en citron
2,5 dl förvällda kantareller
1 glas vitt vin
2 msk smör
1 dl grädde
4-6 små schalottenlökar
Börja med blomkålspurén. Bryt upp blomkålen i mindre bitar och koka i saltat vatten, litet grädde och en smörklick tills mjuk. Släng i tre skalade vitlöksklyftor. Skala mandelpotatisen, koka i saltat vatten tills mjuk, i en separat kastrull. Häll av potatisen och för sedan över blomkålen med en slev. Tillför även c:a 2 dl av vätskan blomkålen kokat i. Mosa grovt med en slev, låt puttra ihop.
Smaka av med salt och peppar, släng i mer smör och häll i litet grädde. Mixa med mixerstav direkt i kastrullen till en slät puré. I med citronjuice. Smaka av. Låt stå på svag värme. Rör om då och då.
Finhacka schalottenlök och stek i bubblande smör på mellanhög värme i en stekpanna. Tillsätt kantareller. Salta, peppra. Slå i ett halvt glas vin och sjud upp. Häll sedan i grädde. Vispa försiktigt. För över i en liten djup kastrull. Slå över resten av vinglaset. Lägg på lock och låt stå på mycket låg värme. Rör om då och då.
Bryn smör i en stekpanna. Stek fisken på skinnsidan i tre minuter, och stek den sedan på andra sidan i högst 20 sekunder. Salta och peppra.
Et voilá! Det här är en helt fantastisk rätt, om jag får säga det själv. Smaklig måltid!
JL berättar att hon i stort sett kommer att gå hela vägen hem. Hon ska till Kastellholmen, där hon för närvarande är inhyst. Kastellholmen! Denna magiska plats där typ 20 pers bor! Holmen där jag ställde frågan vem som skulle vinna en strid mellan en svan och en räv, som för övrigt var helt avgörande för Alf Svenssons tillträde till EU-parlamentet. Lyx!
Följande kan även göras med gös. Uer (kungsfisk) är en snygg, lätt rosafärgad fisk med mycket fast kött och utmärkt smak. Den är rätt billig, typ 100 spänn kilot. Det blir ju litet dyrare med filépris, men det är helt klart värt att få fisken rensad, fjällad och filéad av fiskhandlaren.
Du behöver (4 pers):
4 uer-filéer
3 msk smör
Salt, peppar
1 blomkålshuvud (c:a 750 gram)
500 gram mandelpotatis
3 vitlöksklyftor
100 gram smör
2 dl grädde
juice från en citron
2,5 dl förvällda kantareller
1 glas vitt vin
2 msk smör
1 dl grädde
4-6 små schalottenlökar
Börja med blomkålspurén. Bryt upp blomkålen i mindre bitar och koka i saltat vatten, litet grädde och en smörklick tills mjuk. Släng i tre skalade vitlöksklyftor. Skala mandelpotatisen, koka i saltat vatten tills mjuk, i en separat kastrull. Häll av potatisen och för sedan över blomkålen med en slev. Tillför även c:a 2 dl av vätskan blomkålen kokat i. Mosa grovt med en slev, låt puttra ihop.
Smaka av med salt och peppar, släng i mer smör och häll i litet grädde. Mixa med mixerstav direkt i kastrullen till en slät puré. I med citronjuice. Smaka av. Låt stå på svag värme. Rör om då och då.
Finhacka schalottenlök och stek i bubblande smör på mellanhög värme i en stekpanna. Tillsätt kantareller. Salta, peppra. Slå i ett halvt glas vin och sjud upp. Häll sedan i grädde. Vispa försiktigt. För över i en liten djup kastrull. Slå över resten av vinglaset. Lägg på lock och låt stå på mycket låg värme. Rör om då och då.
Bryn smör i en stekpanna. Stek fisken på skinnsidan i tre minuter, och stek den sedan på andra sidan i högst 20 sekunder. Salta och peppra.
Et voilá! Det här är en helt fantastisk rätt, om jag får säga det själv. Smaklig måltid!
fredag 18 september 2009
"One c*nt hair from hillbilly heaven"
Formidable Beardonaut skriver en jobbigt frestande travelogue just nu. Han är på Nya Zeeland och har nyligen besökt Weta. Weta är för mig, som för så många andra geeks därute, något av en helig plats. Weta är, för att sammanfatta, ett av de främsta effektbolagen i världen - de skapade praktiskt hela klabbet till Sagan om Ringen-trilogin, Hellboy, och så vidare.
För ett par veckor sedan frågade han mig i sin blogg vad jag hade för minnen av Marvel, och specifikt vilken min favorit-Marvelfilm är, apropå Disneys köp av nämnda seriejätte.
Det är en fråga som är fruktansvärt knepig att svara på. Det är svårt att som vuxen hävda att man älskar ett multinationellt företag utan att få det att låta ordentligt corny, men är det något företag jag älskar - något varumärke jag älskar - så är det Marvel.
Jag tänker väldigt mycket på varumärken. Man kan säga att det är litet av mitt jobb. De två kunder jag jobbar mest med är båda världsledande inom sina respektive områden, och de hävdar båda att de är de mest älskade och välkända varumärkena i världen. Välkända - absolut. Men älskade? Nja. Vad innebär det att älska ett varumärke?
Det är stor skillnad på att förknippa ett varumärke med något positivt än att verkligen älska det. Det är också en stor skillnad mellan ett företags varumärke (brand) och de produkter det producerar, ett avgörande faktum som man aldig får glömma. Till exempel - jag kanske tycker om ProVivas mangodryck, eftersom den får min mage att fungera, men jag kan fortfarande vara helt likgiltig inför själva varumärket ProViva. Det säger mig ingenting (mer om varumärke vs. produkt i ett annat inlägg någon annanstans).
Men Marvel. Shit. Det räcker med att jag ser loggan för att det ska pirra i mig. Speciellt om den föregår en långfilm. De där vita, versala bokstäverna mot den röda bakgrunden. Det är magi. Kärlek ska inte kunna förklaras med ord, det är därför det heter kärlek. Det ska inte finnas något rationellt bakom det.
Jag har inte plöjt ner mer stålar i något annat företag, förutom kanske ICA och OKQ8. Detta under drygt 23 års tid.
Idag köpte jag en av de där cheapo dubbeldiskarna de har i mataffärerna, med både Blade II och Blade: Trinity - kanske inte de bästa Marvelfilmerna, men det räckte för en fredagkväll där man vaknar från siestan 19.30. Bara en sådan sak. När jag rensade där hemma igår upptäckte jag massor av små knicknacks och småprylar jag fått av SL; happy meal-leksaker etc., mest Spindelmannengrejer. Jag har kvar dem. Det står Marvel på dem (plus, jag har fått dem av SL).
Just nu har jag en X-Mentröja på mig. Den har varit pyjamas sedan 1999, då jag fick den av en vän. Det står Marvel på tvättlappen.
Beardo, det här för dig: Det kommer en stor grej om Marvel snart. I flera delar. Samt en riktig lista på mina topp 5-Marvelfilmer. Teaser:
För ett par veckor sedan frågade han mig i sin blogg vad jag hade för minnen av Marvel, och specifikt vilken min favorit-Marvelfilm är, apropå Disneys köp av nämnda seriejätte.
Det är en fråga som är fruktansvärt knepig att svara på. Det är svårt att som vuxen hävda att man älskar ett multinationellt företag utan att få det att låta ordentligt corny, men är det något företag jag älskar - något varumärke jag älskar - så är det Marvel.
Jag tänker väldigt mycket på varumärken. Man kan säga att det är litet av mitt jobb. De två kunder jag jobbar mest med är båda världsledande inom sina respektive områden, och de hävdar båda att de är de mest älskade och välkända varumärkena i världen. Välkända - absolut. Men älskade? Nja. Vad innebär det att älska ett varumärke?
Det är stor skillnad på att förknippa ett varumärke med något positivt än att verkligen älska det. Det är också en stor skillnad mellan ett företags varumärke (brand) och de produkter det producerar, ett avgörande faktum som man aldig får glömma. Till exempel - jag kanske tycker om ProVivas mangodryck, eftersom den får min mage att fungera, men jag kan fortfarande vara helt likgiltig inför själva varumärket ProViva. Det säger mig ingenting (mer om varumärke vs. produkt i ett annat inlägg någon annanstans).
Men Marvel. Shit. Det räcker med att jag ser loggan för att det ska pirra i mig. Speciellt om den föregår en långfilm. De där vita, versala bokstäverna mot den röda bakgrunden. Det är magi. Kärlek ska inte kunna förklaras med ord, det är därför det heter kärlek. Det ska inte finnas något rationellt bakom det.
Jag har inte plöjt ner mer stålar i något annat företag, förutom kanske ICA och OKQ8. Detta under drygt 23 års tid.
Idag köpte jag en av de där cheapo dubbeldiskarna de har i mataffärerna, med både Blade II och Blade: Trinity - kanske inte de bästa Marvelfilmerna, men det räckte för en fredagkväll där man vaknar från siestan 19.30. Bara en sådan sak. När jag rensade där hemma igår upptäckte jag massor av små knicknacks och småprylar jag fått av SL; happy meal-leksaker etc., mest Spindelmannengrejer. Jag har kvar dem. Det står Marvel på dem (plus, jag har fått dem av SL).
Just nu har jag en X-Mentröja på mig. Den har varit pyjamas sedan 1999, då jag fick den av en vän. Det står Marvel på tvättlappen.
Beardo, det här för dig: Det kommer en stor grej om Marvel snart. I flera delar. Samt en riktig lista på mina topp 5-Marvelfilmer. Teaser:
"När jag var liten kunde jag aldrig tänka mig att det här, som verkade vara riktat specifikt till mig, detta som jag inte delade med någon annan (enligt min egen uppfattning), skulle bli en multimiljarddollarindustri. Och aldrig skulle jag kunna ha föreställt mig att äntligen - äntligen - få se The Thing på bio."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)