Ett ord av vishet till alla er young turks därute. Ni som tycker att Manic Pixie Dream Girls är det finaste som finns, och ni gladeligen skulle träffa någon som Clementine i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Sam i Garden State eller Penny i Almost Famous, eller öh, Sarah i Forces of Nature, någon som kan ställa hela ens värld på ända med sin ditzyness och sin framfusighet. Kanske föreställer ni er att er relation utvecklas ackompanjerat av ett noggrant utvalt soundtrack med några av era favoritartister, kanske vill ni hångla på en altan i sommartid till Portishead och se varandra djupt in i ögonen (det är grejer det, kan jag lova)?
Well, here's the rub, noobies. Var beredda på ett underliggande mörker, ett monster under sängen. Var beredda på att Manic Pixie Dream Girls ofta har mer bagage än hittegodsavdelningen på Arlanda.
Fast det bästa är naturligtvis att släppa den där jävla tanken på att det överhuvudtaget finns MPDGs. Det är en term som kategoriserar och placerar in människor i fack, och sådant anses ju som mycket ofint.
MPDG är en myt, en uttjatad narrativ ploj, en genväg till att skapa en intressant karaktär. Hur mycket tjejen du dejtar än påminner om Clementine är hon till slut en helt vanlig människa, vars neuroser kanske inte är lika enkla att handskas med som du tror. Det handlar mest om att orka släppa in hennes mörker i ditt eget. För om du lockas av den där MPDG-myten har du definitivt ditt eget mörker att handskas med. Är det värt det? Är det? Det är den frågan jag ställer mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
eller som lemmy säger i sin biografi: "it's not the catch but the chase that's fun". tror många grabbar kan relatera till att det roliga många gånger slutar med att man fått trycka in den. sen kommer demonerna, och en önskan om att hon kan förstå att hon borde gå hem.
och tack för erbjudandet om gamle bill! har alla dvd'er sen tidigare så jag tror jag står mig på material.
Skicka en kommentar