"When were you under me?"

De första två säsongerna av Friends är fortfarande riktigt starka. Det här, barn, var på den tiden som karaktärerna fortfarande var personligheter och inte personas. Bara då och då lyser Monicas överdrivna gällhet igenom, det finns fortfarande stunder av klarhet i Phoebes ditzyness, Rachels värdighet är fortfarande någorlunda intakt och hon snubblar inte bara omkring, Joey går inte bara omkring och ser omväxlande arg/nollställd ut. Chandler tillåts i ett avsnitt av säsong uttrycka sin skräck för att bli lämnad ensam kvar när alla andra gifter sig på ett sätt som ter sig i alla fall någorlunda trovärdigt, och Ross... Well, Ross har aldrig varit min favorit.

Hur Rachel till slut lät sig övertygas att bli ihop med honom kommer jag aldrig förstå. Innan hon såg den där gamla videon om hur Ross gör sig i ordning för att ta med henne på skolbal höll Ross på att larva sig något oerhört - sabbade hennes dejter, betedde sig otroligt svartsjukt, gnälligt och possessiv. Aldrig aldrig aldrig att en tjej som Rachel skulle gå med på att vara ihop med en snubbe som är så creepy. För det är exakt det han är.

Jag trodde länge att det var okej att vara som Ross, att man ändå skulle kunna få det att funka med en tjej om man betedde sig på det sättet, för att det i slutändan bara visade på hur mycket man brydde sig om, hur känslig man var. Men jag har på senare år förstått att det där beteendet är helt åt helvete.

Om jag betedde mig som Ross kring min flickvän skulle det var tack och adjöss på fem minuter, det är jag övertygad om. Lyckligtvis är jag äldre nu, mina tendenser till svartsjuka och oro är bortjobbade, och jag vet att jag är fullt kapabel till att ha ett förhållande i vilket jag kan vara helt avslappnad. Ja, nu är ju mitt förhållande helt sprillans nytt, men nu när jag ser om gamla säsonger av Friends ser jag inte Ross som en förebild. Att trägen vinner. Jag tycker bara att han är så otroligt, otroligt obehaglig.