The blockbuster of numbing inevitability

Det är lustigt det där med blockbusterns livscykel. Först går man och längtar i flera år, läser spoilers, kollar på vloggar från inspelningen, förfasas över avhopp, förseningar, manusbearbetning, omfilmningar och allehanda produktionsproblem, sedan överöses man av marknadsföringen – den ena trailern efter den andra, ser överläppssvettiga och handflatefuktiga filmstjärnor på parad hos Letterman och till sist läser man andäktigt de första recensionerna. Och sedan sitter man där nersjunken i biostolen och översköljs efter att ha försökt dämpa den värsta entusiasmen och sänka förväntningarna. Man går hem och skriver ett upprymt blogginlägg och sedan lägger man hela grejen bakom sig. Kanske känner man sig litet tom. Tills man får hem den, trycker in den i DVD:n och sitter och fiser i soffan, pillar sig i naveln och tänker, ” jävlar vad bra han var ändå, den där Heath”. Och sedan ställer man in filmen tillsammans med alla andra blockbusters, och letar efter fler Wolverine-spoilers på nätet. Det är inte så långt kvar till maj nu, så närsomhelst borde det komma en trailer.