The sea wants to take me, the knife wants to slit me

Låg på soffan större delen av gårdagen, åt praliner och läste John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”, som kombinerade The Smiths, Roslagens skärgård och Cthulhu-myten på ett rafflande sätt. Jag kom hem efter veckohandlande med SL runt halv tre, kokade kaffe och parkerade mig sedan i skåran mellan de två kuddarna i min stora, ljuslila soffa och bara plöjde. Det blev till ett vansinne. Klockan var redan nio när jag pausade för att äta middag, och runt halv elva hade jag nått sista sidan. Jag älskar att sträckläsa böcker, men det är tyvärr inte ofta som man får lust till det. Ajvide Lindqvists böcker är så pass enkelt skrivna att man det är lätt att ryckas med, men han är också en duktig berättare – om än något omständlig. Dessutom är det ju en väldigt atmosfärisk roman. Man vill inte sitta på tunnelbanan och läsa fjorton sidor i stöten samtidigt som man har en fuktig jeansröv intryckt i ansiktet, man vill sitta i sin soffa med en pläd över sig medan både regn och mörker faller utanför.

Det som störde mig mest var alla Smiths-citaten. Utan att spoila för mycket kan jag säga att det finns två tonåriga bikaraktärer som drar runt på en flakmoppe och rabblar swedade Smithscitat när andan faller på, vilket den gör rätt ofta och i jobbiga situationer. För någon som inte är initierad kanske det bara blir litet obehagligt och läskigt, men för någon som kan sin Smiths som ett rinnande vatten blir det distraherande, ibland direkt larvigt. I övrigt är det en mycket läsvärd bok. Och litet läbbig. Speciellt för oss som lider av svårartad leviathanofobi (skräck för sjöodjur. Den termen finns inte, egentligen. Jag hittade på den nyss).