I wasn't pushing you away, I was pulling me toward myself.

I produktionsrummet planerar vi en fest och leker med modell-lera. Jag har gjort tjugo finska banners som snart ska skickas på korr, och tänkt på vilken typ av djur jag ska äta tillsammans med Beardo och TG ikväll (det lutar åt ko).

Som den njutningsfördröjare jag är såg jag Be Kind Rewind först igår. Jag hade lågt ställda förväntningar, vilket var bra, eftersom den inte var så hemskt bra. Men man kommer långt på charm, sentimentalitet och energi. Annan njutning som jag fördröjt på senare tid är Strangers with Candy. Går man inte in med en förförståelse om Amy Sedaris kan det hela te sig oförklarligt och underligt, men älskar man henne som jag gör får man en rejäl dos av nerdekad kookiness och charm. Amy Sedaris framstår under sina många besök hos David Letterman som den mest sprudlande människa som någonsin tagit på sin en tyllkjol – en riktig excentriker som driver en småskalig ostbollsverksamhet i sin lägenhet och har en låtsaspojkvän som heter Ricky. När jag är nerstämd händer det att jag youtubar upp några av hennes framträdanden för att låta mig svepas med av hennes otyglade entusiasm.