Send at least one thoughtful letter

Senast jag stötte ihop med någon på tunnelbanan och spontant bestämde att mig för att börja umgås med den personen slutade det inte så bra. Det var så jag träffade Stalker McDaddyissues, tjejen jag dejtade i somras. Jag har aldrig varit känd för att lära mig av mina misstag, så när jag på natten mellan fredag och lördag sprang in i Sladder tackade jag ja till att hänga med honom och hans tjej på en öl på Pet Sounds. Det låg åtminstone på vägen hem.

Jag var redan tämligen drucken; när Sverige äntligen hade fjöst in ett mål i sista perioden mot Canada hade jag euforiskt beställt in sju fyror jäger till bordet - trots att vi egentligen bara var sex personer, varav två inte alls ville ha någon jäger. Så jag dunkade i mig två shots, som sällade sig till det flertalet öl och dryga flaskan vin som redan jazzade runt i min lever.

Efter matchen stod jag och en kollega och bligade upp på den enorma tidtabelltavlan på Centralstationen. Jag började yra om att ta första bästa tåg bort, och hånade honom för att han var tvungen att åka hem till fru och barn medan jag kunde göra jag ville. Eftersom att "göra vad jag vill" vanligtvis brukar innebära att helt enkelt åka hem och läsa verkade det klokt att följa med Sladder och hans tjej och dricka mer öl när jag sprang på dem nere på perrongen.

Att min vän kallas Sladder har ingenting med hans fysiska uppenbarelse att göra, även om hans Jarvis Cocker-liknande uppenbarelse mycket väl skulle kunna påbjuda ett sådant öknamn. Den egentliga anledningen till att vi som tioåringar döpte honom till det var att alla hans Star Wars-gubbar väldigt snabbt tappade all spänst, och det därmed blev omöjligt att ställa dem upprätt. Han hade fler Star Wars-gubbar än vi andra killar, ett resultat av att hans mamma dött ett par månader tidigare, och de var alla sladdriga.

När man är liten kan man rida på det faktum att ens morsa dött i högst tre veckor. Om man på grund av det är strulig i plugget och beter sig allmänt skumt lär man få skit från sina tioåriga polare hur som helst. Sladder hade det inte lätt, han fick ta en hel del skit av sina jämnåriga, men när vi satt där på Pet Sounds med varsin öl berättade han att han alltid uppskattat hur min familj behandlade honom. Han hade förträngt det mesta av sin barndom, sade han, men han kom ihåg hur schyssta han tyckt mina föräldrar var. Jag minns honom väl och påminde honom om hur vi suttit framför den lilla 18-tummaren i mitt rum och spelat The Last Ninja på min C64 tills tummarna blödde. Han kom inte ihåg något av detta. Han kom inte ihåg sina sladdriga Star Wars-gubbar. Bara att vi kallat honom Sladder, ett öknamn som tydligen följt honom långt upp i tonåren.

Så jag sitter där med Sladder och hans tjej, vi har sprungit på varandra flera gånger de senaste åren, eftersom vi går till samma skivaffärer och rör oss på samma barer, och jag är rätt berusad, och innan jag går hem säger jag att vi borde fortsätta umgås. Och jag menar det. Jag säger att jag ska skicka över mitt telefonnummer på Facebook när jag kommer hem (mycket på grund att jag vid det laget nått det stadium där jag är för berusad för att lägga in hans nummer i telefonboken), vilket jag gör.

Jag skriver ett kortfattat meddelande på Facebook och hoppas i min enfald att han aldrig ska komma ihåg vem det egentligen var som gav honom det där öknamnet. Det räcker med att han kommer ihåg varför.