"Tror du att den är lika bra som Watchmen?" frågar LAMF hoppfullt när vi lämnar Hammarby sjöstad. Det är en solig lördag och vi har hämtat upp ett skivskåp som han köpt på Blocket. Mina ögon smalnar till springor och jag väser; "räkna inte med det".
Ingen gladdes mer än jag när X-Men blev film år 2000, och det visade sig att den då tämligen okände Hugh Jackman axlade rollen som Wolverine med bravur. I X2, som följde ett par år senare, var Jackman ännu bättre och fick där tillåtelse att utveckla karaktären ytterligare, innan X-Men: The Last Stand fullständigt slog undan fötterna på både karaktären och franchisen.
När det stod klart att det var Gavin Hood som skulle regissera prequeln X-Men Origins: Wolverine rynkades många pannor. Hans film Tsotsi var förvisso bra, men skvallrade inte om varför Hood var ett lämpligt val. Efter att ha sett Rendition blev jag litet lugnare - trots filmens brister var det ändå en habil thriller med utmärkt foto och helt igenom gediget hantverk.
Jag gick upp klockan sex imorse och började läsa recensionerna för X-Men Origins: Wolverine och blev inte särskilt förvånad när den sablades ner i praktiskt taget varenda blaska. Många kritiker anmärkte på att filmen förvisso var riktigt snygg, men att Wolverine var högst okarismatisk och tråkig, och att storyn slarvades bort. "Ett mjäkigt försök att mjölka de sista dropparna ur en stapplande franchise", skriver till exempel Peter Travers i Rolling Stone.
Ska det bli en sommar där gamla franchises skjuts i sank? Star Trek om ett par veckor. Terminator: Salvation om en månad.
Visst, jag kör litet slentrianpepp genom att spela spelet - bättre än jag trott - och läsa litet serier. Nu är det som det är. Om åtta timmar sitter vi där, front and center på Rigoletto. Det får gå som det går. Hoppas bara att LAMF inte har för högt ställda förväntningar. Mina har helt sänkts i botten. Om inte ens Harry Knowles bryr sig, varför ska jag göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar