Eeh

Idag kom jag att tänka på att den där brevinkastlappen som säger "Ingen reklam tack, men gärna IKEA-katalogen" skulle kunna användas som metafor för något stort och livsavgörande, men jag kunde inte komma på vad. Ej heller vem det skulle kunna appliceras på. Mig kanske. Oklart.

Greg he writes letters with his birthday pen

Tori Amos fyllde 46 häromveckan, vilket jag firade genom att lyssna på henne under det att jag släckte ner efter förra veckans kräftis. Såg att min gamla kanadensiska brevvän Petals var online på Facebook och var tvungen att delge henne detta faktum, eftersom det var på ToriAmos.coms gamla chattrum vi träffades för tolv år sedan.

Hon var redan medveten om detta och satt just då och lyssnade på henne. Så vi simultanlyssnade på "Pretty Good Year" (One... Two... Three... Press Play!)

Och nu sitter jag här på mitt ödsliga kontor (200 kvm att kuta runt själv på, fantastiskt) och blastar "Glory of The 80s" och "Space dog" jag sträcker på mig och ska snart dra hemåt, och Tori har än en gång hållt mig sällskap under en i synnhet deppig och ensam dag. Som så många gånger förr.

Why in the world would anybody put chains on me?

Fantastisk söndagmorgon. Sudden har just frågat om jag ska med på museum. Men det ska jag ju inte! Jag ska jobba istället. Hurra!

Men det är tur att jag har så fin utsikt.

Och ja - julbelysningen hänger kvar på räcket. Vi vet.

Not sentimental no!

Jag och min äldsta kusin viker ner dukar i flyttkartongen och ställer sedan in den i flyttbilen.
"Jaha, hit kommer man ju aldrig igen", säger jag.
"Känns jävligt konstigt", säger hon. "Sista dagen idag. Sedan aldrig mer".

Vi blir av med ett gammalt landställe idag. Min faster har permanentbott där i mer eller mindre femton år, och det var länge sedan jag ens var där för att hälsa på, men när jag kör iväg runt tolvrycket för att åka in och jobba känns det faktiskt sorgligt. Jag ser på flaggstången, och jag minns hur knoppen brukade plinga till när man prickade den med luftgeväret. Den gistna bryggan ner till viken där vi satt och metade. Köttbullsoset på midsommarafton. Rhododendronen.

Jag tycker inte om tanken på aldrig mer. So it goes.

Let the Awe and Mystery of a Journey Unlike Any Other Begin

Är det 2001? Jag vet inte, det känns sannerligen så. Hos mig alltså. Kanske inte i allmänhet, men jag befinner mig för närvarande i en skön kokong som jag vävt av 2001. Jag vaknade inuti den, jag måste ha spunnit den under natten. Kanske kom det långa, skira trådar av 2001 ur mitt anus som jag sedan snurrade in mig i.

2001: Det var då jag hade middagsbjudningar praktiskt taget varje fredag/lördag. Trängde in åtta pers i köket, som också var kontor. Det var rökigt och flottigt, men man var ung, så det gjorde ingenting, och vi lyssnade på Ed Harcourts "Here Be Monsters" ur de burkiga högtalarna, och sedan kom Nick Caves "No More Shall We Part" och vi kedjerökte och drack Gredos och ett par öl, och någon fick kuta ner till tobaken och köpa ett litet paket Marlboro Lights för pengar som man skramlade till.

Det var bjudningar man såg fram emot istället för att stilla frukta, man slängde in en fläskkarré i ugnen och klyftade rotfrukter och FO kanske vispade ihop en sås (matlagningsgrädde, soja, Maizena, vitlök, chili!) och salladen bestod av en kruka trött krispsallad och ett par tomater, och det var okej för vi var ju så unga.

Jag ska ha bjudning ikväll. Förvisso inte i mitt eget hem, men känslan ska bli den samma. Jag ska ladda mina MP3-spelare med 2001. Jag ska fylla mitt hjärta med 2001. Jag ska bära 2001 utanpå kläderna, och när mina gäster frågar vad det är för klibbiga trådar som faller från min rygg, mina axlar, mitt hår, då ska jag säga som det är.

Sju minuter kvar!

Sitter här och inväntar dagens höjdpunkt - teasern för James Camerons Avatar. Äkta nördpepp...
-----
16:15: Funkar inte.
-----
16.49: Funkar inte på Apple.com/trailers, så det blev traileraddict.com. Franskt! Jo man tackar! Det är tecknat! Ferngully!

"¿Cuánto tardará?" "Media hora".

Det är med skräckblandad skräck som jag ser inslaget med mig själv på kvällsisens hemsida på söndag förmiddag. Jag är bakfull och oduschad och trött, och när tre kompisar hör av sig och gapar om att jag är tydligen ligger på kvällsisens förstasida är jag så pass avtrubbad att jag inte förmår känna någon pepp alls. Det är ju trots allt inte första gången.

Jag tycker det gick helt okej. Av någon anledning bryter jag lätt på östgötska vid något tillfälle, och använder mig ett av mina mest förekommande verbala ticks - att säga "så att säga" helt i onödan.

Folk hör av sig och undrar varför jag inte berättat att jag ska vara med i tidningen. Allra mest förvånad blir min mamma, som sitter i bilen på väg hem från landet när hon får syn på mig på sid. 28. Det är väl inte så viktigt att berätta att man är med i tidningen, tänker jag. Jag berättar inte ens för henne när mina krönikor publiceras, det kommer hon ju märka i alla fall när tidningen dimper ner i brevlådan. Jag vill inte att det ska bli ett event varje gång jag gör något. Det är som om Julia skulle ringa sin mamma varje gång ett av hennes inslag visas på TV. Och det gör du väl inte, Julia? Det är ju bara ett jobb.

"Kettle? Yeah hi, this is pot. You're black."

"Använd riksmedia till att tvätta bort offerstämpeln, inte till att göra den tydligare". Det har alltid varit mitt råd till funktionshindrade som ska till att ställa sig i riksmedia och prata om tillgänglighet. Ofta är det någon tjomme som dyker upp i DN och gnäller om att han inte kan komma in på någon uteservering med sin permo, och så gör man en grej av det - man ringer till stadsplaneringen och man tar upp att Stockholms stad kommer missa målet med att bygga bort lättavlägsnade hinder innan 2010, och så vidare.

Därför är jag inte så himla pigg på att ställa upp i sådana här intervjuer själv. Jag vill inte vara snubben som står och gnäller om att jag inte kan äta en mazarin på Gunnarsons uteservering (den ligger en trappa upp) när det finns så många andra aspekter om tillgänglighet som aldrig dryftas i media. Jag skulle till exempel vilja hävda att det är ett större problem att en rullstolsburen morsa inte kan hälsa på sina barn på ridlägret, eller att bostadskön är meningslös för någon i rullstol, eller att det helt enkelt inte är möjligt för rullstolsburna att ta vissa jobb, eftersom det är omöjligt att anpassa kontor eller trapphus. Det känns som om mazarinen kan vänta, liksom.

Därför var det med viss tvekan som jag tackade ja när jag blir tillfrågad att ställa upp på intervju om tillgängligheten i Stockholm. Det dröjde inte länge förrän jag stod där vid en uteservering och deppade för att jag inte kunde komma in på den.

I en ännu outgiven krönika jag skrivit för en av handikapporginisationernas tidningar nämner jag just hur viktigt det är att inte framstå som ett offer. Men så stod jag där utanför Apoteket och gnällde, rakt in i kameran, om att det kändes jobbigt att inte kunna komma in. Floppsvetten lackade. Jag tänkte på hur mina läsare skulle se den där intervjun och sedan läsa min krönika och tänka på hur jävla skenhelig jag var. "Ja, där står den där jävla guidon och skämmer ut sig i riksmedia och gnäller på bankomaterna..."

Så jag vänder mig i kameran och bedyrar att jag tycker att det mesta funkar bra. Att om man inte kommer in i en affär så kan man välja en annan. Det är för tusan Stockholm vi bor i, vill jag ha en mazarin kan jag få en. Jag menar, ge mig en kvart så kan jag sitta på en uteservering med ett berg av mazariner framför mig. Jag tuffar till mig och säger; "Om de inte vill ha mina pengar så är det inte mer med det. Jag kan gå någon annanstans". Avslutningsvis ber jag reportern ställa en fråga som jag kan besvara med: "Jag vill bara känna mig välkommen i min egen stad". Så det gör hon.

Det blir både tryck och webb av det här. Ligger inte ute i skrivande stund, men det handlar alltså om landets största kvällstidning. Kan hända att jag blivit bumpad av Maddes förlovning också.

Kommer inte länka, eftersom det dyker upp i blogglistningen intill artikeln. Som ni vet är den här bloggen både privat och personlig, men det ska inte gå att söka på mitt namn och hamna här - detta för att skydda de oskyldiga och hedra de döda.

Men yeah, det här är alltså varför jag inte tycker om att ställa upp i riksmedia. Det blir aldrig som man tänkt sig. Väntar med spänning på att se resultaten.

Stop, collaborate and listen

"Men efterrätt då?" hör jag er ropa. "Vad tusan blev det för efterrätt? Du lagade väl efterrätt?! Det är ju ändå din gamla bästis och hans hustru och deras ofödda dotter! Visst blev det efterätt?"

Ja, det blev riktig restaurangefterrätt - den finaste fruktkompott och vaniljglass man kan tänka sig. Jag ljög ihop den själv. Improviserade alltså.

Du behöver:

2 äpplen (jag körde Royal Gala)
6 små aprikoser
2 stora plommon
1 stor stjälk rabarber
1 vaniljstång
2,5 dl rörsocker
2,5 dl vatten
2 tjockskurna skivor citron
1 tumme riven ingefära

Koka ihop vatten och socker till en trevlig lag. Dela vaniljstången i tu. Den ena halvan lägger du undan, den andra sprättar du upp. Skrapa upp dess innandöme med en tesked och blanda ner i sockerlagen. Låt sockerlagen puttra på låg värme. Skär upp frukten i centimeterstora tärningar och skölj. Spara ett äpple till senare (glöm inte att ta bort kärnhusen). Ner med resten i lagen. Ner med citronskivorna. Riv ingefäran och släng i. Kasta i den andra halvan av vaniljstången. Rör om då och då, låt frukten och lagen koka ihop på låg värme under lång tid (2 tim). Släng sedan ner det sista äpplet. Plocka samtidigt upp den halva vaniljstången och det som är kvar av citronskivorna. Rör om!

Reducera tills det blir en kompott/syltliknande massa. Smaka av. Dekokten ska vara tjock och litet knäckig, det är smarrigast så. Kompotten bör vara djupt lila från plommonen och ha en komplex sötma/syrlighet av socker och rabarber. Vaniljen måste fortfarande kännas.

Kompotten ska vara varm när den klickas över vaniljglassen.

Smaklig spis och lycka till!

Mr Gazpacho!

Jag vaknade upp med dessa ord på mina läppar:

"Gazpacho soup!"

Samma ord som Rimmer sade innan drivplattan överhettades och dödade alla ombord Red Dwarf. Så jag visste exakt vad jag skulle göra till förätt till kvällens grill - en läskande gazpacho!

Det är lätt! Till sex pers:

6-8 plommontomater
1 röd paprika
1 gurkjävel
1 röd lök
3 dl dagsgammalt bröd, uppblött i en msk vatten och en msk olja
1/2 röd chili
1,5 dl bra olivolja
1,5 dl rödvinsvinäger
2 vitlöksklyftor
en gnutta spiskummin
salt, peppar

Skala tomaterna (skålla dem i kokande vatten i 30 sek, så går det lätt). Tärna dem. Tärna gurkjäveln, parikan också förresten. Hacka löken. Hacka chilin och vitlök. Tärna bröd, blötlägg i en kvart, och så släng i hela skiten i en bunke. Låt stå en stund, för skojs skull. Krydda! I med oljan! I med vinägern!

Och så kör vi med mixerstaven tills soppan är slät. Kyl ner. Min soppa har hittills stått i kylen 3 timmar, men ju längre desto bättre.

Servera med krutonger och garnera kanske med en kvist koriander. Och begå inte Rimmers misstag. Han klagade på att soppan var kall, och åt den skållhet - något som han ångrade långt efter att döden inträtt.

Drinking and driving don't mix. That's why I ride a bike.

Ja, den här har cirkulerat ett tag, och ja, det ser för jävligt ut när jag embeddar youtube här, men med tanke på John Hughes plötsliga frånfälle måste jag bara dänga upp den här fantastiska mash-upen mellan Phoenix "Lisztomania" och klipp ur bratpack-filmer... Och Footloose. Av någon anledning (Kevin Bacon räknades aldrig till Brat Pack, han var mer perifer, som Jon Cryer, John Cusack och Ralph Macchio.

Man

Man lyssnar på Cranes. Man dricker en flaska vin. Man har ätit utskuren biff med nudlar. Man planerar grillning med makarna O. Man SMS:ar med M80 (nytt namn för KB - yay!). Man luktar sol/svett och man har sett fyra avsnitt House säsong 4. Man har fått sin statusuppdatering på Facebook grammatiskt rättad av sin gamla engelskalärare. Man kunde ha det värre.

Note to self:

Sluta sabba för dig själv. Genast.

I'm navel lint!

"Men jag älskar ju honom" skriker jag till mig själv när det står klart att jag förmodligen inte kommer se färdigt Big Love-boxen. "Bill Paxton är ju en av de största - han är den ende som spelat karaktärer som dödats av både en Terminator, en (eller flera) Alien och en Predator! Jag måste se klart Big Love!" Men det måste jag inte. Det finns egentligen inget som tvingar mig. Jag trycker ner nörden inom mig. Han försvinner under ytan på ett nästan stillsamt sätt, ungefär som när Gary Dourdan sjunker ner i vattnet i Alien: Resurrection.

Så jag knatar iväg till videonasaren. Boxen är tio dagar sen. Jag behöver i varje fall inte betala någon avgift.

We shall meet in the place where there is no darkness

Och dyspepsin kommer som det där järnspettet som T1000 driver genom överkroppen på T800 i slutet av Terminator 2, prick klockan två, och jag är vaken sedan.

Går upp klockan sex och skickar mail och jobbar till tjugo över åtta och går sedan och lägger mig på soffan med min ögonbindel. Där ligger jag fram till klockan sex på kvällen och hinner ser på både det ena och det andra, däribland Alien Apocalypse med Bruce Campbell. Och så är det 1984, och jag kommer ihåg att jag tyckte det var så obehagligt att tjejen ser ut som Robert Sean Leonard när jag såg den som liten. "Det där kunde vara Robert Sean Leonards vagina", kan det hända att jag tänkte. "Om Robert Sean Leonard hade en vagina skulle den se ut så där".

Klockan sex släpar jag mig upp ur soffan, går till Amazon.co.uk och lägger en beställning på House M.D. säsong 4.

I find your lack of pants disturbing

Jo, och så var det den om de fem polarna som beslutar sig för att ta sin gamla van och köra till Kalifornien för att bryta sig in på Skywalker Ranch - detta så att de kan se Star Wars Episode I: The Phantom Menace innan alla andra - detta för att en av dem förmodligen kommer dö i cancer innan den hinner gå upp på biograferna.

Filmen heter Fanboys och hade svensk videopreimär i onsdags. Med ovan nämnda premiss och en sådan titel förväntar man sig att få sitt lystmäte av nördiga Star Wars-referenser och roliga cameos - och det får man också. Det här är en film som riktar sig till nördar - herregud, Harry fucking Knowles är en av karaktärerna - men av någon anledning är referenserna verkligen på nybörjarnivå, och de större cameosarna förvirrande (en av dem spelar sig själv, övriga är karaktärer i filmen). I en film som helt bygger på referenser, cameos och gags bygger det på att de funkar.

En kille jag träffade på en fest igår bar den här T-shirten (klicka för större):

Han skulle, liksom jag gjorde, på sin höjd dra litet på smilbanden när någon drar ett skämt om soprum med krympande väggar eller kallar någon för nerfherder.

Det här är en film för folk som sett Star Wars ett par tre gånger i mellanstadiet, men ironiskt nog, knappast något för riktiga fanboys (sådana som gråter när *spoiler* Obi-Wan lämnar över Luke till familjen Lars i slutet av Revenge of the Sith). Den är varm och mysig, absolut, och filmskaparnas kärlek till Star Wars är oförställd. Men för någon som har en Star Wars-kokbok är den något av en besvikelse.

Förlåt.