Not sentimental no!

Jag och min äldsta kusin viker ner dukar i flyttkartongen och ställer sedan in den i flyttbilen.
"Jaha, hit kommer man ju aldrig igen", säger jag.
"Känns jävligt konstigt", säger hon. "Sista dagen idag. Sedan aldrig mer".

Vi blir av med ett gammalt landställe idag. Min faster har permanentbott där i mer eller mindre femton år, och det var länge sedan jag ens var där för att hälsa på, men när jag kör iväg runt tolvrycket för att åka in och jobba känns det faktiskt sorgligt. Jag ser på flaggstången, och jag minns hur knoppen brukade plinga till när man prickade den med luftgeväret. Den gistna bryggan ner till viken där vi satt och metade. Köttbullsoset på midsommarafton. Rhododendronen.

Jag tycker inte om tanken på aldrig mer. So it goes.