"Kettle? Yeah hi, this is pot. You're black."

"Använd riksmedia till att tvätta bort offerstämpeln, inte till att göra den tydligare". Det har alltid varit mitt råd till funktionshindrade som ska till att ställa sig i riksmedia och prata om tillgänglighet. Ofta är det någon tjomme som dyker upp i DN och gnäller om att han inte kan komma in på någon uteservering med sin permo, och så gör man en grej av det - man ringer till stadsplaneringen och man tar upp att Stockholms stad kommer missa målet med att bygga bort lättavlägsnade hinder innan 2010, och så vidare.

Därför är jag inte så himla pigg på att ställa upp i sådana här intervjuer själv. Jag vill inte vara snubben som står och gnäller om att jag inte kan äta en mazarin på Gunnarsons uteservering (den ligger en trappa upp) när det finns så många andra aspekter om tillgänglighet som aldrig dryftas i media. Jag skulle till exempel vilja hävda att det är ett större problem att en rullstolsburen morsa inte kan hälsa på sina barn på ridlägret, eller att bostadskön är meningslös för någon i rullstol, eller att det helt enkelt inte är möjligt för rullstolsburna att ta vissa jobb, eftersom det är omöjligt att anpassa kontor eller trapphus. Det känns som om mazarinen kan vänta, liksom.

Därför var det med viss tvekan som jag tackade ja när jag blir tillfrågad att ställa upp på intervju om tillgängligheten i Stockholm. Det dröjde inte länge förrän jag stod där vid en uteservering och deppade för att jag inte kunde komma in på den.

I en ännu outgiven krönika jag skrivit för en av handikapporginisationernas tidningar nämner jag just hur viktigt det är att inte framstå som ett offer. Men så stod jag där utanför Apoteket och gnällde, rakt in i kameran, om att det kändes jobbigt att inte kunna komma in. Floppsvetten lackade. Jag tänkte på hur mina läsare skulle se den där intervjun och sedan läsa min krönika och tänka på hur jävla skenhelig jag var. "Ja, där står den där jävla guidon och skämmer ut sig i riksmedia och gnäller på bankomaterna..."

Så jag vänder mig i kameran och bedyrar att jag tycker att det mesta funkar bra. Att om man inte kommer in i en affär så kan man välja en annan. Det är för tusan Stockholm vi bor i, vill jag ha en mazarin kan jag få en. Jag menar, ge mig en kvart så kan jag sitta på en uteservering med ett berg av mazariner framför mig. Jag tuffar till mig och säger; "Om de inte vill ha mina pengar så är det inte mer med det. Jag kan gå någon annanstans". Avslutningsvis ber jag reportern ställa en fråga som jag kan besvara med: "Jag vill bara känna mig välkommen i min egen stad". Så det gör hon.

Det blir både tryck och webb av det här. Ligger inte ute i skrivande stund, men det handlar alltså om landets största kvällstidning. Kan hända att jag blivit bumpad av Maddes förlovning också.

Kommer inte länka, eftersom det dyker upp i blogglistningen intill artikeln. Som ni vet är den här bloggen både privat och personlig, men det ska inte gå att söka på mitt namn och hamna här - detta för att skydda de oskyldiga och hedra de döda.

Men yeah, det här är alltså varför jag inte tycker om att ställa upp i riksmedia. Det blir aldrig som man tänkt sig. Väntar med spänning på att se resultaten.