"¿Cuánto tardará?" "Media hora".

Det är med skräckblandad skräck som jag ser inslaget med mig själv på kvällsisens hemsida på söndag förmiddag. Jag är bakfull och oduschad och trött, och när tre kompisar hör av sig och gapar om att jag är tydligen ligger på kvällsisens förstasida är jag så pass avtrubbad att jag inte förmår känna någon pepp alls. Det är ju trots allt inte första gången.

Jag tycker det gick helt okej. Av någon anledning bryter jag lätt på östgötska vid något tillfälle, och använder mig ett av mina mest förekommande verbala ticks - att säga "så att säga" helt i onödan.

Folk hör av sig och undrar varför jag inte berättat att jag ska vara med i tidningen. Allra mest förvånad blir min mamma, som sitter i bilen på väg hem från landet när hon får syn på mig på sid. 28. Det är väl inte så viktigt att berätta att man är med i tidningen, tänker jag. Jag berättar inte ens för henne när mina krönikor publiceras, det kommer hon ju märka i alla fall när tidningen dimper ner i brevlådan. Jag vill inte att det ska bli ett event varje gång jag gör något. Det är som om Julia skulle ringa sin mamma varje gång ett av hennes inslag visas på TV. Och det gör du väl inte, Julia? Det är ju bara ett jobb.