Under min Michael C. Hall-temahelg har jag lärt mig följande: Dexter in The Dark är en riktigt dålig roman och en riktig besvikelse. Jag hade runt 39 graders feber när jag läste den, och feber brukar vanligtvis göra mig mindre kritiskt inställd. Men vilken jävla sörja! Lyckligtvis lever ju TV-serien och böckerna separata liv, och jag vet att säsong 3 (börjar den 28 september i staterna) kommer handla om helt andra saker än den tredje romanen.
På väg hem från Sunkmammans födelsedagsmiddag i lördags snubblade jag in på No1 Video och hyrde Six Feet Under säsong 5, som jag sedan började plöja. Två avsnitt direkt på kvällen, sedan de resterande tio under lördagen, när febern slet i mig. Det var en perfekt lördag. De sista tio minuterna av sista avsnittet får mig alltid att böla.
Det var en sådan där förkylning som man har när man är liten. När man stannade hemma och kollade på utbildningsradions engelska TV-program (Barn Theatre FTW) och mamma gjorde latkes till lunch. Men nu var det bara skit på UR, så jag fick kolla på Discovery Channel och lära mig om gula babianer, och på BBC Food där jag började yra om Nigella och vävde in henne i en riktigt skön dagdröm. Jag vill att Nigella ska ta hand om mig. Nigella är den perfekta kvinnan – underskönt ansikte kombinerat med en riktigt stadig timglasformad kropp. Det finns också en mysig tjomme som ser kanadensisk ut (googlat: han är kanadensare!!!) som lagar smarrig enkel mat och pratar med lugn och pedagogisk röst; perfekt när man ligger och hostar upp levern. Jag kan lätt se på BBC Food sex timmar om dagen. Jimmy’s Farm, Rick Stein, Floyd, Ainsley Harriott – I loves it.
Visar inlägg med etikett seriemördarromantik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett seriemördarromantik. Visa alla inlägg
onsdag 3 september 2008
lördag 17 mars 2007
Quid pro quo
** SPOILERVARNING **
Häromdagen snubblade jag över någon gammal sammanställning över de otäckaste filmskurkarna, och noterade bland topplaceringarna Hannibal Lecter. Jag tänkte tillbaka på mitt eget intryck av honom, och kom fram till att emedan den gode doktorn visst är riktigt minnesvärd (mycket på grund av hans utsökta kombination av vansinne och hög intelligens, men också av hans oberäknelighet och goda smak gällande mat, kultur och framför allt humor) har jag aldrig funnit honom direkt otäck. Eftersom min konvalencens tillfälligt berövat mig både läs-, skriv- och talförmåga (utöver ork att gå till jobbet, sköta min personliga hygien och utföra allehanda vardagssysslor som t ex att klä på mig och diska), kunde jag lika gärna spendera tiden med att kolla på ohemult mycket film. Så jag satte igång med att väcka liv i min långa bekantskap med Lecter. Jag började med att se på den senaste i raden av Lecterfilmer, "Hannibal Rising", en häpnandsväckande tafflig eurotrashtolkning av Thomas Harris prequelroman om Lecters traumatiska barndom i ett krigshärjat Litauen. Unge Gaspard Ulliel från "En långvarig förlovning" gör en tonårig Lecter, helt utan att ens plantera ett frö av den vuxne Lecter någonstans i karaktären (förutom vad som tycks vara en begynnande tjusning för epikuriska utflykter). Lecter framstår i "Hannibal Rising" på sin höjd som hämndlysten ligist, där hans sadistiska tendenser mer påminner om Alex i "A Clockwork Orange" än om karaktärens senare bravader i t ex "Silence Of The Lambs" eller "Hannibal". Lecter är här en karaktär helt utan den sofistikering med vilken man förknippar honom.
Eftertexterna har knappt börjat rulla innan jag hoppar över till "Silence of the Lambs". Jag vet; om jag ville följa tidslinjen vore det lämpligare att följa upp med "Manhunter" eller "Red Dragon", men "SotL" blir mer behändig. Förutom att filmen är mycket bättre än "Hannibal Rising" bjuds vi även på Anthony Hopkins som Lecter. När Starling för första gången närmar sig Lecters cell, och vi ser honom stå där, rak i ryggen och med ett lugnt och vänligt leende, kan jag inte hindra mig från att yppa ett förtjust rop. Hopkins blinkar inte medan han pratar. Möjligtvis sluter han ögonen någon gång mellan replikskiften, eller blinkar med ett öga mot Starling för att göra henne illa till mods, annars släpper han henne aldrig med blicken. Han pratar som Katharine Hepburn, bara en sådan sak är ofantligt läskig. Annars är det hans lugn som är mest påfallande. Hans intelligens. Hans saklighet.
När han sedan iscensätter en rymning som ska föreställa raffinerad, men som egentligen ter sig som tämligen simpel, och som förhoppningsvis inget polisväsende i världen på riktigt skulle gå på, är Lecter metodisk och efffektiv, men återigen är det den där blicken som Hopkins har i ögonen som gör Lecter obehaglig. Samma rymning skulle i en standardthriller (i vilken uppgörelsen mellan Buffalo Bill och Starling förvånansvärt nog befinner sig i) te sig som exploativ och helt utan trovärdighet. Föreställ dig t ex John Malkovich som Lecter och beskåda överspelet för ditt inre öga.
Redan nu förstår jag att det är Hopkins som är jävligt läskig, inte karaktären Lecter. Mycket, förstås, på grund av föreställningen den genomsnittlige biobesökaren har av honom som kultiverad brittisk herre.
Brian Cox gör Lecter, eller Lecktor som han heter i "Manhunter" på ett högst ominnesvärt sätt. För mig är "Manhunter"-Lecktor bara en otäck snubbe i vit t-shirt på en brits. Men i Ridley Scotts "Hannibal" (eller "Hannibal grisar vidare", som jag gärna kallar den) är han Hopkins igen. Återigen, samma obehag, samma oberäknelighet, samma mentala rakkniv mot strupen (under "Hannibal" irriterar jag mig mest på hur jävla dåliga de italienska skådespelarna är; de spelar som om de vore med i en deckarserie för barn), men till skillnad från Demmes mer dramabetonade film blir "Hannibakl" sällan mer än en habil schlocktrhiller. Lecters djuriskhet, som i "SotL" bara skymtats, tar här över helt; med kirurgisk exakthet lyckas han med ett par enkla snitt bringa såväl småtjuvar som polisinspektörer om livet, ofta med de där ögonen lysande av uppspelthet. Hela den här splatterpastejen avslutas med den ökända hjärnätarscenen ombord på ett plan (som av resten av passagerarskaran att döma är på väg mot Japan - Lecters fascination vid detta land behandlas i "Hannibal Rising"), naturligtvis föregången av den minnesvärda scen där Lecter är mer Lecter än någonsin, då han försöker lära en något omtöcknad Krensler att bete sig sig hyfsat vid matbordet. Vid det här laget är Lecters belevade sätt inte längre ett karaktärsdrag; Ridley Scott behandlar det snarare som en gimmick, som Freddy Kreugers knivhandske eller Michael Myers Shatnermask. Det är ungefär här som Lecter upphör vara en fascinerande karaktär och istället påbörjar sitt liv som klassiskt skräckfilmsmonster.
Brett Ratners "Red Dragon", som tar sin början åtta år innan händelserna i "SotL", inleds med att Lecter, som åter spelas av Hopkins, gör kalasmiddag av en flöjtist som han inte tycker håller måttet. Det här är typisk Lecterhumor (särskilt roligt är det ju inte). Det är vår förförståelse av karaktären som gör det roligt när en av hans gäster undrar vad det egentligen är i den smarriga förrätten, och Hannibal säger att han inte kan berätta det, för att om de visste, skulle de nog inte ens vilja smaka. Man påminns om hur det kan vara i Stålmannenfilmerna när Lois undrar hur fanken Clark kan ha hunnit komma fram till en plats så fort. Clark plirar över glasögonskalmen mot kameran och säger, "du känner mig väl mig, Lois... Alltid redo!"
Lecter är nu smal igen, precis som han var i "SotL", där konturerna av hans nedre revben syntes under fängelsedräkten. I "Hannibal" var han, som sig bör, gubbtjock, men i "Red Dragon" är han åter slank, och Ratner har genom samma digitala magi som han använde för att föryngra Xavier och Magneto i "X-Men 3", lyckats ge Lecter tillbaka sitt släta reptilliknande utseende. Den digitala utplattningen av Hopkins fårande anlete bidrar ytterligare till att mycket av Lecters obehag från "SotL" är tillbaka. Han blinkar inte heller.
Efter att Ed Nortons skicklige polis fångat honom, och han sitter i den där lilla cellen på mentalsjukhuset i Baltimore är allt som vanlig igen. Norton tvingas konsultera Lecter, precis som Starling, och Lecter lyckas bland annat förhandla fram en gourmetmåltid, tillagad av kockar utanför cellen. Han sitter snart och smaskar förnöjt i sig kött och bearnaisesås. Sedan har Lecter bara en scen till, men den är lyckligtvis mycket bra. Här har Ratner slagit på Jonathan Demme-emulatorn till max, och låter Dr. Chilton berätta för Lecter att en ung kvinnlig FBI-agent har kommit för att be om hjälp. Lecter ser upp från sitt brevskrivande och frågar: "What is her name?" Lecters ansikte är tomt men inkvisitivt. Och så tona ut. Stark musikalisk cue och eftertexter. Här ställde sig nackhåren upp på mig. Av någon anledning. Det hela är egentligen ett ytterst plumpt sätt att sluta en cirkel, men jag sväljer det, i alla fall nu.
Ja, vad fan tycker jag egentligen om karaktären Lecter? Efter att ha kollat på alla filmer där han figurerar på raken kan jag bara konstatera: Jorå, han är väl okej. Den riktigt läskige jäveln är istället Anthony Hopkins, som har förmåga att skapa det monstruösa som vore det ingenting.
Häromdagen snubblade jag över någon gammal sammanställning över de otäckaste filmskurkarna, och noterade bland topplaceringarna Hannibal Lecter. Jag tänkte tillbaka på mitt eget intryck av honom, och kom fram till att emedan den gode doktorn visst är riktigt minnesvärd (mycket på grund av hans utsökta kombination av vansinne och hög intelligens, men också av hans oberäknelighet och goda smak gällande mat, kultur och framför allt humor) har jag aldrig funnit honom direkt otäck. Eftersom min konvalencens tillfälligt berövat mig både läs-, skriv- och talförmåga (utöver ork att gå till jobbet, sköta min personliga hygien och utföra allehanda vardagssysslor som t ex att klä på mig och diska), kunde jag lika gärna spendera tiden med att kolla på ohemult mycket film. Så jag satte igång med att väcka liv i min långa bekantskap med Lecter. Jag började med att se på den senaste i raden av Lecterfilmer, "Hannibal Rising", en häpnandsväckande tafflig eurotrashtolkning av Thomas Harris prequelroman om Lecters traumatiska barndom i ett krigshärjat Litauen. Unge Gaspard Ulliel från "En långvarig förlovning" gör en tonårig Lecter, helt utan att ens plantera ett frö av den vuxne Lecter någonstans i karaktären (förutom vad som tycks vara en begynnande tjusning för epikuriska utflykter). Lecter framstår i "Hannibal Rising" på sin höjd som hämndlysten ligist, där hans sadistiska tendenser mer påminner om Alex i "A Clockwork Orange" än om karaktärens senare bravader i t ex "Silence Of The Lambs" eller "Hannibal". Lecter är här en karaktär helt utan den sofistikering med vilken man förknippar honom.
Eftertexterna har knappt börjat rulla innan jag hoppar över till "Silence of the Lambs". Jag vet; om jag ville följa tidslinjen vore det lämpligare att följa upp med "Manhunter" eller "Red Dragon", men "SotL" blir mer behändig. Förutom att filmen är mycket bättre än "Hannibal Rising" bjuds vi även på Anthony Hopkins som Lecter. När Starling för första gången närmar sig Lecters cell, och vi ser honom stå där, rak i ryggen och med ett lugnt och vänligt leende, kan jag inte hindra mig från att yppa ett förtjust rop. Hopkins blinkar inte medan han pratar. Möjligtvis sluter han ögonen någon gång mellan replikskiften, eller blinkar med ett öga mot Starling för att göra henne illa till mods, annars släpper han henne aldrig med blicken. Han pratar som Katharine Hepburn, bara en sådan sak är ofantligt läskig. Annars är det hans lugn som är mest påfallande. Hans intelligens. Hans saklighet.
När han sedan iscensätter en rymning som ska föreställa raffinerad, men som egentligen ter sig som tämligen simpel, och som förhoppningsvis inget polisväsende i världen på riktigt skulle gå på, är Lecter metodisk och efffektiv, men återigen är det den där blicken som Hopkins har i ögonen som gör Lecter obehaglig. Samma rymning skulle i en standardthriller (i vilken uppgörelsen mellan Buffalo Bill och Starling förvånansvärt nog befinner sig i) te sig som exploativ och helt utan trovärdighet. Föreställ dig t ex John Malkovich som Lecter och beskåda överspelet för ditt inre öga.
Redan nu förstår jag att det är Hopkins som är jävligt läskig, inte karaktären Lecter. Mycket, förstås, på grund av föreställningen den genomsnittlige biobesökaren har av honom som kultiverad brittisk herre.
Brian Cox gör Lecter, eller Lecktor som han heter i "Manhunter" på ett högst ominnesvärt sätt. För mig är "Manhunter"-Lecktor bara en otäck snubbe i vit t-shirt på en brits. Men i Ridley Scotts "Hannibal" (eller "Hannibal grisar vidare", som jag gärna kallar den) är han Hopkins igen. Återigen, samma obehag, samma oberäknelighet, samma mentala rakkniv mot strupen (under "Hannibal" irriterar jag mig mest på hur jävla dåliga de italienska skådespelarna är; de spelar som om de vore med i en deckarserie för barn), men till skillnad från Demmes mer dramabetonade film blir "Hannibakl" sällan mer än en habil schlocktrhiller. Lecters djuriskhet, som i "SotL" bara skymtats, tar här över helt; med kirurgisk exakthet lyckas han med ett par enkla snitt bringa såväl småtjuvar som polisinspektörer om livet, ofta med de där ögonen lysande av uppspelthet. Hela den här splatterpastejen avslutas med den ökända hjärnätarscenen ombord på ett plan (som av resten av passagerarskaran att döma är på väg mot Japan - Lecters fascination vid detta land behandlas i "Hannibal Rising"), naturligtvis föregången av den minnesvärda scen där Lecter är mer Lecter än någonsin, då han försöker lära en något omtöcknad Krensler att bete sig sig hyfsat vid matbordet. Vid det här laget är Lecters belevade sätt inte längre ett karaktärsdrag; Ridley Scott behandlar det snarare som en gimmick, som Freddy Kreugers knivhandske eller Michael Myers Shatnermask. Det är ungefär här som Lecter upphör vara en fascinerande karaktär och istället påbörjar sitt liv som klassiskt skräckfilmsmonster.
Brett Ratners "Red Dragon", som tar sin början åtta år innan händelserna i "SotL", inleds med att Lecter, som åter spelas av Hopkins, gör kalasmiddag av en flöjtist som han inte tycker håller måttet. Det här är typisk Lecterhumor (särskilt roligt är det ju inte). Det är vår förförståelse av karaktären som gör det roligt när en av hans gäster undrar vad det egentligen är i den smarriga förrätten, och Hannibal säger att han inte kan berätta det, för att om de visste, skulle de nog inte ens vilja smaka. Man påminns om hur det kan vara i Stålmannenfilmerna när Lois undrar hur fanken Clark kan ha hunnit komma fram till en plats så fort. Clark plirar över glasögonskalmen mot kameran och säger, "du känner mig väl mig, Lois... Alltid redo!"
Lecter är nu smal igen, precis som han var i "SotL", där konturerna av hans nedre revben syntes under fängelsedräkten. I "Hannibal" var han, som sig bör, gubbtjock, men i "Red Dragon" är han åter slank, och Ratner har genom samma digitala magi som han använde för att föryngra Xavier och Magneto i "X-Men 3", lyckats ge Lecter tillbaka sitt släta reptilliknande utseende. Den digitala utplattningen av Hopkins fårande anlete bidrar ytterligare till att mycket av Lecters obehag från "SotL" är tillbaka. Han blinkar inte heller.
Efter att Ed Nortons skicklige polis fångat honom, och han sitter i den där lilla cellen på mentalsjukhuset i Baltimore är allt som vanlig igen. Norton tvingas konsultera Lecter, precis som Starling, och Lecter lyckas bland annat förhandla fram en gourmetmåltid, tillagad av kockar utanför cellen. Han sitter snart och smaskar förnöjt i sig kött och bearnaisesås. Sedan har Lecter bara en scen till, men den är lyckligtvis mycket bra. Här har Ratner slagit på Jonathan Demme-emulatorn till max, och låter Dr. Chilton berätta för Lecter att en ung kvinnlig FBI-agent har kommit för att be om hjälp. Lecter ser upp från sitt brevskrivande och frågar: "What is her name?" Lecters ansikte är tomt men inkvisitivt. Och så tona ut. Stark musikalisk cue och eftertexter. Här ställde sig nackhåren upp på mig. Av någon anledning. Det hela är egentligen ett ytterst plumpt sätt att sluta en cirkel, men jag sväljer det, i alla fall nu.
Ja, vad fan tycker jag egentligen om karaktären Lecter? Efter att ha kollat på alla filmer där han figurerar på raken kan jag bara konstatera: Jorå, han är väl okej. Den riktigt läskige jäveln är istället Anthony Hopkins, som har förmåga att skapa det monstruösa som vore det ingenting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)