Does the body rule the mind, or the does mind rule the body? I don't know.

När jag stirrade in i mig själv i spegeln medan jag ansade polisongerna imorse slogs jag av en plötslig och mycket stark känsla: Jag skulle träffa på R idag. Vanligtvis ägnar jag bara henne en ganska flyktig tanke på väg till tunnelbanan, chansen att springa på henne på väg till jobbet är ganska stor, det var ju så vi träffades, men just den här känslan var så stark att det kändes mer som ett faktum än något annat.

On with the jeans, the jacket and the shirt. De tre första tågen som anlände till stationen var litet för fulla för att jag skulle tycka att det var roligt, men det tredje var halvtomt. Hittills ingen R. Jag korsade armarna och väntade. Svalde en Voltaren. Kom fram. Klev av. Åkte hissen upp till biljetthallen. Klev ur. Knack på axeln. Jag vände mig långsamt, som i en skräckfilm.

R.

Det var R. Hennes hår var långt och brunt. Tidigare har hon haft rödblont. Hon var mycket vacker och klädd i kontorskläder. Vi kramades länge, hon tryckte läpparna mot min kind. Jag hade planerat det här ögonblicket i flera veckor, att jag skulle vara hård och avståndstagande och reserverad, men jag kände ögonblickligen att allt det där bara rann ur mig. Klandra mig inte; om ni såg henne skulle ni förstå – hon har ett väldigt avväpnande leende. Och hennes crazy eyes. Hennes crazy eyes.

”Du kommer inte tro mig”, säger R, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen”.

”Du kommer inte tro mig”, säger jag, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen också”.

(”Och hela kvällen innan”, tänker min Dark Passenger. ”Och större delen av min konvalescens”. Men inget jävla trånande, mest tankar om att måste ha varit galen om jag trodde att det verkligen skulle kunna funka mellan oss, ofta följt av ett galet kacklande skratt.)

Jag följde med henne till hennes jobb medan hon rökte en cigarett och berättade om hur hon haft det under de senaste veckorna. Hon visade mig ärret. Hon sparkade lätt mot min fotplatta, och jag sparkade mot hennes boots. Vi stod i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen och fånlog och stirrade in i varandras ögon, och även om jag gjorde allt det här kunde jag fortfarande förstå att det här var fel, och att jag hade gått vidare och att jag skulle skita i henne. Men hennes crazy eyes.

Hittade en mingelbild av henne igår, där hon agerar kuttersmycke åt en svensk B-skådespelare som jag känner sedan tidigare. Tydligen hade han propsat på att det skulle stå att hon var hans flickvän, vilket gjort henne förbannad och gjort att hon brutit med honom. Det är annars en mycket fin bild, på vilken hon ser ut som Bryce Dallas Howard hade gjort om hon hade fått spela Mary Jane Watson i Spider-Man, och där är hennes crazy eyes mycket tydliga.

Så vi stod i den där jävla korsningen ett tag och pratade. Sakta började mitt vansinne släppa och verkligheten kom tillbaka, ungefär som när man hukar bakom ett betongblock i Call of Duty 4 och väntar på att heala. ”Hon har en skruv lös”, tänkte jag medan hon pratade om hur hon hade på jobbet och att hon levde som en eremit och hade ont i magen och var svullen och jävlig. ”Det kommer aldrig att funka”.

”Kan du inte maila mig från jobbet”, säger hon. ”Jag kan inte MSN:a, min chef sitter precis bredvid”. ”Vad är det för jävla IT-policy ni har”, säger jag och hon rycker på axlarna. Vi kramas, hon trycker sina läppar snäppet för nära min mun för att jag ska tycka det är okej, och sedan säger vi hejdå och hon stolpar iväg. Jag ser efter henne ett par ögonblick innan jag går åt motsatt håll.

Jag har fortfarande inte mailat henne. Vet inte om jag ska. Är jag redo för en vända till? Funderar på att helt enkelt bara skriva. ”Hej! Mail enl. ök. Vänligen, Steelwheels”.

The last of the famous international playboys

Haha, era jävlar - jag har en majskyckling marinerad i dragon och fransk senap i ugnen och jag är inte ens hungrig! Varför? För att jag kan, motherfuckers, för att jag kan. Och för att matlagning dämpar tokångest.

En annan skön grej som dämpar tokångest är att gå se en skön film. Jag och LA infann oss med svettiga handflator på SF Sergel 11.20 och köpte biljetter till The Dark Knight. All oro jag känt inför R liksom ångvältades över av en välbekant och ljuv känsla av nördpepp.

Halv tre stapplade vi ut i sommarvärmen och var lyriska. Jag tror banne mig att jag sett den bästa filmen baserad på en serietidning som någonsin gjorts. Ska låta det sjunka in litet grann. Bale är fantastisk, speciellt som Bruce Wayne - skönt laidback och fånleende playboy. Jag är kär i Maggie Gyllenhaal. Och Ledger... Hans Joker är fanimig den mest obehagliga jävla karaktären jag någonsin sett på bio.

Så nu dricker jag litet av det vita vin R hade med sig förra veckan och sörjer litet att vi inte ses den här helgen, men det är okej, jag ska försöka få en del annat gjort. CC är här, och jag har inte träffat MS på vad som känns som evigheter. Och så tänker jag vakna bakfull imorgon. Ångesten kommer förmodligen vara fördubblad, men det är smällar man får ta.

Och jag saknar min soffa, jag saknar BBC Food och jag saknar hela min goddamned lägenhet, och jag har bott hos mamma och pappa i en månad nu. På tisdag kommer jag tillbaka till lägenheten, och om det inte vore för att jag är tvungen att gå till jobbet för att tjäna ihop till brödfödan skulle jag aldrig mer lämna den.

Stoppa göteborgaren full med valium

Jag har, rent ut sagt, en skitdag. Först och främst försov jag mig litet. Åt inte någonting men drack i alla fall en rejäl kopp kaffe och fastnade framför senaste Sopranos. Vilket resulterade i att jag tappade all tidsuppfattning, och satt i bilen först fem i nio. Dessutom känner jag en begynnande och otvivelaktig sjukdom komma smygande kring halsmandlarna. Den kommer så jävla olägligt. Jag vill bara hem och vila. Häromdagen blev jag hostad på av en turist på Chinateatern, och jag tänkte medan hans hostning landade rakt i ansiktet på mig, att "hej hopp, nu kommer en ny skön spännande form av influensa som jag inte haft förut!" Vi får se vad det här resulterar i.

Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.

I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.

Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.

Tyranni

Det måste finnas en orsak att hon kommer tillbaka till mig, och jag tror jag hittat den. På IMDbs förstasida visar man varje dag i en liten låda i högerspalten vilka som fyller år. Igår var det America Ferrara, den lilla rultiga skådespelerskan i "Ugly Betty", som bastade 23, väl värt att fira. Jag var inne på IMDb uppskattningsvis femton-tjugo gånger under gårdagen, och det måste vara därför jag drömmer om Varm Kemi 5 (anagram av verkligt namn, hädanefter refererad till som VK5). Inte för att de är jättelika, men om man läser en annan text på sidan, och bara ser bilden perifert, är det mycket som stämmer överens - det långa mörka håret, den färgade huden, de mörka ögonen. Etc. Likt nog för att monstren inom mig ska börja möblera om.

Jag vill inte ge någon detaljerad bakgrund till VK5, låt oss bara säga att hon förblivit någon form av fix idé/osund idealbild/drömkvinna för mig under de senaste åren; varför är svårt att förklara, sätta fingret på eller ens ursäkta. Egentligen var det ingenting särskilt som hände mellan mig och VK5, pragmatiskt sett, vi träffades under meet-cute-omständigheter, fortsatte att höras av under något år genom sms och telefonsamtal (mest på fyllan), och sågs en gång till under ett minnesvärt tillfälle då hon kom till Stockholm för att hälsa på. Under de senaste åren trodde jag att förpassat henne till något mörkt skrymsle någonstans, men det verkar inte bättre än att den här bilden av America Ferrara drog fram henne i ljuset igen, i form av en otäckt levande och verklighetstrogen dröm.

Drömmen gick i stort ut på att vi slumpträffades utomhus i en stad som inte var Stockholm eller någon annan stad jag varit i. Vad jag minns. Den låg belägen vid ett större vattendrag, för där fanns en hamn vi såg ut över från en terass, där fanns en båt vi åkte på, och där fanns sol och där fanns restauranger. Kanske en semesterort, kanske inte. Det började med att jag skymtade VK5 ett par gånger, men ignorerade henne. Det hjälpte inte, för hon grabbade tag i mig och krävde att jag kände igen henne. Detta påmindre f ö mycket om en scen i "Kiss Kiss Bang Bang" som jag sett tidigare på kvällen. Hon var i sällskap med en tjejkompis, som såg ut som en av birollsinnehavarna i den nya TV-serien "Drive", vars pilotavsnitt jag sett alldeles innan jag gick och lade mig. Henne lämnade vi snabbt, och en stor del av drömmen gick sedan ut på att vi spatserade runt i hamnkvarteren och pratade och skrattade, drack öl och så vidare. Det var en ganska långdragen dröm, där inte mycket hände, men det var fruktansvärt trevligt. Jag tog snygga svartvita fotografier av henne med min telefon. För att verkligen kunna bevisa för mig själv senare att allt detta hade hänt.

När det undermedvetna dessutom kopplar in kroppsminnet kan en dröm bli extra verklighetstrogen. Eftersom vi kyssts på riktigt, även om det är mycket länge sedan nu, upplevde jag kyssarna i drömmen på samma sätt. Likadant med värmen och tyngden från hennes kropp. Ljudet av hennes andetag. Etc.

Vaknade av att hon i drömmen lämnade rummet. Var tvungen att kippa efter andan, drabbad av den starka kontrasten , när jag efter bara några sekunder tagit mig ur den där skymningzonen mellan dröm och brysk verklighet. Gick sedan upp och drack två stora glas vatten och somnade snabbt om.

Nu är hon förpassad tillbaka in det mörka skrymslet igen, och minnena av den där drömmen bleknar snabbt, såhär i dagsljus, när jag sitter på byrån, och JB sjunger till U2 i bakgrunden och jag äter en rostbiffsallad. Men vad händer ikväll, när jag lägger mig, i mörkret? Vad kommer hända när jag somnar?

_________________________________________
Citat ur anteckningarna om drömmen
inatt, kl. 02.10

Helt sjukt verklig dröm om VK5. först mötte henne på uteservering.igno. sedan passera henne på gatanh. igno. seedan på gata. hon var sällskap med någon hon lämnade. en tjej. hon kom fram. greppademinaaxlar, skrattade ett högt kristibrudskratt.vi gick runt och snackade och skrattadfe i en rikt detaljerad stadsmiljö, vi drack öl, träffade på min syrra, anna, annat folk, helt sjukt. Så otroligt verkkligt. detverklkigaste jag någonsin drömt. Allt försvinner nu, helt galet. jag dör, varför, jag trodde jag glömt henjne. vad kan ha sparkat igångdet? värst av allt är minnet av hennes kyssar, som fortfarande är så
verkliga. det var de mest verkoliga samtal jag någonsin fört med någon i en dröm, samtal som till karaktären påminde om sådana vi haft i verklliga livet. jag drömde om saker vi gjorde från att vi träffades, tills det var dags atrt gå och lägga sig. eftersom jag är en konstig jävel drömde jag inte om sex. jag drömde att hon sov i ett annat rum, och att jag sedan satt och tittade på fotografier av henne i telefonen när jag skulle somna. jag ville kolla på de där bilderna för att
försäkra mig om att det hade gänt. att det intte bara var en dröm. jag hörde VK5 ifrån andra rummet: jag är tillbaka nu. jag är här. sedan mer eller mindre vaknade jag. ska föröka komma ihåg mer. och skriva o detalj. värst av allt är att klovkan bara är två på natten. vaknade med ett ryck. varför?! det här var en dröm jasg önskar att jag aldrig
vaknat ifrån.

tagit in på hotell? ligger sked, kramas, känner hennes tyngd.

pga bild av america ferrara på imdbs etta?

lyssnar på dålig liveakt. strand, solnedgång. reling? räcke? båt? ser henne genom fönster.

Quid pro quo

** SPOILERVARNING **


Häromdagen snubblade jag över någon gammal sammanställning över de otäckaste filmskurkarna, och noterade bland topplaceringarna Hannibal Lecter. Jag tänkte tillbaka på mitt eget intryck av honom, och kom fram till att emedan den gode doktorn visst är riktigt minnesvärd (mycket på grund av hans utsökta kombination av vansinne och hög intelligens, men också av hans oberäknelighet och goda smak gällande mat, kultur och framför allt humor) har jag aldrig funnit honom direkt otäck. Eftersom min konvalencens tillfälligt berövat mig både läs-, skriv- och talförmåga (utöver ork att gå till jobbet, sköta min personliga hygien och utföra allehanda vardagssysslor som t ex att klä på mig och diska), kunde jag lika gärna spendera tiden med att kolla på ohemult mycket film. Så jag satte igång med att väcka liv i min långa bekantskap med Lecter. Jag började med att se på den senaste i raden av Lecterfilmer, "Hannibal Rising", en häpnandsväckande tafflig eurotrashtolkning av Thomas Harris prequelroman om Lecters traumatiska barndom i ett krigshärjat Litauen. Unge Gaspard Ulliel från "En långvarig förlovning" gör en tonårig Lecter, helt utan att ens plantera ett frö av den vuxne Lecter någonstans i karaktären (förutom vad som tycks vara en begynnande tjusning för epikuriska utflykter). Lecter framstår i "Hannibal Rising" på sin höjd som hämndlysten ligist, där hans sadistiska tendenser mer påminner om Alex i "A Clockwork Orange" än om karaktärens senare bravader i t ex "Silence Of The Lambs" eller "Hannibal". Lecter är här en karaktär helt utan den sofistikering med vilken man förknippar honom.

Eftertexterna har knappt börjat rulla innan jag hoppar över till "Silence of the Lambs". Jag vet; om jag ville följa tidslinjen vore det lämpligare att följa upp med "Manhunter" eller "Red Dragon", men "SotL" blir mer behändig. Förutom att filmen är mycket bättre än "Hannibal Rising" bjuds vi även på Anthony Hopkins som Lecter. När Starling för första gången närmar sig Lecters cell, och vi ser honom stå där, rak i ryggen och med ett lugnt och vänligt leende, kan jag inte hindra mig från att yppa ett förtjust rop. Hopkins blinkar inte medan han pratar. Möjligtvis sluter han ögonen någon gång mellan replikskiften, eller blinkar med ett öga mot Starling för att göra henne illa till mods, annars släpper han henne aldrig med blicken. Han pratar som Katharine Hepburn, bara en sådan sak är ofantligt läskig. Annars är det hans lugn som är mest påfallande. Hans intelligens. Hans saklighet.

När han sedan iscensätter en rymning som ska föreställa raffinerad, men som egentligen ter sig som tämligen simpel, och som förhoppningsvis inget polisväsende i världen på riktigt skulle gå på, är Lecter metodisk och efffektiv, men återigen är det den där blicken som Hopkins har i ögonen som gör Lecter obehaglig. Samma rymning skulle i en standardthriller (i vilken uppgörelsen mellan Buffalo Bill och Starling förvånansvärt nog befinner sig i) te sig som exploativ och helt utan trovärdighet. Föreställ dig t ex John Malkovich som Lecter och beskåda överspelet för ditt inre öga.

Redan nu förstår jag att det är Hopkins som är jävligt läskig, inte karaktären Lecter. Mycket, förstås, på grund av föreställningen den genomsnittlige biobesökaren har av honom som kultiverad brittisk herre.

Brian Cox gör Lecter, eller Lecktor som han heter i "Manhunter" på ett högst ominnesvärt sätt. För mig är "Manhunter"-Lecktor bara en otäck snubbe i vit t-shirt på en brits. Men i Ridley Scotts "Hannibal" (eller "Hannibal grisar vidare", som jag gärna kallar den) är han Hopkins igen. Återigen, samma obehag, samma oberäknelighet, samma mentala rakkniv mot strupen (under "Hannibal" irriterar jag mig mest på hur jävla dåliga de italienska skådespelarna är; de spelar som om de vore med i en deckarserie för barn), men till skillnad från Demmes mer dramabetonade film blir "Hannibakl" sällan mer än en habil schlocktrhiller. Lecters djuriskhet, som i "SotL" bara skymtats, tar här över helt; med kirurgisk exakthet lyckas han med ett par enkla snitt bringa såväl småtjuvar som polisinspektörer om livet, ofta med de där ögonen lysande av uppspelthet. Hela den här splatterpastejen avslutas med den ökända hjärnätarscenen ombord på ett plan (som av resten av passagerarskaran att döma är på väg mot Japan - Lecters fascination vid detta land behandlas i "Hannibal Rising"), naturligtvis föregången av den minnesvärda scen där Lecter är mer Lecter än någonsin, då han försöker lära en något omtöcknad Krensler att bete sig sig hyfsat vid matbordet. Vid det här laget är Lecters belevade sätt inte längre ett karaktärsdrag; Ridley Scott behandlar det snarare som en gimmick, som Freddy Kreugers knivhandske eller Michael Myers Shatnermask. Det är ungefär här som Lecter upphör vara en fascinerande karaktär och istället påbörjar sitt liv som klassiskt skräckfilmsmonster.


Brett Ratners "Red Dragon", som tar sin början åtta år innan händelserna i "SotL", inleds med att Lecter, som åter spelas av Hopkins, gör kalasmiddag av en flöjtist som han inte tycker håller måttet. Det här är typisk Lecterhumor (särskilt roligt är det ju inte). Det är vår förförståelse av karaktären som gör det roligt när en av hans gäster undrar vad det egentligen är i den smarriga förrätten, och Hannibal säger att han inte kan berätta det, för att om de visste, skulle de nog inte ens vilja smaka. Man påminns om hur det kan vara i Stålmannenfilmerna när Lois undrar hur fanken Clark kan ha hunnit komma fram till en plats så fort. Clark plirar över glasögonskalmen mot kameran och säger, "du känner mig väl mig, Lois... Alltid redo!"

Lecter är nu smal igen, precis som han var i "SotL", där konturerna av hans nedre revben syntes under fängelsedräkten. I "Hannibal" var han, som sig bör, gubbtjock, men i "Red Dragon" är han åter slank, och Ratner har genom samma digitala magi som han använde för att föryngra Xavier och Magneto i "X-Men 3", lyckats ge Lecter tillbaka sitt släta reptilliknande utseende. Den digitala utplattningen av Hopkins fårande anlete bidrar ytterligare till att mycket av Lecters obehag från "SotL" är tillbaka. Han blinkar inte heller.

Efter att Ed Nortons skicklige polis fångat honom, och han sitter i den där lilla cellen på mentalsjukhuset i Baltimore är allt som vanlig igen. Norton tvingas konsultera Lecter, precis som Starling, och Lecter lyckas bland annat förhandla fram en gourmetmåltid, tillagad av kockar utanför cellen. Han sitter snart och smaskar förnöjt i sig kött och bearnaisesås. Sedan har Lecter bara en scen till, men den är lyckligtvis mycket bra. Här har Ratner slagit på Jonathan Demme-emulatorn till max, och låter Dr. Chilton berätta för Lecter att en ung kvinnlig FBI-agent har kommit för att be om hjälp. Lecter ser upp från sitt brevskrivande och frågar: "What is her name?" Lecters ansikte är tomt men inkvisitivt. Och så tona ut. Stark musikalisk cue och eftertexter. Här ställde sig nackhåren upp på mig. Av någon anledning. Det hela är egentligen ett ytterst plumpt sätt att sluta en cirkel, men jag sväljer det, i alla fall nu.

Ja, vad fan tycker jag egentligen om karaktären Lecter? Efter att ha kollat på alla filmer där han figurerar på raken kan jag bara konstatera: Jorå, han är väl okej. Den riktigt läskige jäveln är istället Anthony Hopkins, som har förmåga att skapa det monstruösa som vore det ingenting.