My neck, my back

I stort sett verbatimt återgivet telefonsamtal från imorse:

VÅRDCENTRALEN: Ja, hej det var från vårdcentralen, du hade ringt?
STEELWHEELS: Ja, hej! Jo, jag har ramlat och knäckt till ryggen, det känns som om en nerv sitter i kläm eller nåt. Jag knappt röra mig, inte ens lyfta armen ovanför huvudet.
VÅRRDCENTRALEN: Ja, oj, okej... Då ska vi se här. Du ska få träffa Dr NN. Passar 15.15?
STEELWHEELS: Det blir bra.
VÅRDCENTRALEN: Jag ser här att du sitter i rullstol, stämmer det?
STEELWHEELS: Det stämmer.
VÅRDCENTRALEN: Ja, då skriver jag här att du ramlade ur rollstolen och gjort illa ryggen.
STEELWHEELS: (en paus) Eh, okej, eller ja, det... Jag får berätta för doktorn själv sedan antar jag.
VÅRDCENTRALEN: Ja, det blir bra. Hej hej.
STEELWHEELS: Ja hej hej.

Jag ringer av och känner mig litet brydd - jag ramlade ju inte alls ur rullstolen! Jag skulle klättra upp i den från duschen, då den bara for iväg - det är en jävla skillnad, det! Varför utgick de från att jag ramlat ur rullstolen? Kan folk i rullstol inte skada sig på andra sätt eller? Varför lät jag vårdcentralen sätta agendan?

These are the riches of the poor

I födelsdag fick jag i år sammanlagt över tre tusen sidor text. Jag känner mig oerhört rik. Blotta anblicken av böckerna får det att vattnas i munnen på mig. Jag stryker handen över omslaget till Jonathan Littells "De välvilliga" och Stephen Kings "Under the Dome", båda på över niohundra sidor var, och kastar kärleksfulla blickar på de andra böckerna. Det är samma känsla av rikedom som infinner sig när jag tvättat kläder som jag vet kommer räcka i tre veckor, eller när jag köpt ett spel som jag vet jag kommer spela i flera veckor. Den bästa formen av rikedom.

Happy turkey day!

These streets will make you feel brand new

Får alltid kämpa mot gråten när jag hör den här låten. Väldigt otippat, men jag tycker den är fruktansvärt fin och gripande. Så jag sitter här på kontoret och hulkar, och torkar tårarna ur ögonen.

Where are all the good men dead - in the heart or in the head?

På kvällen ser jag Miyazakis Laputa: Castle in the Sky och på natten drömmer jag att jag går över vidsträckta gräsbevuxna kullar, samtidigt som det råder fullt krig i himlen ovanför mig. Jag går längs med en liten flod som flyter fram genom landskapet. Vid ett litet båthus hör jag hur någon sitter och spikar. Jag går runt båthuset och ser där John Cusack. Han sitter uppflugen på en träställning. Det är uppenbart att han bygger en kista. "Vad håller du på med, John" frågar jag på engelska. Han torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. I mungipan har han ett par långa, svarta spikar.

"Jo du vet", säger han och kisar mot mig. "Jag tror att jag kommer ha nytta av den här i framtiden".

Jag vaknar kallsvettig. Imorgon har 2012 premiär. Och han verkar ha rätt i sak, John. Av allt att döma verkar det som om han hunnit slå i sista spiken.

My nipples are very sensitive

Efter att jag bevittnat hur Chewbacca förnekas en medalj i slutet av Star Wars (denna oursäktliga skam och nesa) för säkert tvåhundrade gången i mitt liv flippar jag över till TV3, och där är Arnold Schwarzenegger till häst, rusande genom en hotellobby i Jim Camerons True Lies. Jag minns hur jobbigt det var när det stod klart att Schwarzenegger vunnit guvernörsvalet i Kalifornien, och att han troligtvis inte skulle vara med i några filmer längre. Det var ett högst ensidigt avsked; det gavs aldrig utrymme för mig att säga hur mycket jag skulle sakna honom. Plötsligt var han bara borta.

Jag växte upp under åttio- och nittiotalen. Arnold var ett fenomen. När jag gick i högstadiet var jag värd för videokvällar där vi enbart såg Schwarzeneggerfilmer, till och med Twins och Junior. Men främst var det ju Commando, Total Recall och The Running Man, Predator, Terminator-filmerna, Conan-filmerna. Jag blev äldre, men fortsatte ändå - True Lies, Eraser, The Sixth Day, End of Days, Terminator 3, Collateral Damage. Det var som man inte hade något val, Schwarzenegger hade blivit en del av ens liv. Och så plötsligt förnekades man honom. Han slutade helt enkelt att existera på det sättet vid vilket man var van. Ja, han fanns ju fortfarande, dök upp på nyheterna och pratade om Kaliforniens sviktande ekonomi eller någon jävla otyglad skogsbrand som drev folk från hem och hus. Men det var ju liksom inte vår Schwarzenegger.

Schwarzenegger blev som ett ex, någon man en gång älskat, men som sedan bara blivit till någon vars Facebookstatus man som hastigast reflekterar över när man slöar på jobbet. Och så visas True Lies och så sitter man där igen och undrar hur det kunde bli såhär. Varför han valde bort det han hade. Var det inte bra nog?


För några veckor sedan spelade han in en biroll i Sylvester Stallones The Expendables, i vilken även Bruce Willis medverkar. Vilken härlig trojka! När jag var tretton brukade jag rita fan fiction-serier där Stallone, Willis och Schwarzenegger alla var med. Jag hade aldrig kunnat ana att detta mästarmöte en gång skulle bli verklighet - och att också Mickey Rourke, Danny Trejo och Dolph Lundgren skulle få vara med (samt my beloved Charisma Carpenter!!!).

Kanske blir det en besvikelse. Kanske blir det en försoning. Och på TV:n kastar sig Schwarzenegger från en bro och jag minns den fjortonårige Steelwheels som stod på lunchrasten i Skärholmens centrum och fingrade på hyrkassetterna, stirrade på Total Recall-planschen, plockade med enkronorna. Jag minns en kärlek jag aldrig trodde skulle ta slut.

Din gamle knickedick!

This is not a love story

"Ska vi gå och se (500) Days of Summer?" frågar en kompis, och jag svarar nästan genast att jag inte vet om jag vågar.

Jag sarkopeppade trailern för ett tag sedan, som visar hur Joseph Gordon-Levitt faller för Zooey Deschanel (trovärdigt) för att hon gillar The Smiths (kanske även det trovärdigt).

Sedan tycks det mest handla om hur han går och trånar efter henne i vad jag förmodar är femhundra dagar, utan att det inte riktigt leder någon vart - han vill bli ihop, det vill inte hon, och vad mer kan det egentligen bli av det där?

Jag kommer ihåg en gång i min ungdom hur jag klättrade upp för trapporna i en tjejs hus (hennes hus hade en halvtrappa upp till hissarna) för att försöka övertala henne om att bli ihop med mig (det var en ensam, desperat tid, en av mina mörkaste, och såhär i efterhand förstår jag att det faktiskt var ganska så jävla creepy).

Hon var dock snäll och tillmötesgående och bjöd på thé. Vi blev inte ihop. Vi slutade helt enkelt att ses efter ett tag, trots att vi var som ler och långhalm. Man kan helt enkelt inte fortsätta pola om någon uttryckligen sagt att man vill bli ihop, medan den andra uttryckligen sagt nej. Det kraschar. Vänskapen blir fruktansvärt obalanserad. Det går inte att ha det så.

Så när jag ser trailern en gång till får jag en klump i magen och en känsla av skräck sprider sig genom kroppen. Det är läskigt på samma sätt som en skräckfilm. Eller värre! Jag tror faktiskt att jag skulle bli mer illa till mods av den här filmen än en film som spanska [REC], som ändå nästan fick mig att stänga av vid flera tillfällen.

(500) Days of Summer känns helt enkelt litet för, ja, too close to home and too near the bone.

Jag tog i allt jag har för dig

Ner i det indonesiska popträsket! Här har ni eVo med deras sköna "Agresif". Väl bekomme!


Spotifylänk? Absolut.

The age of the understatement

Om jag hade fått vara kvar där jag kom ifrån skulle jag helst av allt velat sysselsätta mig med wayang kulit. Jag har för mig att jag har det i blodet, men jag kan ha efterkonstruerat det på något sätt. Wayang kulit-föreställningar pågår ofta en hel dag, så det är litet mer som en sport än en föreställning, men coolt är det.

Just nu håller jag på att grotta ner mig i mitt arv. Jag vet mycket litet om den plats jag kommer ifrån, och skulle gärna vilja lära mig mer. Litet obstinat har jag alltid hävdat att jag inte bryr mig om min egen historia, och vad som egentligen rinner i mina ådror.

Man kan säga att det är litet av en övning i att omfamna sådant som jag under en längre tid förnekat. Innan jag tar itu med de riktigt stora grejerna tänkte jag att jag skulle ta itu med det här. Jag tänker börja med att försöka hitta mina halvbröder.

Jag googlade således mannen som hjälpte mina föräldrar att adoptera och hittade både hans hemsida (öppnas i nytt fönster) och en Facebook-fansida. Kanske kan han hjälpa mig på något sätt. Sist jag träffade honom, för nitton år sedan, ställde jag inte särskilt många bra frågor, utan koncentrerade mig istället på att se likgiltig och tuff ut. Notera gärna min sjukt konstiga flat-top (ring i vänsterörat och munktröja under läderjacka - niiiice!). Litet Andy Rourke, sådär. I ALLA FALL, det blev inte så mycket av det där mötet, och i sanningens namn berättade han inte för mig att jag hade halvsyskon förrän typ fyra år senare.

Jag inser förstås det svåra i att försöka hitta två individer i ett land där det bor 230 miljoner människor när allt man har att gå på är ett förnamn. Jag kanske kunde höra av mig till Tilde de Paula, hon kan säkert hjälpa.

Människohamn

Jag vaknar långt från utsövd av att katten H brutit sig in sovrummet, på något sätt. Han sitter på golvet och spinner så högt att vattenskålen vibrerar mot matskålen.

Det tar mig en sekund eller två att komma ihåg vad jag gör där. Jag ska egentligen inte vara där den här helgen, mamma och pappa ligger och sover på övervåningen, katternas väl och ve ligger inte på mitt ansvar.

Klockan är kvart över sex lördag morgon i köket, och jag har sovit i åtta timmar och skulle nog kunna sova åtta timmar till.

Jag är här för att jag inte visste vart annars jag kunde ta vägen igår kväll. Jag behövde bli omhändertagen. Vilket bara det är underligt, eftersom det väldigt sällan händer. Det känns som om jag vänt ett blad under natten. Jag häller upp kaffe och stirrar på skogsbacken utanför fönstret.

Men vafan!

Klockan är fyra på morgonen. Polarna går hem. Man stänger ner, lyssnar litet på Morrissey, tänker på vad vi gjorde 2004, smuttar på det sista vinet. Och så kastar man en blick mot hörnet, och så ser man detta.


Åmmeh!

Guy's night in

Vi är tre sköna snubbar. Vi lyssnar på Hüsker Dü, The Birthday Party och Rollins Band. Vi löser världsproblem och äter burgare. Kvällens låt blir i alla fall Alexander Marcus "Papaya". Spola fram till 3:20 om ni inte orkar kolla på alltihopa.

Övning

För många år sedan kom min kompis FO på den bästa förolämpningen någonsin. En förolämpning det är helt omöjligt att värja sig emot och likaledes omöjligt att inte ta åt sig av. "Alltså," börjar man. "Du är en riktigt skön person, och jag gillar dig som fan. Du är rolig och smart och klär dig snyggt. Men du är litet äcklig".

När FO körde det på mig för första gången gjorde han det med ett helt straight face. Det var som om han verkligen menade det. "Jaha, åmme... Jaha...", sade jag, och sedan sade han att han bara skojade. Jag körde det sedan på NP som också tog illa vid sig till en början. Anledningen att man tog det på allvar, trodde NP, var på grund av förolämpningen både var specifik och generell samtidigt. Litet äcklig. Viktigt med emfasen där. Och så säger man inget mer. Man låter det sjunka in. Man låter det fästa. Viktigast av allt är att verka lika uppriktig med komplimangerna som föregår förolämpningen. Testa på någon ni tycker om! Succé utlovas.

Mannen utan frukt

Hela dagen skriver jag om Daredevil (2003), fast i huvudet, eftersom jag kuskar runt, och jag tänker på hur serien länge skildrat katolsk skuld, heroinmissburk, manlig impotens, våld, slum, funktionshinder, och jag tänker på hur filmen inte alls gjorde det. Jag tänker på hur filmen fokuserade på slapstick och lyteskomik. Hur fel Ben Affleck var. Hur fel allting blev. Allting.

Hur det egentligen skulle ha varit - som The Wire regisserad av David Fincher. Och jag tänker därför på Dominic West som Matt Murdock och Wendell Pierce som Foggy Nelson (som i filmen spelas av Jon Favreau). Jag tänker på hur Elektra - en av de svårast störda karaktärerna i seriehistorien - skildras som en bortskämd överklassbrutta av Jennifer Garner. Jag tänker på bristen av mystik. Jag tänker på att de borde satt in Terence Stamp som Stick redan i Daredevil och inte bara i Elektras solofilm. Det skulle ju faktiskt vara mer logiskt.

Och jag märker hur mitt inlägg växer till en uppsats i mitt huvud, och så kan jag inte ha det. Men jag är litet för berusad, så jag skriver det här istället.

Och jag sluter ögonen och kan nästan se det hela framför mig. Hur Hell's Kitchen blir en av huvudpersonerna i filmen. Hur Matt Murdocks privatliv faller samman när han är tvungen att ledsaga Karen ur sitt heroinmissbruk. Hur Foggy känner sig sviken av Matt när han bara faller undan. Jag ser mörkret framför mig.

Men i filmen, som jag såg om igår kväll, kastar Colin Farell gem omkring sig, och Kingpin spelas av Michael Clarke Duncan och på soundtracket spelas numetal. Det är bara elände. Jag skriker åt TV:n och sluter ögonen. Istället för Joe Pantoliano som Ben Urich ser jag Richard Belzer. På så vis blir det snäppet bättre.

Jag tänker på vansinnet i att låta Mark Steven Johnson både skriva manus och regissera. Jag tänker på Ben Afflecks vinröda läderdräkt. "The gimp's asleep", tänker jag. "Well you better wake him up, now, dontcha?" Jag tänker på hur de introducerade boxningen i filmen, och hur de släppte det helt plötsligt. Jag tänker på vilken viktig roll boxning spelar i serien på ett metaforiskt plan.

Jag tänker på hur Ben Affleck av någon anledning tar av sig sina solglasögon när han ska "känna av" Elektras anlete i regnet. Vad är det för dumheter?! Och sedan tänker jag på Matt Damon. Varför blev det inte Matt Damon istället? En tystlåten, stoisk, blind Matt Damon. Matt Damon skulle ha krossat som Matt Murdock. Sjukt lätt. Alltså, de har ju redan Ellen Pompeo som Karen. Jag gillar Ellen Pompeo, inte bara i Grey's Anatomy, men här har hon tre repliker. Om det hade handlat om Matt Murdocks och Karens förhållande... Shit, de visste inte vad de höll på med när de gjorde filmen, så jävla mycket är klart.

Slutligen tänker jag på 20th Century Fox. På Tom Rothmans tankar om att göra om Daredevil. Hur han vill börja på ny kula. På hur han börjat förstå hur superhjätefilmer funkar. På hur bra Dark Knight funkade. Och jag tänker ännu mer på Matt Damon och jag korsar fingrarna. Jag tänker på Paul Attanasio och David Simon. Och så tänker jag på Paul Greengrass. Inte David Fincher. Paul Greengrass, som regisserade de två sista Bournefilmerna - med den äran!

Japp, där har vi det: Regi Paul Greengrass. Manus: Paul Attanasio och David Simon. Matt Damon som Matt Murdock/Daredevil. Richard Belzer som Ben Urich. Ellen Pompeo som Karen Page. Morena Baccarin som Elektra.

Ja jävlar. Ge mig det!

Du kommer ner för gatan med stiletten i din hand

Jag var bara en liten pöjk när jag hörde "Johnny Too Bad" för första gången; knappt ens det. Av en vän till familjen fick jag ett 90 minuters BASF-kassettband med blandad Bob Marley på A-sidan och soundtracket till The Harder They Come på B-sidan. Min pappa skrev bara "Jimmy Cliff" på kassetten, men berättade att det bara var han som sjöng på några låtar. Vilka de andra var visste han inte. Det spelar inte så stor roll när man är är tre bast.

Hur som helst, den version som är med på The Harder They Come-soundtracket är The Slickers Hammondtunga rocksteadyversion. Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner på Spotify kan jag även konstatera att det är också den bästa.


Givetsvis finns andra bra versioner, främst Bunny Wailers, som presenterar Johnnys backstory på ett litet mer detaljerat sätt än vad The Slickers gör, och arrangerar låten på ett traditionellt reggae-sätt.

På andra sidan spektrat hittar vi Michael Blakes version, betydligt mer nedtonad och sansad. Inte särskilt bra är den heller.

Naturligtvis kunde inte heller UB40 hålla tassarna borta, och presenterar en typiskt urvattnad uptempoversion som, för att vara frank, tar bort sångens själ och tragik.

Den absolut värsta versionen görs dock av Marley's Ghost, som också gjorde en hiskelig version av förra veckans låt, "Iko Iko".

Har det gjorts en svensk version av den här låten, kanske ni frågar, och det har det faktiskt - Perssons Pack spelade in "Johnny Du Är Rå" 1992, och är riktigt, riktigt jobbig att lyssna på utan skämskudde.

When I said I wanted to be your dog

En kollega plockar paprikan ur sin lunchwrap. "Jag drömde om dig i helgen", berättar hon.
"Oj! Gjorde jag något dumt?"
"Nej, jag drömde att du vann ett pris. Jag tror det var för att du var intelligent. De bara kom in här och gav dig ett pris, och du blev så glad. Vi firade med att gå en promenad. Vi gick över Söder, men där var det bara en massa klippor. Och så plötsligt förvandlades du till en liten brun och svart hund. Hur ska det här gå, tänkte jag, hur ska han kunna gå här på klippporna. Och fast att jag tänkte det så tappade jag bort dig hela tiden. Jag tänkte att jag var tvungen att jag skulle hjälpa dig över klipporna, men så glömde jag bort dig. Fastän jag hittade dig, var du borta igen bara en sekund senare. Du var väldigt liten och strävhårig."

Gah

Jag skulle kunna göra vad som helst för att kunna sticka ner huvudet i en hink med KFC just nu.

Supervardag

Gud i brallan vad jag hoppas att ICAs nya reklamfilm bara är den första av många med den nye praktikanten. Den började gå rätt nyss, och handlar om att ICA-Stig presenterar en ny praktikant för personalen. Personalen står med gapande munnar när de till sin stora förskräckelse ser att praktikanten har - gasp - Downs syndrom! "Har ni aldrig sett en praktikant förut?" utbrister nykomlingen. En bild på personalen, som står där, helt lamslagna av förvåning. Och så tar filmen slut.

Det känns verkligen inte okej. Verkligen inte. Inte ens om nästa film skulle handla om hur den nye praktikanten jobbar brallan av ICA-Ulf är det okej. Det enda sättet som de kan rädda det här nu är om

1) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten har gnallgula brallor
2) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten är ett gammalt ligg till Ulf
3) praktikanten drar fram en hagelbrakare och skjuter sönder hela butiken och sedan tar över alla ICAs reklamfilmer från och med nu.

De kan däremot inte lösa det här genom att i följande filmer

1) visa vilken duktig arbetare praktikanten är
2) visa hur praktikanten snabbt blir "en i gänget"

My flagboy and your flagboy were sitting by the fire

Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner av "Iko Iko" på Spotify har jag kommit fram till följande:

1) Den bästa versionen görs naturligtvis av The Belle Stars. The Dixie Cups version är också den mycket bra. "Iko Iko" är en låt som bäst framför av kvinnor. Den svenska versionen med Hoffmaestro är dock rätt kul.
2) Den sämsta versionen görs av Rolf Harris. Då bör man även komma ihåg att Aaron Carter gjort en inspelning.

Men den absoluta bästa versionen finns inte på Spotify. Zap Mama krossar allt motstånd. Nej, den är inte helt renlärig; många "Iko Iko"-experter räknar inte ens hennes version som en cover - den har dessutom undertiteln "Suca Mama". Men kom igen.



Trivia: "Iko Iko" har stark Tom Cruise-koppling - den med Belle Stars med i Rain Man, den med Zap Mama är med i Mission: Impossible II.

För att läsa mer om sångens brokiga historia, råds ni att klicka på den här bisaten. Den leder till Wikipedia.