Help the aged 'cos one day you'll be older too

I helgen blev min mamma magsjuk på sig egen födelsedag. Egentligen skulle vi firat henne nästa vecka, men jag kände mig nödgad att pinna över med en bukett liljor och senaste Bob Dylan-boxen för att pigga upp henne, på samma sätt som hon kom hem med senaste Stålmannen och sockerdricka när jag var sjuk när jag var liten. Hon sitter hopsjunken i soffan iförd morgonrock och ser ämlig ut med rufsigt hår och spyhink till hands. Jag blir överväldigad av en underlig ömhet som jag inte känt för henne tidigare.
”Har du druckit något vatten?” frågar jag.
”Jag vill inte ha”, gnäller mamma.
”Jo, du måste”, säger jag. ”Du kan väl dricka små klunkar.”
”Nä!”
”Jo, nu hämtar jag ett glas.”
”Nej, säger jag!”
”Jo! Nu är det inget snack om saken!”

Så hon klunkar surmulet i sig ett glas vatten. Sedan skickar jag henne bums i säng.
”Pappa kommer snart hem”, säger jag snällt. ”Ska jag ringa honom och be honom köpa något?”
”Aftonbladet”, säger mamma. ”Jag vill läsa Aftonbladet.”

Pappa kommer hem en halvtimme senare, han har ingen mössa på sig och är rödkindad och snörvlig. Han står i hallen med en konsumkasse och ser ut som en sjuåring som varit ute och haft kastanjekrig.
”Var har du varit så länge?”
”Konsum och köpt surströmming.”
”Cyklade du?”
”Jaa…”
”Var har du hjälmen då?”
”Glömde.”