The anger dollar - huge in times of recession!

Efter vissa dagar på jobbet känner jag att jag helt enkelt borde lyda Bill Hicks råd. Eller som att mitt liv är den första akten i en romantisk komedi - marknadsförare sliter på en reklambyrå för några multinationella företag utan att riktigt känna sig levande och engagerad.

Men! Precis innan första akten slutar lämnar han byrån och alla storkunder för att starta ett nytt liv i lantlig miljö. Kanske kan flytta till Katrineholm och köpa en bensinmack. Eller en bowlinghall. Umgås med tokroliga lantisar och träffa en lagom crazy Manic Pixie Dream Girl, innan byrån skickar någon som försöker övertyga mig att ta över något jättekonto. Efter att ha återgått till min gamla livstil under en kort period i tredje akten kommer jag inse att det verkligt värdefulla inte finns att hämta på en byrå, utan i det enkla livet med min MPDG och min bensinmack/bowlinghall.

Australiensare är hela världens göteborgare

Ingen får bli arg nu, allra minst du Johanna, men jag kom på en skön teori som jag vill dela med mig av. Det är naturligtvis grava generaliseringar alltihopa.

1. Glenn/Bruce-komplexet
Det finns djupt rotade fördomar om pojknamn kring båda dessa platser – i Göteborg heter alla Glenn, och i Australien heter alla Bruce.
2. Lillebrorskomplexet
Både göteborgare och australiensare hävdar att de är störst, bäst och vackrast. Träffar du en göteborgare/australiensare kan du ge dig på att de kommer påpeka var de kommer ifrån inom ett par timmar. De är också ofta benägna att snacka skit om den plats du kommer ifrån. Du kommer heller aldrig möta några andra typer av människor som är så angelägna att du också ska tycka om deras hemtrakter.
3. Goa gubbar-komplexet
Få människor tycker att de är så mysiga och putslustiga som göteborgare/australiensare. Det är också samma typ av humor – mycket ordvitsar, mycket lokal slang.
4. Skryter gärna om vad som bara kan hittas i deras hemtrakter
Göteborgarna hävdar att det Stockholms skärgård bara är piss i jämförelse med den som finns på västkusten. Avenyn! Feskekörka! Allt är bra i Göteborg, oavsett om det i realiteten är ganska dåligt. Australien har ju sina sköna stränder och sin unika fauna. Berätta för en göteborgare/australiensare att du just ätit goda räkor på en restaurang i din stad får du se vad som händer.
5. Som globetrotters
Både göteborgare och australiensare går att hitta på platser där de är allra minst önskade – såsom turistorter, reklambyråfester och utomhusfestivaler. De har en tendens att ta över dessa till 100%.

Och hur ser vi nu på göteborgare/australiensare? Vår bild av dem är att de är sköna, har bonniga dialekter och är i stort sett menlösa. Vi behöver dem. Till vad? Jag vet inte. Men vi behöver dem.

no but theyre all bitches

Vem är det som skriver all spam? Jag tror Faulkner. Det senaste jag fick var i alla fall väldigt fint:

i spent a few years calming down my teen angst and attempting to grow up i loved san luis obispo i was ready to chill there for good

what do you look for in a best friend

i think they are so cute i love her litte handwriting and she is beyond excited to pass them out some other projects she and i looked at but didnt get around to (of course) from martha (of course)

breakfast i always have two eggs and salsa always i dont really get sick of it and it would really stink if i did because theres not a lot out there for breakfast actually when you are at your ideal weight and ovulating regularly you can have any kind of whole grain hot cereal without a problem you know steel cut oats etc i am not quite there yet berries and grapes are pretty low on the glycemic index and i have those too oh and i love cottage cheese with fruit

all the sudden im 30 i thought id be driving a mini van full of kids and happily decorating my own home but life has shown me again that i am not in control and as i wait for more children and a sense of being settled

messes are piling up around me making it hard to relax and get well i cant cuddle grant or cate- they need to stay well- so they are steering clear of me i am bored and tired and achy

my room is clean and im knitting

she is my best babysitter for cate she takes turns with me putting cate to bed and being her pillow

cate what did you play on the computer then

what a few hours on a sunny day can do for you

from anthro

my problem dear anne is that it is 2009 kids dont like to get all fussied up anymore and i dont think they would go to the trouble of making up stories about lost broaches to be able to go to a silly church picnic in my mind the little girls are wearing spring dresses and holding parasols with their gloved hands while the boys are eating biscuits and drinking homemade rootbeer with their hats and suspenders on but i live in a dreamland where i want everything stylized i know you understand me anne

it made me happy

but i couldnt stop looking at the picture because it shows the place where i played for the first 12 years of my life

like this one for instance my older brother uploaded it while reminiscing about the old buggie he rebuilt in the 80s

1 luce 2 Untitled 3 Working 4 Stove Top

how have you been surprised what can i say

Två frågor till Val Kilmer

1) Varför är du utklädd till kung?
2) Varför är du så tjock?

Mäh! Orka laga mat, liksom!

Från kl 12, medurs:
En skön bit Raclette
Tunnbrödschips - de smarrigaste kexen
En stor bit rumstempererad Tryffelbrie, litet åt det rinniga hållet
Tjockskurna skivor vildsvinssalami
I mitten fikon i klyftor med litet crema di balsamico

Och så dricker vi en trevlig bourgogne, Couvent des Jacobins, och ser på första säsongen av House till det. Jojo!

I got a party in my pocket and you know I just got paid

Jag gillar verkligen känslan av en riktigt tjock pappaplånbok. Min farsa, välsigne den stackarn, har alltid sin gamla läderpluska fullstoppad, en lunta bestående av både stålar och kvitton. När han städar plånboken brukar det se ut som en sopstation på köksbordet. Jag fattar inte att han kan ha det så. Jag, jag har ett fack för sedlar, ett annat för kvitton. Sedlarna måste vara sorterade efter valör och ligga åt samma håll.

Min morfar var en kille som också gillade att ha gott om stålar i plånkan. Han hade alltid 14.000 liggande hemma, ifall det skulle hända något oförutsett, och betalade alltid restaurangnotor i tusenlappar. Tusenlappar får man bara om man begär dem i kassan vid uttag.

Så jag skulle egentligen bara till apoteket, men det spårade ur. Plånboken innehöll 120 kronor och behövde således fyllas på. Det kändes bra. Betalade sedan med femhundralappar för småsaker på apotek och ICA - mest för att få en massa hundralappar. Jag gillar att göra feta rullar av mina pengar också, sno gummiband runt dem och köra ner dem i byxfickan - men bara på lek, sedan måste sedlarna åter sorteras och placeras i dess rätta fack.

Men det har sina sidor att springa runt med en massa deg. På systemet, till exempel, skulle det egentligen bara ha inhandlats en flarra vin, men det blev både single malt och gin också. Jag väljer att se det som investeringar.

Matchkväll

När jag gick hemifrån runt halvsjusnåret för att lämna tillbaka ett par filmer och köpa något att äta till middag kände jag mig utled på att bara ha två vägar att välja emellan. Samma två vägar som jag gått de senaste tio åren. Tio år på den här jävla gatan, i det här jävla området. Så jag gick den finare vägen, den minst trafikerade.

Utanför Kinakrogen stod ett par unga punkare i en port och spydde i kvällsolen. Det störde mig inte, sådant hör egentligen stadsdelen till. Det var fortfarande varmt. Det spelades fortfarande basket på planen, och lekparken var fullpackad av lekande barn. Jag blev genast på bättre humör.

På väg över den gamla skolgården började jag se dem - de grönvita halsdukarna. Hela Götgatan var full av dem, gatuserveringarna, cykelbanorna. Tanter bar dem. Unga killar, naturligtvis. Matchkväll. Det är något speciellt när Bajen spelar, speciellt i mina kvarter. De där timmarna innan avspark där allt fortfarande kan hända. Jag blev påmind varför jag är så glad över att bo här, i de här kvarteren. Där folk hejar på rätt lag och där åsynen av några halsdukar kan få mig att känna gemenskap. Hemma.

Habibti

Efter åtta timmar onlineutbildning och därefter två filmer som båda ställer sig kritiska till USA:s utrikespolitik (Traitor, The Visitor) ställer man sig frågan:

- Varför är det alltid skönare att duscha sent på kvällen än tidigt på morgonen?

There is no fate but what we make for ourselves

Jag vill ha:
- Fulgrillad fabrikskyckling direkt från Ica-värmeskåpet
- Potatispulverpommes

Jag vill slippa:
- Åtta timmars telefonmöte imorgon
- Bli sjuk

Allt detta kommer inträffa inom de närmaste 24 timmarna. Skönt att känna till framtiden, på något sätt. Litet som John Connor, fast med snäppet färre robotar.

Here I come to save the day!

Det sägs att det finns lika många recept på latkes som det finns judiska mödrar, och det är inte helt fel. Min mamma gjorde dem till mig när jag var hemma sjuk, och jag gör dem när allt jag har i huset är potatis och ägg. Min variant är litet av en bastard, då jag sällan använder vare sig mjöl eller lök.

Du behöver (2 pers)

4 stora fasta potatisar
1 ägg
salt
peppar
timjan, rosmarin

Riv potatisen grovt. Lägg i en bunke och salta - jag kör flingsalt. Vänta i tio munter så vattnet hinner lämna potatisen. Pressa det sista av vattnet ur potatisen i en sil eller durkslag. Skaka om. Lägg tillbaka i bunken och knäck i ett ägg. Peppra. Det är här jag smular i rosmarin och timjan.

Rör om ordentligt.

Värm en stor stekpanna på tämligen hög värme; om din spis går till 12, kör på 9. I med ganska mycket olja, jag kör jordnöt, men det funkar med annan mild olja. Olivolja går helt bort, potatisen ska i det närmaste friteras och det kan man inte göra i olivolja.

Smält en klick smör i oljan för smakens skull.

Klicka i smeten i fyra plättar och platta ut dem tills de är snäppet under en centimeter i tjocklek. Stek dem sedan frasiga - när kanterna börjar bli gyllenbruna är det dags att vända dem en första gång. Jag vänder dem ungefär fyra gånger. Gyllenbruna och frasiga ska de vara. Den brukar ta ungefär 12-15 minuter.

Jag äter latkes helt utan tillbehör. Om man vill förvandla dem till raggmunkar kan man naturligtvis äta dem med bacon. Funkar också som tillbehör till kötträtter.

Har ingen bild, eftersom jag redan ätit upp dem, men här är en skön bildlänk.

Topp 10 saker som bidrar till den starka känslan av söndagssunk

10. Sitta Ankeborg iklädd sju år gammal Morrisseytischa med utdragen halsöppning framför datorn och dricka kallt kaffe.
9. Vara iförd riktigt, riktigt smutsiga glasögon.
8. Vara hungrig och ha av purjolök orsakad magknip samtidigt.
7. Ett tunt, tunt lager av damm på precis allting i hela lägenheten
6. Fågelfrö på golvet.
5. Chipssmulor på mattan.
4. Veckogammal otuktad ansiktsbehåring.
3. Bara sextio spänn i plånboken.
2. Två veckor tvätt i oformlig IKEA-bag under ett avställningsbord i sovrummet.
1. De gamla liken av tomma hårproduktsförpackningar ännu oslängda på nattduksbordet, doften av cigarettrök kvar i håret, obehandlad torrhet i T-zonen, gammal disk, odefinierad underliggande vrede, trasig Blu-Rayspelare, etc.

Dagens mest obehagliga, men ändå litet roliga

Lekplatsen mellan Tjärhovsgatan och Folkungagatan. Är där med LA och Lille H, som springer runt med jackan nerhasad till armbågarna. Jag får syn på detta, klottrat under rutschkanan. Om det är någrade uttråkade 17-åringar som gjort det är det litet roligt. Om inte är det isande obehagligt.

What if I'm a mermaid?

CC:s vän EV står med händerna i sidorna och huvudet på sned framför en av mina skivhyllor, den som innehåller skivor med artister vars efternamn börjar på A-F. Det är sommar 2004 och hon är här för att dricka litet vin, röka cigaretter, äta pasta och snacka skit. CC sitter vid skrivbordet och läser, på TV:n spelas Tori Amos live-DVD Welcome to sunny Florida som nyligen släppts. Fönstrena står öppna och Ringvägen brusar snäppet längre bort och Tori sjunger Precious Things. Jag har känt EV i drygt två år. Varje gång vi ses pratar vi om Tori Amos, eftersom hon är en sådan artist man genast kan bonda över. Alla tror att de är ensamma om att gilla Tori Amos. Även de som träffas på hennes officiella chat.

EV drar fram Ani DiFrancos Educated Guess och ler snett.
"Är du helt säker på att du egentligen inte är en lesbisk kvinna?" frågar hon.

Hon skojar naturligtvis, så jag skrattar. Jag förstår henne på ett sätt, med mina tiotalet DiFranco-skivor, samtliga Björk, samtliga Polly Harvey, varenda jävla singel, VHS, DVD, fullängdare och EP Tori släppt i hela sitt liv (inklusive Y Kant Tori Read) och det ena med det andra. Men faktum är att jag aldrig tänker på artisternas sexualitet eller sexualiteten hos deras tilltänkta målgrupp när jag köper skivor, och faktum är att större delen av min skivsamling består av heterosexuella män - femton Tom Waits-skivor! Tio Dylan! Tretton Springsteen! Elva Neil Young! Åtta Rolling Stones (inklusive den erbarmeliga skiva som gav den här bloggen sitt namn)! Sju Beatles! Alla Oasis! Min musiksamling är egentligen inte särskilt HBT-ig, även om jag på en annan hylla har alla jävla singlar Morrissey släppt i sin nesliga solokarriär, samt allt Rufus Wainwright överhuvudtaget kommit sig för att spela in på skiva. Jag låter EV hållas och skrockar, trots att hon alldeles nyss gjort sig skyldig till en hisnande och tämligen grovhuggen generalisering.

"Nej, jag är snarare en lesbisk man", säger jag och slänger därmed ut en Eddie Izzard-referens som EV dock inte tycks uppfatta. Det är dessutom en utsago inte särskilt långt från sanningen - folk har försökt beröva mig min maskulinitet sedan jag var i tonåren, så jag är van. CC skrockar och ser upp från sin dator. Jag sluter mig.

2004 firade jag 10 år som Tori Amos-fan. Jag satte igång tidig januari 1994, och har sedan dess bara sett tillbaka ett par gånger. Det var ingen jävla picknick att gå i gymnasiet i gangstaförorten och gilla Tori Amos, det ska jag bara säga, men jag härdade ut. Under de svåra åren i exil (1997-1998) var hon det enda som höll mig uppe. På ett sätt kan man säga att hon räddade livet på mig - i alla fall det liv jag lever nu. Till skillnad från många andra som hävdar exakt samma sak är det i mitt fall helt sant. Jag pluggade media och kommunikation ute i de småländska skogarna under denna period, och om det inte vore för att jag varje natt smet ned i datasalen för att chatta med min vän Petals på chatten på toriamos.com skulle jag med all säkerhet ha stuckit därifrån och därmed inte fullföljt min utbildning, därmed inte sökt in på en annan medieutbildning, därmed inte mött den person som rekommenderade mig för mitt nuvarande jobb, därmed inte levt det liv jag gör nu.

Petals var en (på den tiden) 20-årig tjej som pluggade television broadcasting vid ett universitet i Ottawa, och som tillbringade sin lediga tid med att hänga på chatten på toriamos.com. Hennes handle kom ifrån låten Daisy Dead Petals, mitt, Cooling, kom från en obskyr B-sida som knappt en jävel hört. Vi växlade snart e-postadresser och skrev sådana där innerliga brev man bara kan skriva när man är i den åldern. Efter ett halvår skickade vi fotografier till varandra. Hon var mycket vacker. Låt oss förenkla det hela genom att säga att jag inte var det. Det dröjde drygt elva år innan hon skickade ett överraskat meddelande på Facebook där hon talade om hur stilig (orden hon använde var "very handsome") jag blivit. Well, Petals darling, det är det som händer när man tappar 20 kilo.

Jag sände på den tiden lokalradio, dels som programledare, men främst som filmrecensent, och tvingade en gång min producent att ta med ett halvtimme långt inslag där jag enbart spelade Tori Amos-låtar och berättade vad de betydde för mig. Jag nämnde inte Petals, men jag skickade henne tejpningen av inslaget. Hon tyckte svenska lät underligt.

Vi skickade en hel del presenter till varandra. Jag minns inte allt jag skickade henne, men jag minns bland annat en Sandmandocka, teckningar, flertalet C90 (blandband, barn, kommer ni ihåg dem?), en ankh i silver. Hon skickade mig en actionfigure av Sandmans syster Death, en skunk-beanie-baby och sin beskärda del av C90, däribland Tori- och Jeff Buckleybootlegs.

Man kan säga att tiden hände. Jag och Petals tappade kontakten mellan 2002 och 2007, men samma dag som jag skaffade Facebookkonto letade jag reda på henne. Hon var gift, hade barn, jobbade för regeringen och bodde kvar på samma ställe. Hon blev glad över att jag hittat henne, och sedan dess har vi regelbunden kontakt.

I den första försändelsen jag fick efter att vi återupptog kontakten fanns bland annat ett vykort som var mig mycket välbekant. Vykortet var ursprungligen skickat av mig, daterat runt 10 år tidigare, föreställande Neil Gaimans seriefigur Death (tecknad av Chris Bachalo, exakt samma bild som illustrerar detta inlägg). Jag hade inhandlat det i London 1997. Bifogat vykortet fanns en lapp.

"She's been in my care for over a decade now. She's yours for the next one. Send her back to me after that. Love, Petals".

När hon fick reda på att jag samlade på senap skickade hon mig fyra burkar senap som tillverkats i den lilla håla hon bor i. De kom fram idag, och det är därför jag skriver det här. De är mycket goda.

Och det är 2004, och EV masserar CC:s axlar, och vi ska snart äta middag. Därefter ut i skymningen, kanske Kvarnen, kanske Pelikan. DVD:n tar slut, och jag lägger på Ani DiFrancos debutskiva.

"Lyssna på det här", säger jag till EV. "Hon var nitton år när hon spelade in det här. Nitton år!"

Tappat fotfästet

Ibland förströr jag mig med att tänka på om det finns populärkulturella fenomen som jag helt enkelt missat. Tänk om det fanns en superstor inkomstbringande blockbusterskådis som det visar sig alltid funnits, men som jag aldrig registrerat. Man står med någon polare och blajar i videoaffären, och så håller han upp ett fodral och säger ”kan vi inte hyra Cletus McHonkytonks senaste rulle?” Och så står det still. Av baksidescopyn framgår det att filmen tillbringat fem veckor på topplistornas förstaplats och nominerats till fyra effektoscars. På ett sätt vill jag att det ska kunna hända, för det skulle bara visa att jag kunde sälla mig till den stora skara människor som inte har en aning om vem Shia LaBeouf är.

Litet av den känslan fick jag häromveckan när jag läste igenom Aaron Eckharts resume på www.imdb.com, och upptäckte filmen Neverwas (inspelad 2004), en dramafilm om psykologen Zach (Eckhart) som börjar jobba på det mentalsjukhus hans pappa (Nick Nolte), en framgångsrik barnboksförfattare, varit inlagd på. Där träffar han en schizofren man (Ian McKellen) som hävdar att han kommer från det kungarike hans pappa skrivit om i böckerna, och att det är Zachs öde att frita honom och leda honom tillbaka till det mystiska landet Neverwas. Chefen för mentalsjukhuset (William Hurt) avfärdar detta som struntprat, men tillsammans med en barndomskamrat (Brittany Murphy - eller B-Murph som jag kallar henne) utreder Zach vilka kopplingar den schizofrene mannen hade till hans pappa. Samtidigt måste han ta hand om sina andra patienter (Alan Cumming, Vera Fermiga, Michael Moriarty och Cynthia Stevenson) och bråka med sin emotionellt sargade mamma (Jessica Lange).

Se på namnen i parantes ovan. Begrunda dem. Förutom att man kan konstatera att Two-Face, Hulkens pappa, Magneto, ”Thunderbolt” Ross, Shellie från Sin City och Nightcrawler är med i samma film, har en stor del av rollistan setts på nomineringslistor för Oscars-, Emmy- och Golden Globegalor.

Hur kan jag ha missat den här filmen? Eftersom den inte fått distribution någonstans, förutom i länder som Bulgarien, har den heller inte marknadsförts. Spelar ingen roll, sådana här filmer brukar alltid nå fram till mig på något sätt – särskilt som den har vissa fantasyinslag och jag under lång tid följt över ett tjugotal filmsiter.

Det känns nästan overkligt att hålla i omslaget, som pryds av tre för mig mycket välbekanta ansikten. Ingen stoppar mig på väg till kassan. Jag plockar på mig Rachel Getting Married också, i fall att hyrsnubben skulle säga; ”nej vi skojade bara, klart den här filmen inte finns på riktigt, hur skulle det se ut, liksom?”

Så jag går hem och tittar på den, och den är ologisk och sentimental och rent utsagt rubbish. Jaha. Det var därför.

The cruelest thing a man can do to a woman is to portray her as perfection

Läser i Guardian att Amazon tydligen har strukit tusentals HBT-releterade titlar och andra titlar som de uppfattar som sexuellt avvikande från listor över bästäljande böcker i ett - och lyssna på det här, friends and neighbors - försök att bli mer familjevänliga. I dessa tider! Böckerna finns fortfarande till försäljning, men det här måste ändå uppfattas som ett tämligen skarpt ställningstagande från Amazons sida.

Jaha, där rök den importkranen. Känns inte riktigt aktuellt att beställa från Amazon igen. Det här med att censurera DH Lawrence känns så jävla 1928.

That hairball is my son. And your future king.

”Men varför kan jag inte få dammsuga din bil?” frågar pappa. Vi står och snickrar ihop ett par fågelholkar utanför verkstaden, det är söndag förmiddag och helt vansinnigt varmt i solen. Katterna stryker runt i sågspånet.
”Jag gör det om två veckor”, svarar jag. ”Det är alldeles för grusigt ute nu, det är ingen idé.”
”Kom över på helgen så hjälper jag dig”, säger pappa.
Jag tystnar, grymtar, och stoppar ett par småspik i mungipan.
”Jag gör det själv”, muttrar jag.

Det är här är en fortsättning på samma konversation vi haft de senaste femton åren. Pappas ståndpunkt är att han vill hjälpa mig med allt som kan vara litet besvärligt – bära matkassar, sätta ihop möbler, lämna returglas. Allt detta är sådant jag klarar av själv. Sådant som jag faktiskt inte klarar av att göra – som att sätta upp gardinstänger och byta däck – får han så gärna göra.

Från en tidig ålder fick jag höra att jag inte kunde knyta skorna på grund av att jag var för svag i fingrarna, och att alla mina skor följaktligen måste ha kardborreband. Fram till att jag var tretton monterades således kardborreband på mina Chucks. Det var typ då som jag upptäckte att jag hade blivit lurad. Jag kunde knyta skorna. Visst, det var litet pilligt, men det dröjde inte alls särskilt länge innan jag knöt dem utan att tänka på det. Sedan dess låter jag ingen tala om för mig vad jag kan och inte kan göra.

Det ligger naturligtvis i papparollen att beskydda sina barn från jobbigheter. När jag som tioåring talade om att jag ville lära mig spela piano tyckte han att det var bättre med elpiano, eftersom tangenterna var lättare att trycka ner. Kursen jag fick gå på var bedrövlig. Det var jag och en kille med en helt vansinnigt grav CP-skada som en gång i veckan satt i ett klassrum i en lågstadieskola i Kärrtorp och fick lära oss att pekfingervalsa Hot Cross Buns.

Jag sätter en spik mellan vänsterhandens pek- och långfinger och hamrar in den. En till och en till. En ickefunktionshindrad person skulle säkert hålla spiken mellan tummen och pekfingret, men det kan inte jag. Mitt sätt funkar för mig.

På måndag förmiddag går jag ut på gården för att lägga in mitt bagage i bilen. Pappa står redan med svamp och hink och tvättar den.

Påskspäkning med Stieg Larsson

Jodå, fantastisk påsk, tackar som frågar. Fick ångest av min planerade solopåsk och satte mig på påskaftons eftermiddag och körde ner till landet istället. Bra initiativ. Det blev en påsk full av hundar och katter och mormödrar och fastrar och ägg och lax och lamm och bittra örter och grilldebut och vin och solbränna. Det enda smolket i glädjebägaren var att jag såg en man brinna till döds i en kraschad bil på vägen hem. Kanske det otäckaste jag sett på ricko.

Läste också Flickan som lekte med elden. Ibland var jag tvungen att gå in i köket och skrika till morsan: "Paolo Roberto?! Really?!" "Hur mycket kaffe dricker egentligen Mikael Blomkvist?" "Varför handlar hon bara mat på 7-Eleven?" "Varför skriver han av IKEA-katalogen?" "Har Stieg Larsson överhuvudtaget hört hur en annan människa pratar?" Ibland pausade jag, dunkade pannan i boken och skrek "Jag orkar inte mer!" och klassikern "But whyyyyy?!" När jag läst klart boken, som slutar med litet av en cliffhanger, torkade jag tårarna, stålsatte mig och öppnade Luftslottet som sprängdes.

Dude, WTF?!

Någon på min våning häller parfym i sopnedkastet minst en gång i veckan. Säg mig, varför?

Prepare to fire all weapons... Som flickan sa.

Saxat från Empires recension av nya Star Trek:

"On the downside, Abrams is not quite able to apply the brakes in time for the third act, which prematurely climaxes before you have time to drink it in."

Eeeeeewwww...

Save me from my sickness and tell me why are you like this

Djävulens största trick var att övertyga världen att han inte existerade.

Många känner igen det citatet från Bryan Singers The Usual Suspects. Verbal Kint använder liknelsen för att beskriva den mytomspunne Keyser Söze, som man aldrig är riktigt säker på överhuvudtaget finns eller inte. Den är en bra liknelse i den här situationen. Däremot är det nog inte lika många som använder den här liknelsen bokstavligen.

För några år sedan slog jag mina påsar ihop men en tjej som till det yttre påminde väldigt mycket om Katee Sackhoff, tjejen som spelade Starbuck i Battlestar Galactica. Trots att jag då inte visste vem Katee Sackhoff var vid den tidpunkten var det en tjusning. Hon var slängd i käften, stöddig och rolig, vilket tilltalade mig. Jag hade dessutom just gått igenom en grej med en tjej som pågått i över ett år, men som inte ledde till något annat än att jag beslutade mig för att jag inte ville ligga med henne, och var i behov av bekräftelse och kvinnligt sällskap.

Det började bra. Av olika anledningar gav jag henne skjuts från Göteborg till Stockholm, en resa som till mångt och mycket påminde om den scen i When Harry Met Sally där huvudpersonerna kör från Chicago till New York. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att tro på meet-cutes, något som jag gjorde ända till i fjol, då jag hade min senaste och förhoppningsvis sista meet-cute (numera tror jag att meet-cute snarare borde betitlas "meet-crazy"). Vi pratade om musik, film, böcker. Fördelen (eller nackdelen, för den delen) med att konsumera så mycket populärkultur som jag gör är att man alltid hittar några gemensamma nämnare – i det här fallet var det främst The Cure och Depeche Mode (hon hade också fler K’s Choice-skivor än vad jag trodde var möjligt).

Hon nämnde i förbifarten att hon var troende, vilket jag tyckte var litet intressant; jag känner inte så många kristna, så jag kände att det kunde bli en intressant utmaning.

Under de kommande månaderna umgicks vi konstant. I veckorna bodde jag hos henne, på veckosluten bodde hon hos mig. Det var inte sunt. Mina vänner, som alla ställde sig oförstående till min fascination vid henne, undrade huruvida jag gått i exil; om det skulle vara såhär nu.

Det hela imploderade på nyårsafton, som vi tänkt tillbringa i lugn och ro hos mig på Söder. Hon ringde mig när jag stod i Systemkön, grät och sade att hon träffat en snubbe och så var det inte mer med den saken. Min nyårsafton tillbringades med en geek-kompis framför Xboxen. Jag söp ner mig och lagade en kalkon och kände mig jävligt eländig.

Att jag ändå studsade tillbaka från det här relativt snabbt berodde främst på att vi hade olika motiv till varför vi umgicks. Jag var kär i henne, medan hon försökte frälsa mig.

1) Vid ett minnesvärt tillfälle, då jag satt full som en kastrull i hennes miljonprojektslägenhet, sade hon att jag skulle kunna lära mig gå om jag bara accepterade Jesus Kristus som min personliga frälsare. Jag försökte litet halvhjärtat, men det funkade inte.
2) När vi en gång fastnade i en hiss i två timmar pratade hon om alla demoner som hade mig i sitt grepp, och att hon ville befria mig från dem.
3) Hon trodde att hon var utsänd av Gud för att frälsa stackars vilsna själar, ungefär som The Blues Brothers.
4) En gång låste vi in oss på handikapptoaletten på en krog och grälade i tre timmar om Gud, Guds roll i hennes liv, och Den sammes roll i mitt. Det var ett gräl som omöjligt kunde leda någon annanstans än till slutet.

Jag kanske hade upplevt allt det här frälsandet som mer traumatiskt om hon var den första som försökte introducera Jesus i mitt liv, men jag hade redan hunnit leva som funktionshindrad i ett kvartssekel och sprungit på många nötter som slängt Bibeln på mig.

Idag satt jag och sågade mig igenom en lunchbiff på en steakhousesylta nära kontoret då jag fick ett SMS från henne. Det har varit total radiotystnad från henne i typ två och ett halvt år, då jag sist sprang in i henne i affären - det vill säga en tystnad lång nog för att ana bakomliggande motiv när den bröts. Ett par SMS-växlingar senare hade mina misstankar bekräftats. Hon är nyskild och eländig och ville gå på Morrisseykonserten med mig.

Jag är inte sådär jättesugen på det, verkligen. Å andra sidan är jag litet uttråkad. Watch this space.

That's the smell of desire, milady.

40 år idag! Huzzah!

Söndagsutflykt i DINKY-landet

Den här helgen var nog för många den helg på året där de slås av tanken att det är dags att börja jobba med båten. MS var en av dem. Så han bad om skjuts ut till Ekerö för att kunna skaka vattnet av presenningen och kolla att allt såg bra ut. Det var en mycket lämpad dag för en dagsutflykt, så jag tackade naturligtvis ja.

Jag förhåller mig till båtar på samma sätt som jag förhåller mig till barn. Jag älskar att umgås med mina vänners och syskons barn, men det betyder inte för den delen att jag är sugen på att skaffa egna. Jag gillar när mina kompisar skaffar båt, för det betyder att jag kan få ut det göttaste, men slipper allt jävla jobb. Jag kan bara dyka upp, glida runt och sedan åka hem.

Så i med Sun Kil Moon i stereon och upp på Västerbron. Ekerö är en underlig kommun. Man kör i tjugo minuter, och sedan står man där, öga mot öga med en ko. Det som är att komma pang tjoff ut i glesbygden. Så här ser det ut strax bakom Ekerö centrum, till exempel.

Det kändes som vi hamnat i en annat land med annan kultur, andra referensramar och annan rådande social paradigm. Det hela blev för mig en utsvävning i någon form av underlig kranskommunsexotism (i brist på bättre ord). Jag knäppte fascinerat bild på bild av sådant jag aldrig kunnat föreställa mig existerade praktiskt taget runt knuten. Trots att jag sett allt sådant här tidigare, beslöjades detta faktum av min förmodligen alldeles för dominerande innerstadsinskränkthet.

Fem minuter utanför centrum kommer man till en skidbacke. Stängd, men till synes med bra före.

Tvärs över gatan uppfördes ett nytt scouthus.

Vi åkte till en marina som låg ytterligare fem minuters bilfärd från Ekerö centrum. Där gick vi så långt ut vi kunde på en brygga och betraktade Norsborg på andra sidan vattnet innan vi fikade på Restaurang Jungfrusund.

Det fanns en mycket imponerande brunch. Jag är ingen brunchmänniska - att gå tvärs över gatan till Clarion för att äta bacon och ägg för 240 spänn känns inte så lockande, men just i den här fridfulla maritima miljön ångrade jag verkligen att jag redan tryckt i mig så mycket till frukost. Kaffe och bakverk för mig och MS gick loss på ynka 70 pickor.

Det var här som det i ett kort ögonblick kändes som om jag och MS hade en slags skön DINKY-tillvaro; bränna ut till båten på helgen, fika på Ekerö, prata om inredning och lyssna på trivsam musik. Kanske kan vara något, vi skulle bli asbra DINKYs - stor disponibel inkomst som sammanlagt blir rent av obscen, media/IT-jobb, småborgerlig och tämligen elitistisk smak, mode- och miljömedvetna... Vi borde köpa en bostadsrätt, läsa Residence, ha parmiddagar, och invänta pensionen (som vi sedan till större delen tillbringar utomlands för att besöka biennaler och hantverksfestivaler). Dock är ingen av oss gay, vilket kan komplicera saker vad tiden lider.

Presenningen hade lossnat litet, så MS fick tömma båten på typ 200 liter vatten.

Jag gick runt en sväng i hamnen, kollade på gubbar i blåställ som hamrade och skruvade och hyvlade bort gammal färg, tanter som bredde mackor och svanar som flöt omkring. När jag efter ett par minuter förlorade intresset gick jag ner till båtrampen, där jag ställde mig och glodde. Jag ser litet rädd ut, eftersom jag inte känner mig helt trygg såhär nära större, främmande vattendrag (med tanke på den potentiella förekomsten av sjöodjur).

Det fanns inte så mycket att glo på, så jag glodde på den här kranen. Den såg ut att höra hemma i typ Half-Life 2, så jag ägnade ett ögonblick att fundera ut hur man skulle kunna få kranen att flytta på sig genom att belasta den med skrot med gravitationsvapnet.

... DINKY-livet kanske inte är något för mig, trots allt.

På andra sidan

Funktionshindercommunityt är tämligen litet i Stockholm. När man varit en del av det i mer eller mindre trettio år känner man igen folk på gatan - folk man tränat med, folk som gått i samma skola, eller som man känner från fritidsgården. Därför kollar man gärna en extra gång när man passerar någon i rullstol på gatan. Även om man inte skulle känna personen i fråga utväxlar man ofta en nick eller en blick (ibland inte).

Men som rullstolsburen vill man inte gärna bli beglodd av civilister. Det blir man i alla fall; det liksom kommer med territoriet, men om man kan undgå det så gör man det. Om någon glor för länge glor man tillbaka. Häromdagen låste jag en jävel som käkat blängsylta med glosås med blicken på tunnelbanan. Det är inte artigt att glo för länge. Jag menar, hur jävla freakish är jag liksom? Ta ett foto så varar det längre, ba!

Idag satt jag i bilen, i korsningen Folkungagatan/Götgatan, på väg hem från jobbet, då jag fick syn på en kille i min ålder i rullstol. Han väntade på att få gå över gatan, och hade något bekant över sig. Så jag glodde på honom. Ganska länge. Jag tror vi haft bågskytte tillsammans, eller kanske suttit på samma läktare under någon Bajenmatch. Så ja - jag glodde på honom. Det måste ha sett ut ungefär såhär.

Efter en stund lade han märke till att jag beglodde honom, och han stirrade stint tillbaka på mig. Precis som jag gjort på blängsylteätaren på tunnelbanan. Och jag insåg att han omöjligt kunde veta att jag hade en fullt godtaglig ursäkt parkerad i baksätet. Han trodde jag bara var en av alla andra jävla civilister, en av dem som gillar att beglo freaksen.

Fun fun fun, in the sun sun sun

Red Dwarf är en BBC-serie som sändes i åtta säsonger mellan 1988-1999, och handlar i korta drag om den siste människan i universum och hans försök att ta sig tillbaka till jorden ombord på ett rymdskepp som styrs av en välmenande men inkompetent articifiell intelligens. Som sällskap har han en varelse som härstammar från hans katt och ett hologram av hans döde rumskamrat. De första två säsongerna var främst av budgetskäl nästan helt och hållet karaktärsbaserade (tänk samma dynamik som Two and a Half Men, fast med en kattvarelse istället för en äcklig unge), men från och med tredje säsongen tycks budgeten ha ökats rejält – en ny karaktär, den kanadensiske androiden Kryten, introducerades och gänget stötte på andra planeter, övergivna rymdstationer, havererade rymdskepp och så vidare. Det fick ett något abrupt slut 1999. Det sista avsnittet avslutades med en jobbig cliffhanger, och sedan dess har världen fått leva i ovetskap och oro.

Jag måste ha varit ganska gammal när jag började kolla på Red Dwarf, sådär en sexton sjutton, men jag var exakt i rätt målgrupp – uppvuxen på Liftarens guide till galaxen och Monty Python, rätt nördig och inbiten inomhusaktivitetsentusiast (i brist på ett bättre ord). Jag spelade in alla avsnitt på video och kunde sitta timmar i sträck och titta. Man kan säga att det blev litet av en besatthet. TV-seriens produktionsvärdemässiga brister gick mig förbi, det var sådant man inte brydde sig om. Värmen, humorn, manuset och karaktärerna gick rakt in. Så jag köpte merchandise – kaffekoppar, kalendrar, series companions, affischer... Jag skrev för första och enda gången fanfic. Jag köpte bokversionerna, både i tryck och som ljudbok (upplästa av Chris Barrie, som spelade Rimmer). Jag gick till och med så långt att jag köpte Craig Charles (Lister) diktsamling. Dessutom läste jag Robert Llewellyns (Kryten) romaner, och skrev en uppsats om dem på universitetet – gott och väl sju år efter att jag börjat titta på Red Dwarf. Under uppsatsskrivningen skrev jag ett par brev till Llewellyn och bad honom svara på några enkla frågor, vilket han med uppenbar förtjusning gjorde:

F*****,
Yes, you're correct, these are favourite themes in my work, although I'm not sure exactly why. I think I have always been fascinated by the slow rate of emotional development both of myself and other men I have known. Having now experienced seeing my 4 year old daughter rocket ahead in her understanding of the nuances of social interaction.

Certainly as a young man I felt stranded and helpless in the company of young women my own age, they just seemed to 'know more' about life and love than any men I knew.

So it could be called an obsession, but I try and tell stories in which I suppose these themes run through. For me, the story is paramount, otherwise I guess I could just write theoretical books on sexual politics, which I would be very bad at.

As for work in the pipeline, I have Brother Nature, to be published in September next year. Hopefully it takes a new spin on my obsessions, I am really enjoying writing it at the moment.

good luck!


-- all the best

Robert Llewellyn

Som jag minns det handlade hans böcker om hur unga mäns psykosociala utveckling ofta halkar långt efter unga kvinnors, och de mer eller mindre dråpliga situationer som därur kan uppstå.

Intensiteten i min Red Dwarf-fandom har med åren falnat, men inte helt dött ut. Bara förra året pluggade jag in min VHS-spelare och plöjde igenom alla köpekassetter jag hade (ja, naturligtvis nöjde jag mig inte med att spela in från TV, det blev många resor till Sfi-Fi-bokhandeln, många tunga väskor att bära på väg hem från England om somrarna). Red Dwarf-muggen användes i tolv år innan den föll i golvet och sprack (den slängdes dock inte bort, utan samlar nu damm i ett skåp), och har ersatts av en Pet Shop Boys-mugg.

I nio år övervägde jag möjligheten att köpa Red Dwarf på DVD, något som alltid prioriteras bort. Men förra veckan hände det – alla åtta säsonger i en skön box för 350 spänn på Amazon. Så nu sitter jag här och äter min bacon- och äggmacka med fransk senap och låter det skölja över mig.

Den 10 april sänds den första av tre inspelade Red Dwarf-specials på digitalkanalen Dave. De släpps på DVD den 15 juni. Gissa vem som kommer lägga en pre-order så fort som möjligt.

Var den här sortens besatthet kommer ifrån? I dunno. Det är den jag är.