Ibland förströr jag mig med att tänka på om det finns populärkulturella fenomen som jag helt enkelt missat. Tänk om det fanns en superstor inkomstbringande blockbusterskådis som det visar sig alltid funnits, men som jag aldrig registrerat. Man står med någon polare och blajar i videoaffären, och så håller han upp ett fodral och säger ”kan vi inte hyra Cletus McHonkytonks senaste rulle?” Och så står det still. Av baksidescopyn framgår det att filmen tillbringat fem veckor på topplistornas förstaplats och nominerats till fyra effektoscars. På ett sätt vill jag att det ska kunna hända, för det skulle bara visa att jag kunde sälla mig till den stora skara människor som inte har en aning om vem Shia LaBeouf är.
Litet av den känslan fick jag häromveckan när jag läste igenom Aaron Eckharts resume på www.imdb.com, och upptäckte filmen Neverwas (inspelad 2004), en dramafilm om psykologen Zach (Eckhart) som börjar jobba på det mentalsjukhus hans pappa (Nick Nolte), en framgångsrik barnboksförfattare, varit inlagd på. Där träffar han en schizofren man (Ian McKellen) som hävdar att han kommer från det kungarike hans pappa skrivit om i böckerna, och att det är Zachs öde att frita honom och leda honom tillbaka till det mystiska landet Neverwas. Chefen för mentalsjukhuset (William Hurt) avfärdar detta som struntprat, men tillsammans med en barndomskamrat (Brittany Murphy - eller B-Murph som jag kallar henne) utreder Zach vilka kopplingar den schizofrene mannen hade till hans pappa. Samtidigt måste han ta hand om sina andra patienter (Alan Cumming, Vera Fermiga, Michael Moriarty och Cynthia Stevenson) och bråka med sin emotionellt sargade mamma (Jessica Lange).
Se på namnen i parantes ovan. Begrunda dem. Förutom att man kan konstatera att Two-Face, Hulkens pappa, Magneto, ”Thunderbolt” Ross, Shellie från Sin City och Nightcrawler är med i samma film, har en stor del av rollistan setts på nomineringslistor för Oscars-, Emmy- och Golden Globegalor.
Hur kan jag ha missat den här filmen? Eftersom den inte fått distribution någonstans, förutom i länder som Bulgarien, har den heller inte marknadsförts. Spelar ingen roll, sådana här filmer brukar alltid nå fram till mig på något sätt – särskilt som den har vissa fantasyinslag och jag under lång tid följt över ett tjugotal filmsiter.
Det känns nästan overkligt att hålla i omslaget, som pryds av tre för mig mycket välbekanta ansikten. Ingen stoppar mig på väg till kassan. Jag plockar på mig Rachel Getting Married också, i fall att hyrsnubben skulle säga; ”nej vi skojade bara, klart den här filmen inte finns på riktigt, hur skulle det se ut, liksom?”
Så jag går hem och tittar på den, och den är ologisk och sentimental och rent utsagt rubbish. Jaha. Det var därför.
1 kommentar:
Jag har den i... absolut inte i min dator, förstås. Men på väntar-listan. Nu blev jag ju mindre sugen.
Skicka en kommentar