När jag gick hemifrån runt halvsjusnåret för att lämna tillbaka ett par filmer och köpa något att äta till middag kände jag mig utled på att bara ha två vägar att välja emellan. Samma två vägar som jag gått de senaste tio åren. Tio år på den här jävla gatan, i det här jävla området. Så jag gick den finare vägen, den minst trafikerade.
Utanför Kinakrogen stod ett par unga punkare i en port och spydde i kvällsolen. Det störde mig inte, sådant hör egentligen stadsdelen till. Det var fortfarande varmt. Det spelades fortfarande basket på planen, och lekparken var fullpackad av lekande barn. Jag blev genast på bättre humör.
På väg över den gamla skolgården började jag se dem - de grönvita halsdukarna. Hela Götgatan var full av dem, gatuserveringarna, cykelbanorna. Tanter bar dem. Unga killar, naturligtvis. Matchkväll. Det är något speciellt när Bajen spelar, speciellt i mina kvarter. De där timmarna innan avspark där allt fortfarande kan hända. Jag blev påmind varför jag är så glad över att bo här, i de här kvarteren. Där folk hejar på rätt lag och där åsynen av några halsdukar kan få mig att känna gemenskap. Hemma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar