fredag 17 april 2009

What if I'm a mermaid?

CC:s vän EV står med händerna i sidorna och huvudet på sned framför en av mina skivhyllor, den som innehåller skivor med artister vars efternamn börjar på A-F. Det är sommar 2004 och hon är här för att dricka litet vin, röka cigaretter, äta pasta och snacka skit. CC sitter vid skrivbordet och läser, på TV:n spelas Tori Amos live-DVD Welcome to sunny Florida som nyligen släppts. Fönstrena står öppna och Ringvägen brusar snäppet längre bort och Tori sjunger Precious Things. Jag har känt EV i drygt två år. Varje gång vi ses pratar vi om Tori Amos, eftersom hon är en sådan artist man genast kan bonda över. Alla tror att de är ensamma om att gilla Tori Amos. Även de som träffas på hennes officiella chat.

EV drar fram Ani DiFrancos Educated Guess och ler snett.
"Är du helt säker på att du egentligen inte är en lesbisk kvinna?" frågar hon.

Hon skojar naturligtvis, så jag skrattar. Jag förstår henne på ett sätt, med mina tiotalet DiFranco-skivor, samtliga Björk, samtliga Polly Harvey, varenda jävla singel, VHS, DVD, fullängdare och EP Tori släppt i hela sitt liv (inklusive Y Kant Tori Read) och det ena med det andra. Men faktum är att jag aldrig tänker på artisternas sexualitet eller sexualiteten hos deras tilltänkta målgrupp när jag köper skivor, och faktum är att större delen av min skivsamling består av heterosexuella män - femton Tom Waits-skivor! Tio Dylan! Tretton Springsteen! Elva Neil Young! Åtta Rolling Stones (inklusive den erbarmeliga skiva som gav den här bloggen sitt namn)! Sju Beatles! Alla Oasis! Min musiksamling är egentligen inte särskilt HBT-ig, även om jag på en annan hylla har alla jävla singlar Morrissey släppt i sin nesliga solokarriär, samt allt Rufus Wainwright överhuvudtaget kommit sig för att spela in på skiva. Jag låter EV hållas och skrockar, trots att hon alldeles nyss gjort sig skyldig till en hisnande och tämligen grovhuggen generalisering.

"Nej, jag är snarare en lesbisk man", säger jag och slänger därmed ut en Eddie Izzard-referens som EV dock inte tycks uppfatta. Det är dessutom en utsago inte särskilt långt från sanningen - folk har försökt beröva mig min maskulinitet sedan jag var i tonåren, så jag är van. CC skrockar och ser upp från sin dator. Jag sluter mig.

2004 firade jag 10 år som Tori Amos-fan. Jag satte igång tidig januari 1994, och har sedan dess bara sett tillbaka ett par gånger. Det var ingen jävla picknick att gå i gymnasiet i gangstaförorten och gilla Tori Amos, det ska jag bara säga, men jag härdade ut. Under de svåra åren i exil (1997-1998) var hon det enda som höll mig uppe. På ett sätt kan man säga att hon räddade livet på mig - i alla fall det liv jag lever nu. Till skillnad från många andra som hävdar exakt samma sak är det i mitt fall helt sant. Jag pluggade media och kommunikation ute i de småländska skogarna under denna period, och om det inte vore för att jag varje natt smet ned i datasalen för att chatta med min vän Petals på chatten på toriamos.com skulle jag med all säkerhet ha stuckit därifrån och därmed inte fullföljt min utbildning, därmed inte sökt in på en annan medieutbildning, därmed inte mött den person som rekommenderade mig för mitt nuvarande jobb, därmed inte levt det liv jag gör nu.

Petals var en (på den tiden) 20-årig tjej som pluggade television broadcasting vid ett universitet i Ottawa, och som tillbringade sin lediga tid med att hänga på chatten på toriamos.com. Hennes handle kom ifrån låten Daisy Dead Petals, mitt, Cooling, kom från en obskyr B-sida som knappt en jävel hört. Vi växlade snart e-postadresser och skrev sådana där innerliga brev man bara kan skriva när man är i den åldern. Efter ett halvår skickade vi fotografier till varandra. Hon var mycket vacker. Låt oss förenkla det hela genom att säga att jag inte var det. Det dröjde drygt elva år innan hon skickade ett överraskat meddelande på Facebook där hon talade om hur stilig (orden hon använde var "very handsome") jag blivit. Well, Petals darling, det är det som händer när man tappar 20 kilo.

Jag sände på den tiden lokalradio, dels som programledare, men främst som filmrecensent, och tvingade en gång min producent att ta med ett halvtimme långt inslag där jag enbart spelade Tori Amos-låtar och berättade vad de betydde för mig. Jag nämnde inte Petals, men jag skickade henne tejpningen av inslaget. Hon tyckte svenska lät underligt.

Vi skickade en hel del presenter till varandra. Jag minns inte allt jag skickade henne, men jag minns bland annat en Sandmandocka, teckningar, flertalet C90 (blandband, barn, kommer ni ihåg dem?), en ankh i silver. Hon skickade mig en actionfigure av Sandmans syster Death, en skunk-beanie-baby och sin beskärda del av C90, däribland Tori- och Jeff Buckleybootlegs.

Man kan säga att tiden hände. Jag och Petals tappade kontakten mellan 2002 och 2007, men samma dag som jag skaffade Facebookkonto letade jag reda på henne. Hon var gift, hade barn, jobbade för regeringen och bodde kvar på samma ställe. Hon blev glad över att jag hittat henne, och sedan dess har vi regelbunden kontakt.

I den första försändelsen jag fick efter att vi återupptog kontakten fanns bland annat ett vykort som var mig mycket välbekant. Vykortet var ursprungligen skickat av mig, daterat runt 10 år tidigare, föreställande Neil Gaimans seriefigur Death (tecknad av Chris Bachalo, exakt samma bild som illustrerar detta inlägg). Jag hade inhandlat det i London 1997. Bifogat vykortet fanns en lapp.

"She's been in my care for over a decade now. She's yours for the next one. Send her back to me after that. Love, Petals".

När hon fick reda på att jag samlade på senap skickade hon mig fyra burkar senap som tillverkats i den lilla håla hon bor i. De kom fram idag, och det är därför jag skriver det här. De är mycket goda.

Och det är 2004, och EV masserar CC:s axlar, och vi ska snart äta middag. Därefter ut i skymningen, kanske Kvarnen, kanske Pelikan. DVD:n tar slut, och jag lägger på Ani DiFrancos debutskiva.

"Lyssna på det här", säger jag till EV. "Hon var nitton år när hon spelade in det här. Nitton år!"

2 kommentarer:

Jenny sa...

Fantastisk betraktelse. Vemodig utan att vara sentimental, längtansfull utan att vara bitter. Håll kontakt! /J

Steelwheels sa...

Litet sentimentalt tycker jag nog att det var! Vemodet var inte meningen, men du har rätt.