Söndagsutflykt i DINKY-landet

Den här helgen var nog för många den helg på året där de slås av tanken att det är dags att börja jobba med båten. MS var en av dem. Så han bad om skjuts ut till Ekerö för att kunna skaka vattnet av presenningen och kolla att allt såg bra ut. Det var en mycket lämpad dag för en dagsutflykt, så jag tackade naturligtvis ja.

Jag förhåller mig till båtar på samma sätt som jag förhåller mig till barn. Jag älskar att umgås med mina vänners och syskons barn, men det betyder inte för den delen att jag är sugen på att skaffa egna. Jag gillar när mina kompisar skaffar båt, för det betyder att jag kan få ut det göttaste, men slipper allt jävla jobb. Jag kan bara dyka upp, glida runt och sedan åka hem.

Så i med Sun Kil Moon i stereon och upp på Västerbron. Ekerö är en underlig kommun. Man kör i tjugo minuter, och sedan står man där, öga mot öga med en ko. Det som är att komma pang tjoff ut i glesbygden. Så här ser det ut strax bakom Ekerö centrum, till exempel.

Det kändes som vi hamnat i en annat land med annan kultur, andra referensramar och annan rådande social paradigm. Det hela blev för mig en utsvävning i någon form av underlig kranskommunsexotism (i brist på bättre ord). Jag knäppte fascinerat bild på bild av sådant jag aldrig kunnat föreställa mig existerade praktiskt taget runt knuten. Trots att jag sett allt sådant här tidigare, beslöjades detta faktum av min förmodligen alldeles för dominerande innerstadsinskränkthet.

Fem minuter utanför centrum kommer man till en skidbacke. Stängd, men till synes med bra före.

Tvärs över gatan uppfördes ett nytt scouthus.

Vi åkte till en marina som låg ytterligare fem minuters bilfärd från Ekerö centrum. Där gick vi så långt ut vi kunde på en brygga och betraktade Norsborg på andra sidan vattnet innan vi fikade på Restaurang Jungfrusund.

Det fanns en mycket imponerande brunch. Jag är ingen brunchmänniska - att gå tvärs över gatan till Clarion för att äta bacon och ägg för 240 spänn känns inte så lockande, men just i den här fridfulla maritima miljön ångrade jag verkligen att jag redan tryckt i mig så mycket till frukost. Kaffe och bakverk för mig och MS gick loss på ynka 70 pickor.

Det var här som det i ett kort ögonblick kändes som om jag och MS hade en slags skön DINKY-tillvaro; bränna ut till båten på helgen, fika på Ekerö, prata om inredning och lyssna på trivsam musik. Kanske kan vara något, vi skulle bli asbra DINKYs - stor disponibel inkomst som sammanlagt blir rent av obscen, media/IT-jobb, småborgerlig och tämligen elitistisk smak, mode- och miljömedvetna... Vi borde köpa en bostadsrätt, läsa Residence, ha parmiddagar, och invänta pensionen (som vi sedan till större delen tillbringar utomlands för att besöka biennaler och hantverksfestivaler). Dock är ingen av oss gay, vilket kan komplicera saker vad tiden lider.

Presenningen hade lossnat litet, så MS fick tömma båten på typ 200 liter vatten.

Jag gick runt en sväng i hamnen, kollade på gubbar i blåställ som hamrade och skruvade och hyvlade bort gammal färg, tanter som bredde mackor och svanar som flöt omkring. När jag efter ett par minuter förlorade intresset gick jag ner till båtrampen, där jag ställde mig och glodde. Jag ser litet rädd ut, eftersom jag inte känner mig helt trygg såhär nära större, främmande vattendrag (med tanke på den potentiella förekomsten av sjöodjur).

Det fanns inte så mycket att glo på, så jag glodde på den här kranen. Den såg ut att höra hemma i typ Half-Life 2, så jag ägnade ett ögonblick att fundera ut hur man skulle kunna få kranen att flytta på sig genom att belasta den med skrot med gravitationsvapnet.

... DINKY-livet kanske inte är något för mig, trots allt.