På andra sidan

Funktionshindercommunityt är tämligen litet i Stockholm. När man varit en del av det i mer eller mindre trettio år känner man igen folk på gatan - folk man tränat med, folk som gått i samma skola, eller som man känner från fritidsgården. Därför kollar man gärna en extra gång när man passerar någon i rullstol på gatan. Även om man inte skulle känna personen i fråga utväxlar man ofta en nick eller en blick (ibland inte).

Men som rullstolsburen vill man inte gärna bli beglodd av civilister. Det blir man i alla fall; det liksom kommer med territoriet, men om man kan undgå det så gör man det. Om någon glor för länge glor man tillbaka. Häromdagen låste jag en jävel som käkat blängsylta med glosås med blicken på tunnelbanan. Det är inte artigt att glo för länge. Jag menar, hur jävla freakish är jag liksom? Ta ett foto så varar det längre, ba!

Idag satt jag i bilen, i korsningen Folkungagatan/Götgatan, på väg hem från jobbet, då jag fick syn på en kille i min ålder i rullstol. Han väntade på att få gå över gatan, och hade något bekant över sig. Så jag glodde på honom. Ganska länge. Jag tror vi haft bågskytte tillsammans, eller kanske suttit på samma läktare under någon Bajenmatch. Så ja - jag glodde på honom. Det måste ha sett ut ungefär såhär.

Efter en stund lade han märke till att jag beglodde honom, och han stirrade stint tillbaka på mig. Precis som jag gjort på blängsylteätaren på tunnelbanan. Och jag insåg att han omöjligt kunde veta att jag hade en fullt godtaglig ursäkt parkerad i baksätet. Han trodde jag bara var en av alla andra jävla civilister, en av dem som gillar att beglo freaksen.