Jag gillar verkligen känslan av en riktigt tjock pappaplånbok. Min farsa, välsigne den stackarn, har alltid sin gamla läderpluska fullstoppad, en lunta bestående av både stålar och kvitton. När han städar plånboken brukar det se ut som en sopstation på köksbordet. Jag fattar inte att han kan ha det så. Jag, jag har ett fack för sedlar, ett annat för kvitton. Sedlarna måste vara sorterade efter valör och ligga åt samma håll.
Min morfar var en kille som också gillade att ha gott om stålar i plånkan. Han hade alltid 14.000 liggande hemma, ifall det skulle hända något oförutsett, och betalade alltid restaurangnotor i tusenlappar. Tusenlappar får man bara om man begär dem i kassan vid uttag.
Så jag skulle egentligen bara till apoteket, men det spårade ur. Plånboken innehöll 120 kronor och behövde således fyllas på. Det kändes bra. Betalade sedan med femhundralappar för småsaker på apotek och ICA - mest för att få en massa hundralappar. Jag gillar att göra feta rullar av mina pengar också, sno gummiband runt dem och köra ner dem i byxfickan - men bara på lek, sedan måste sedlarna åter sorteras och placeras i dess rätta fack.
Men det har sina sidor att springa runt med en massa deg. På systemet, till exempel, skulle det egentligen bara ha inhandlats en flarra vin, men det blev både single malt och gin också. Jag väljer att se det som investeringar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar