You have made a happy man very old

Tori Amos senaste uppträdande på Tonight show visades just på nian. Drabbades av litet åldersnoja, något som annars aldrig händer mig, men jag har just upptäckt att det finns linjer i Toris ansikte - ett ansikte jag känner lika väl som mitt eget - som inte fanns där förut. Det spelar naturligtvis ingen roll, hon är fortfarande Tori och fortfarande helt sjukt enastående vacker (kanske den vackraste kvinna jag vet), men de nya vecken i hennes ansikte speglar mitt eget förfall. Varje dag märker jag hur mer och mer silver letar sig in i mina polisonger och mitt skägg, det är påtagligt och oundvikligt, och bilden av mig själv uppdateras hela tiden. De nya fårorna kring mun och näsa i mitt eget ansikte lägger jag inte märke till om jag inte anstränger mig.

Tori är inne på sitt fyrtiosjätte levnadsår. Klart det ska synas. Jag förmodar att jag lyckats projicera den 29-åriga Tori på henne fortfarande, den Tori jag lärde känna, men idag slog det mig på samma sätt som det gjorde när jag insåg att Teri Garr blivit gammal - en person som i mitt huvud fortfarande ser ut som hon gjorde i Tootsie (1982).

Jag går ut i köket och stirrar på Morrisseys ansikte på en skåpdörr. På den bilden är han 49 år gammal och han håller ett spädbarn i famnen. Jag går sedan in i sovrummet och tittar på det inramade fotot vid sängen. På den bilden är han runt 39 år gammal. Jag bär med mig ramen in i köket och stirrar. Morrissey är fortfarande en mycket stilig man (kanske den stiligaste man jag vet), men han har åldrats. Av någon anledning drar jag fram en gammal Tori-biografi, daterad 1998, och bläddrar igenom den - bilder på Tori som sexåring, som tonåring, som tjugoåring.

Jag tittar på de bilder jag tagit på min systerdotter tidigare på kvällen, där hon står och håller sin pappa i byxbenet samtidigt som hon dansar till Feists "1234" som vi lyssnat på när vi lagade middag. Jag går sedan till datorn och tittar på bilder där hon är blott 18 timmar gammal.

Jag ser på Toris uppträdande en gång till på Youtube. Jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar på mitt körkort, utfärdat 2007. Jag tittar på mitt färdtjänstkort, utfärdat 1997.

Jag gäspar. Jag trycker på Publicera inlägg. Nu.

Fin(n)ish Him! (eller Architecture in Helsinki)*

Visste ni att TV4 visar Felicity halv fem på morgnarna? Det visste inte jag, tills imorse.

Det är fasligt tidigt att stiga upp klockan fyra. Det känns underligt att sitta i en taxi på väg till flygplatsen innan tuppen ens galt. Jag checkar in och går igenom säkerhetskontrollen och springer till gaten. Innan jag vet ordet av blir jag ombordsläpad på en liten pirra, och sedan sitter jag och beskådar maktlöst hur skärgården tunnas ut under mig.

Jag serveras en macka i en påse och äppeljuice i en plastbägare. Det smakar ingenting.

Helsingfors flygplats är ganska öde, och jag möts direkt av den här skylten.


Finland är ett land där allting skrivs ut på åtminstone två språk. Ibland är det grammatiskt korrekt, ibland inte. Jag antar att finlandssvenska ska räknas som en egen dialekt, så avvikelser är väl acceptabla.

Jag kliver ut på trottoaren och vinkar in en taxi. "Ruotsi?" frågar jag. "Litä", svarar chaffisen, så vi fortsätter på engelska. Det kostar exakt 40 euro att åka till kund, och det tar inte ens en halvtimme, vilket gör mig glad.

Kunds HK är en arkitektonisk triumf av glas och stål, belägen precis vid vattnet. Det är en plats som är lika inbjudande som den är skräckinjagande, så jag känner mig genast som hemma. Inneväggarna är helt klädda i träfanér. Möblemanget är praktiskt, vackert, finskt. Jag hämtas av kund och förs till en övre våning i en glashiss belägen i ett atrium som är så strålande vackert att det känns som en bättre dataspelsmiljö. Det strikta fotoförbudet och det NDA jag skrivit under när jag anmälde mig i receptionen håller tillbaka impulsen att hala fram kameran.

Konferensen går bra. Jag lär mig mer på sju timmar än vad jag gjort den senaste månaden, och jag pratar perfekt brittisk engelska med ett djupare tonläge än det jag använder när jag pratar svenska. Språket blir en mask jag gömmer mig bakom; jag vågar vara smartare och mer rättfram än jag skulle vara om jag hade pratat mitt eget modersmål.

Till frukost serveras en smörgås med någon lokal ost, honung, grönsaker; presenterat i ett smäckert litet torn, på ett av de godaste bröd jag någonsin ätit. Jag dricker en slät kopp kaffe.

Vi plöjer igenom strategi och affärsplan, och därefter är det arbetslunch. Vi serveras mackor igen, den här gången i form av bedårande smörrebröd. Det finns både med räkor och rostbiff. Räkvarianten går åt direkt, så jag tar en med rostbiff av hänsyn till de som kommer efter mig. En av finnarna äter två smörgåsar. Det verkar litet glupskt, tycker jag.

Vi går igenom arbetsprocessen och ett par av verktygen, och sedan är det fika. Det serveras en hallontårta som de flesta tar två portioner av. Jag tar ingen.

Klockan ett händer det som inte får hända - jag blir distraherad! En tjej iförd glasögon med svarta plastbågar, rödrutig skjorta med uppkavlade ärmar och rött bälte dyker upp som gubben-i-lådan för att köra en dragning om ett verktyg. Vidare har hon svart hår i ungefär samma frisyr man tänker sig Dita Von Teese skulle kunna tänkas ha. Hon ser dessutom ut som Ginnifer Goodwin, en av de vackraste vackra. Men jag tar mig samman. Men jag tar mig en kopp kaffe.

Jag avslutar med ett kortare anförande om hur vi lokalt ser på arbetsprocessen, vilket tycks gå hem. Konferensen tar slut och jag möter upp ett par kolleger från vår byrås finska kontor för att utbyta anekdoter i hissen på väg ner.

Jag beställer en taxi i receptionen. Det kommer till min förvåning en buss som sakta sänker ner en lift på vilken jag forslas upp. Jag spänns fast med starka, finska nylonbälten. Allt jag egentligen ville ha var en hederlig gammal kombi, men receptionisten har tagit det säkra före det osäkra.

Chauffören vill prata hela vägen, och det kan man väl bjussa på, men jag passar ändå på att ringa till jobbet för att avlägga rapport under resans gång. Hemma är klockan bara strax efter fyra, och jag förmodar att de redan börjar rota runt efter pingisrackets och bollar.

Jag anländer till flygplatsen två timmar innan avgång. Checkar in. Vankar av och an i hallarna. Köper en flaska vin i tax freen, trots att det inte är tax free. Spenderar de sista av mina euros på en servering med utsikt mot flygfältet. Det blir en macka inslagen i plast och ett glas vin. 13 euro. Jag ringer pappa, som står upp till armbågarna i en lax som han ska bjuda främmat på till middag.


Det blir åter dags för mig att likt Hannibal Lecter spännas fast på en pirra med flera slitstarka remmar och forslas ombord på planet. "Quid pro quo, Clarice," väser jag inte till flygvärdinnan. "Quid pro quo," väser jag inte. Däremot ber jag om DN, som jag läser pärm till pärm. Jag serveras en macka inslagen i plast och äppeljuice i en bägare. Det smakar ingenting.

När jag landar regnar det. Från det att jag lämnar flygplatsen till det att jag hänger upp kavajen på en galge i min egen hall tar det lika lång tid som det gjorde för planet att flyga 387 kilometer över Östersjön.

Jag korkar upp vinet, slår på datorn och "Daniel" med Bat for Lashes. Det känns som jag varit borta en vecka. Jag går ut i köket och brer en macka.


* Kunde inte besluta mig för vilken rubbe jag skulle sätta, så jag satte tillslut båda.

Kontrollbehov

Att flyga över Östersjön kan för de flesta kanske inte verka vara en så stor grej. Folk sätter sig och flyger tvärs över planeten som om det inte vore märkvärdigare än att kliva på fyran nere vid Skanstull. För mig, som flög utomlands för första gången så sent som i fjol, är det dock litet spännande. Mina flygresor:

1) Födelseland - Sverige. Jag var fyra månader, så jag minns ingenting av den här resan.
2) Stockholm - Skellefteå (tur och retur). Jag var 27 år gammal och fick i uppdrag att hålla seminarium om intranät för en grupp riktigt, riktigt gamla människor. Resan tog 85 minuter och var mycket spännande.
3) Stockholm - Lissabon (tur och retur). Jag var 31 år gammal och skulle på bonusresa med jobbet. Resan tog 4 timmar. Det kändes underligt att färdas så långt under en så kort tid, och att stiga ur planet i ett helt annat klimat. Jag är van vid att spendera fem dagar i en bil för att komma så pass långt.

Vi är bilåkare i vår familj. Om vi ska till franska rivieran, ja, då kör vi helt enkelt dit. Om vi ska till England, ja, då kör vi helt enkelt över de norska fjällen och tar därefter en färja för att komma dit. Således har jag aldrig varit längre söderut än till Italiens klack. Det handlar främst om kontrollbehov från en familjemedlems sida.

Jag har också kontrollbehov när jag reser. Jag har kollat hur långt det är mellan flygplatsen i Helsingfors och konferenslokalen (18 km) och hur lång tid det beräknas att köra dit (28 minuter). Alla vägbeskrivningar och bokningsnummer är utskrivna och klara. Jag har 100 euros i fickan till taxi. Nu kör vi!

Jobb och Half-Life 2, det är allt jag orkar

Är det så här det blev, alltså? Just nu är jag väldigt nära att glida in i koma, så trött är jag. Kanske lika bra att lägga sig när jag kommer hem. Måste ändå vänja mig vid att gå upp tidigt. Flyger till Finland kl. 07.00 på torsdag. Det innebär att jag måste vara på Arlanda kl. 06.00. Gå upp 04.00. Ack!

Finsk konferens. Hur beter man sig? Litet nervös.

Unhappy birthday

Idag gratulerar vi en herre som skänkt mig mycket tröst och glädje de senaste sisådär tio åren. När han kom in i mitt liv var jag en nervöst lagd MKV-student som just flyttat in i sin första riktiga lägenhet och försökte njuta av närheten till skivaffärerna, barerna, restaurangerna. Jag var i ständigt känsligt läge och hade lätt för att utveckla egendomliga och handsvettiga crushes på alla möjliga tjejer jag mötte. Den här mannen blev synonymt med studentlivet, och har även hängt med långt efter det att jag pluggade klart.

Många som inte är riktigt bekant med honom säger ofta att han är luguber och överdramatiskt, men egentligen är han enormt rolig - han är en av de roligaste personer jag vet. Han bär ofta Fred Perry-kläder och har en svallande lugg. Naturligtvis är han vegetarian - han hävdar att han aldrig skulle äta något som har ett rövhål (vilket får mig att undra om han skulle kunna tänka sig att äta sjöstjärnor).

Ja, som sagt - grattis till LAMF, som fyller 30 idag! Tyvärr kommer han väl tillbringa större delen av den på sjukhuset tillsammans med sin lilla grabb som bröt benet igår. LAMF har en lång historia av mer eller mindre eländiga födelsedagar. Jag hoppas verkligen att nästa födelsedag blir allt igenom problemfri.

Och ja just det, Morrissey fyller 50 idag.

Elefant vs. noshörning!

Tröstpris

I en alternativ tidslinje kommer jag imorgon bitti packa min weekendväska och åka till landet samtidigt som jag lyssnar på Tori Amos nya skiva. Stiger ur bilen. Ser min katt komma springande över gräsmattan för att sedan hälsa entusiastiskt genom att lägga sig på rygg i gruset. Kollar igenom min farsas nya skivförvärv. Sedan kommer jag läsa Margaret Atwood-böcker på altanen i fyra dagar innan jag åker hem igen.

I den här tidslinjen blev det dock hastigt påkommet att jag måste gå till jobbet på fredag. Så det blir högst 48 timmar på landet istället. Inte fy skam, förvisso, men Gud i brallan vad skönt det hade varit med fyra dagars sammanhängande ledighet, speciellt som jobbet nu är vad det är. Så jag brer på tjockt med egentröst (jag är suverän på att trösta mig själv, måste vara barnhemsbarnet i mig som lämnat sina spår) och dricker pinot noir, knaprar croustader med kräftröra, äter grillad chorizo med stark, kanadensisk grovkorning senap och ser på Tootsie. Å andra sidan - imorgon ska jag scouta båtplats! Också roligt!

Svan vs. Räv

I söndags eftermiddag satt jag i solen på Kastellholmen tillsammans med ett par kompisar och tittade på turisterna och på Södermalm. För att förströ mig räknade jag synliga kyrktorn - elva - och fantiserade om att knuffa ner förbipasserande i vattnet. En svan simmade förbi. Jag vände mig till TG och frågade; "vem tror du skulle vinna i en strid mellan en svan och en räv?"

MS, som legat raklång och solat på en bänk, satte sig upp plötsligt upp och anklagade mig för att ha tramsat ner hela den sköna eftermiddagen med mina barnsliga frågor. Jag ställer ofta sådana här hypotetiska frågor; jag är fascinerad av dem. Ofta handlar det om vem som skulle vinna i närstrider - vem som skulle vinna mellan en apa med en kniv och en trebent björn, mellan en astronaut och en grottman, mellan Hitler och Morrissey, etc.

Någon dag senare berättar Julia på Facebook att hon ska intervjua Alf Svensson, och ber sina kontakter på Facebook och Twitter att ge tips på frågor hon kan ställa till honom. Jag ber henne ställa frågan om svan/räv. Litet på skoj sådär.

Hur det blev? Jodå. Efter att Julia ställt frågor om abort och partiets framtid, kommer hon slutligen fram till den kanske viktigaste och mest relevanta frågan sju minuter in i intervjun. Och Alf svarar duktigt. Riktigt duktigt.

Wheeeeee!

Yay! Nerds win! In your face suckers! USA! USA! USA! Trots att större delen av första säsongen kanske inte helt överraskande var frustrerande medioker, och tittarsiffrorna varit botten har Dollhouse fått en andra säsong av Fox. Första gången flera år som Fox är hygglo mot Joss Whedon.

Själv gläds jag naturligtvis åt det här, då de två sista avsnitten av säsongen var fantastiska - mycket på grund av en av gästskådespelarna, som är en av mina Whedonfavoriter. Hoppas hen kommer tillbaka. Det förtjänar hen verkligen. Åh vad jag älskar hennom.

Lilla E, muggvattnet och känslan av en annalkande undergång

Mellandlandningsfredag igen - precis lagom tid att åka hem, byta kläder, fixa håret, dricka en whisky och dra över litet musik till telefonen, musik som kommer att få tonsätta min långa, farofyllda färd till det främmande land som kallas Vasastan, där jag ska bevista en killmiddag. Jag hinner även skriva ett inlägg, så det gör jag nu.

Gör backup på bilderna och filmerna på min telefon, efter gårdagens hemskaste hemska upplevelse.

Under ett uppstartsmöte med en relativt ny kund under gårdagen blir jag fruktansvärt kissnödig. Jag är bekymrad och tyngd av alla nya arbetsuppgifter. Att få en ny kund är på min byrå nästan det samma som att få ett helt nytt jobb - man kastast ofrivilligt och huvudstupa in en ny värld med kontaktpersoner, arbetsprocesser, produkter som ska läras in och verktyg som ska assimileras. Det är vådan med att jobba på byrå, men det är också en av de roligaste aspekterna. Det händer ungefär vartannat år att jag dras in i en ny värld, en kontext i vilken jag måste hitta min plats.

Så jag måste skynda mig tillbaka till mötet. Jag är väl medveten om att min telefon - en mackapär som utan abonnemang lätt kostat 6.000 kronor vid säljstart - ligger i fickan på min gubbiga Filippa K-kofta, men det år så bråttom, så bråttom. Jag låter den ligga kvar där när jag drar ner gylfen. Och plums så ligger den i botten av toalettskålen.

Först grips jag av det poetiska i det hela - min telefon, som jag fått av en av kund jag precis avslutat samarbetet med, går sönder dagen innan jag ska få en helt ny telefon av min nya kund (att använda i tjänsten, för de som undrar - inte som tillstickning). Sedan drabbas jag av panik, eftersom jag vet att det på hårddisken finns ungefär sex veckor av bilder och filmer av min ettåriga systerdotter som jag inte gjort backup på. Min systerdotter fyllde ett häromdagen, och det är så himla mycket som händer det där första året att tanken på att förlora dokumentationen av ens några veckor känns helt fruktansvärd.

Så ner med handen i det kalla toalettvattnet, upp med telefonen, och skaka skaka skaka. Vattnet strömmar ut från telefonen, ner i handfatet. Telefonen går inte att slå på. Den är död, död, död.

Jag plockar loss batteriet och flyttar SIM-kortet till en annan telefon, och jag skickar ut nödmeddelanden på Facebook och MSN om att alla måste skicka mig sina telefonnummer. Muggtelefonen läggs på tork på ett element, och jag genomlider dagen med en iskall hand kring testiklarna - tänk även på all musik som jag förlorat, sådant som jag innan Ipred införskaffat, lagt på telefonen och sedan förlorat. Fleet Foxes! Ett stort antal stand-upalbum. Alla sköna spellistor jag gjort! Arrrgh!

På kvällen känns det konstigt. Brukar alltid koppla in telefonen till mitt högtalarsystem i sovrummet för att lyssna på musik medan jag läser, och det är något min andra mobiltelefon helt enkelt inte klarar av. Jag ställer in kroppen på att vakna klockan sex, ifall jag inte kan väckas av en främmande väcklarklockesignal. Det fungerar.

Kommer idag tillbaka till kontoret klockan tre efter ett möte ute hos min nya kund. Slår på den gamla telefonen utan att egentligen ha några förhoppningar. Den kickar igång! Förmodligen har alla bajspartiklar ramlat ut och alla kisspartiklar torkat. Jag stoppar in SIM-kortet och drar sedan över allt jag inte gjort backup på till datorn. Packar ihop en del av det och skickar till tre av mina mailkonton som nödbackupper. Det finns inte en enda bild eller film av Lilla E som jag står ut med att förlora.

Så nu är det på med jeansen, jackan och skjortan. Vasastan i blick. Bat for Lashes "Siren Song" i öronen. Berusad ska jag smeka min telefon till sömns i natt.

Send at least one thoughtful letter

Senast jag stötte ihop med någon på tunnelbanan och spontant bestämde att mig för att börja umgås med den personen slutade det inte så bra. Det var så jag träffade Stalker McDaddyissues, tjejen jag dejtade i somras. Jag har aldrig varit känd för att lära mig av mina misstag, så när jag på natten mellan fredag och lördag sprang in i Sladder tackade jag ja till att hänga med honom och hans tjej på en öl på Pet Sounds. Det låg åtminstone på vägen hem.

Jag var redan tämligen drucken; när Sverige äntligen hade fjöst in ett mål i sista perioden mot Canada hade jag euforiskt beställt in sju fyror jäger till bordet - trots att vi egentligen bara var sex personer, varav två inte alls ville ha någon jäger. Så jag dunkade i mig två shots, som sällade sig till det flertalet öl och dryga flaskan vin som redan jazzade runt i min lever.

Efter matchen stod jag och en kollega och bligade upp på den enorma tidtabelltavlan på Centralstationen. Jag började yra om att ta första bästa tåg bort, och hånade honom för att han var tvungen att åka hem till fru och barn medan jag kunde göra jag ville. Eftersom att "göra vad jag vill" vanligtvis brukar innebära att helt enkelt åka hem och läsa verkade det klokt att följa med Sladder och hans tjej och dricka mer öl när jag sprang på dem nere på perrongen.

Att min vän kallas Sladder har ingenting med hans fysiska uppenbarelse att göra, även om hans Jarvis Cocker-liknande uppenbarelse mycket väl skulle kunna påbjuda ett sådant öknamn. Den egentliga anledningen till att vi som tioåringar döpte honom till det var att alla hans Star Wars-gubbar väldigt snabbt tappade all spänst, och det därmed blev omöjligt att ställa dem upprätt. Han hade fler Star Wars-gubbar än vi andra killar, ett resultat av att hans mamma dött ett par månader tidigare, och de var alla sladdriga.

När man är liten kan man rida på det faktum att ens morsa dött i högst tre veckor. Om man på grund av det är strulig i plugget och beter sig allmänt skumt lär man få skit från sina tioåriga polare hur som helst. Sladder hade det inte lätt, han fick ta en hel del skit av sina jämnåriga, men när vi satt där på Pet Sounds med varsin öl berättade han att han alltid uppskattat hur min familj behandlade honom. Han hade förträngt det mesta av sin barndom, sade han, men han kom ihåg hur schyssta han tyckt mina föräldrar var. Jag minns honom väl och påminde honom om hur vi suttit framför den lilla 18-tummaren i mitt rum och spelat The Last Ninja på min C64 tills tummarna blödde. Han kom inte ihåg något av detta. Han kom inte ihåg sina sladdriga Star Wars-gubbar. Bara att vi kallat honom Sladder, ett öknamn som tydligen följt honom långt upp i tonåren.

Så jag sitter där med Sladder och hans tjej, vi har sprungit på varandra flera gånger de senaste åren, eftersom vi går till samma skivaffärer och rör oss på samma barer, och jag är rätt berusad, och innan jag går hem säger jag att vi borde fortsätta umgås. Och jag menar det. Jag säger att jag ska skicka över mitt telefonnummer på Facebook när jag kommer hem (mycket på grund att jag vid det laget nått det stadium där jag är för berusad för att lägga in hans nummer i telefonboken), vilket jag gör.

Jag skriver ett kortfattat meddelande på Facebook och hoppas i min enfald att han aldrig ska komma ihåg vem det egentligen var som gav honom det där öknamnet. Det räcker med att han kommer ihåg varför.

Dammit Jim, I'm a doctor, not a Rohirrim!

Trekkies Bash New Star Trek Film As 'Fun, Watchable'
Jag har inte tyckt om en Star Trek-film sedan 1994, då jag litet pliktskyldigt fällde ett par tårar till Star Trek: Generations. Jag har aldrig varit en ST-kille, men sett fler avsnitt av både ST: The Next Generation och ST: Voyager än vad jag är villig att erkänna (fastnade aldrig för Deep Space Nine av någon anledning). Efter att ha tvingat mig igenom Star Trek: Nemesis utan att känna något annat än djup, djup tomhet sällade jag mig till dem som trodde att hela franchisen var död. Efter att ha sett den senaste filmen känner jag att Star Trek är den oldtimerfranchise som har starkast chans att leva kvar.

Känt en liten oro för rollbesättningen - jag har hela tiden trott på både Simon Pegg som Scotty och John Cho som Sulu, mest för att jag är förtjust i dem båda två, och Zachary Quinto verkar ju genetiskt manipulerad för att spela Spock ( första gången jag såg honom i 24 tänkte jag exakt det), men Chris Pine (Kirk) har i trailers tett sig som en tråkig pretty-boy. Det visade sig att han är en av de största behållningarna - han når nästan - nästan - Nathan Fillion-kvalitet. Om han fick rollen som Captain America skulle jag definitivt inte klaga. En annan överraskning var Karl Urban, kanske den träigaste och mest generiska av alla actionskådisar som över huvudtaget existerat. Han är så tråkig att jag brukar spola förbi hans scener i Lord of the Ringsfilmerna. Men här är han störtskön som Bones McCoy, även om han då och då mer imiterar DeForest Kelley än gör någonting eget.

Reboots - gotta love'm. Så här roligt har jag inte haft på bio sedan Iron Man.

Hej Kaj!

Just idag känns det här jätteroligt.

I love girls in white leather jackets

Fantastisk dag. Staropramen på altanen. Grillen tänd. Jhumpa Lahiris senaste uppslagen på bordet. Neko Case på stereon i köket. Lagar punka och potatissallad samtidigt. Skulle kunna stanna här för evigt.

GTA V: Stockholm City

Ibland blir dagen som en sejour Grand Theft Auto. Uppdrag på uppdrag som måste lösas faller i ens knä oavbrutet, uppdrag som löses med hjälp av mobiltelefon, koder, bil och kontanter som överlämnas. Genom att tänka på vardagsbestyr som om de vore speluppdrag blir livet litet mer intressant.

Uppdrag 1: Family Matters
Din syster ringer från en shoppingrunda. Hon är förtvivlad. Hon har just köpt ett par jeans, och upptäckt att hon nu bara har hundra kronor på kontot, eftersom hon glömt flytta över pengarna. Hon ringer dig och ber dig att hjälpa henne. Du har trettio minuter på dig innan du måste sätta fart in mot stan för att möta upp ett gäng vänner i Kungsträdgården för allehanda manifestationsaktiviteter.

Walkthrough: Ta på dig byxorna och skorna. Avbryt lunchen och sätt senaste Fringe på pause. Störta ner till bilen.

På vägen dit ringer telefonen. Det är SL. Hon verkar vilja veta när du kommer till Kungsträdgården, trots att den avtalade tiden är kl. 15. Du inleder således Uppdrag 2: Pinkos in the Park (walkthrough följer).

Kör över bron och åk in genom den den nedre ingången till köpcentrumet. Du har trehundranittio kronor i plånboken, din syster behöver minst femhundra. Du kan antingen slå ner en pensionär och sno plånboken, eller använda uttagsautomaten. Du väljer det senare alternativet för att inte påkalla polisens uppmärksamhet.

Du ringer din syster för att fråga var hon är. Hon står inne på H&M och ska köpa en blus. Du möter upp henne där och ger henne femhundra kronor och en kram. Uppdraget slutfört. Du har nu ökat förtroende hos din syster och höjer hennes respekt för dig med 30%. Du har även låst upp möjligheten att få över henne på fika så att du kan träffa din älskade systerdotter igen.

Uppdrag 2: Pinkos in the Park
Du ska möta upp två olika kompisgrupper i Kungsträdgården senast kl. 15. Du vet inte exakt var, men du ska ringa dem när du kommer fram. Planen att åka kommunalt har slagits i spillror eftersom du valt att genomföra det oförutsedda systeruppdraget. Staden är till största delen avspärrad på grund av demonstrationer. Du kan välja mellan att åka hem och lämna bilen, åka tunnelbana och riskera att bli sen, eller så kan du välja att ta chansen att åka in till stan med bilen.

Walkthrough: Åk Söderledstunneln och Centralbron. Kör in i Klaratunneln och ta avfarten mot Nybroplan. Sveavägen och Kungsgatan är avstängda. Parkera på Regeringsgatan. Du är tidig, så du hinner stå på bron över Kungsgatan och se på sossarnas demonstrationståg till klockan slår 14.45. Ställ dig bredvid ett gäng poliser och lyssna på vad som sägs över polisradion. Motstå frestelsen att sno deras pistoler och skjuta ner dem.

Gå sedan ner mot Hamngatan. Konstatera att Kungsträdgården kryllar av människor. Du kan välja mellan att a) gå till höger, förbi Vickan och Volvoshowroomet och ställa dig till höger om scenen, där du riskerar blir instängd på alla kanter, 2) gå rakt igenom folkmassan över grus och trappavsatser och ställa dig mitt framför scenen där du kommer få sikten skymd av massor av människor och dessutom stå mitt i grusdammet eller 3) gå till vänster längs med Kungsträdgårdsgatan och sedan ställa dig till vänster om scenen där det inte finns så mycket folk, förutom ett gäng Marxister. Där har du fri sikt över scenen och över resten av folkhavet. Du kan dessutom utan problem lämna platsen när som helst.

Du väljer alternativ 3. Väl på plats ringer du först LAMF, som står tillsammans med sin familj litet längre bort, mitt framför scenen. LAMF säger att han kommer bort till dig. Du är framme i god tid och därför är uppdraget nästan slutfört. För att avsluta uppdraget ringer du SL, som också befinner sig någonstans framför scenen och ber dig komma bort dit. Eftersom du väntar på LAMF och inte vill få sikten skymd säger du nej. Detta resulterar för ögonblicket att SL tappar 30% respekt för dig.

LAMF och hans familj ansluter, familjen går sin väg och du och LAMF ser på Florence Valentins konsert (den är bra).

För att avsluta uppdraget ringer du SL igen. Hon svarar inte. Du och LAMF lämnar Kungsträdgården. När ni kommit upp till Regeringsgatan ringer SL tillbaka och säger att hon förstått varför du inte velat lämna din plats till vänster om scenen. Allt är frid och fröjd och hennes respekt för dig ökar med 30%. Uppdrag slutfört.

Uppdrag 3: It's shite being Scottish
Du minns plötsligt att du glömt biljetterna till söndagens Glasvegaskonsert på kontoret. Du måste ta dig dit. Du har inte koden till larmet på dig. Kontoret ligger ett kort gångavstånd från Sergels torg, där du och LAMF befinner er.

Walkthrough: Ring en kollega. Han ger dig koden, men har inte numret till larmcentralen eller lösenordet för nollställning ifall larmet skulle gå av. Du ringer ytterligare en kollega. Hon SMS:ar dig telefonnummer och lösenord. Du blir skyldig att utföra tjänster åt dem båda, tjänster som kan utkrävas när som helst. Du går till kontoret. Ring på dörren. Någon tittar ut. Det är en AD som jobbar helg. Han släpper in dig. Hämta biljetterna som ligger i en byrålåda. Lämna kontoret. Uppdrag slutfört.

Sammanlagd speltid: 3 tim.
Sträcka färdad i bil: 7,5 km.
Sträcka färdad till fots: 2 km.
Antal avlossade skott: 0
Antal efterlysningsstjärnor: 0
Antal utgående telefonsamtal: 6
Antal inkommande telefonsamtal: 3

I am the most vicious of all

"Tror du att den är lika bra som Watchmen?" frågar LAMF hoppfullt när vi lämnar Hammarby sjöstad. Det är en solig lördag och vi har hämtat upp ett skivskåp som han köpt på Blocket. Mina ögon smalnar till springor och jag väser; "räkna inte med det".

Ingen gladdes mer än jag när X-Men blev film år 2000, och det visade sig att den då tämligen okände Hugh Jackman axlade rollen som Wolverine med bravur. I X2, som följde ett par år senare, var Jackman ännu bättre och fick där tillåtelse att utveckla karaktären ytterligare, innan X-Men: The Last Stand fullständigt slog undan fötterna på både karaktären och franchisen.

När det stod klart att det var Gavin Hood som skulle regissera prequeln X-Men Origins: Wolverine rynkades många pannor. Hans film Tsotsi var förvisso bra, men skvallrade inte om varför Hood var ett lämpligt val. Efter att ha sett Rendition blev jag litet lugnare - trots filmens brister var det ändå en habil thriller med utmärkt foto och helt igenom gediget hantverk.

Jag gick upp klockan sex imorse och började läsa recensionerna för X-Men Origins: Wolverine och blev inte särskilt förvånad när den sablades ner i praktiskt taget varenda blaska. Många kritiker anmärkte på att filmen förvisso var riktigt snygg, men att Wolverine var högst okarismatisk och tråkig, och att storyn slarvades bort. "Ett mjäkigt försök att mjölka de sista dropparna ur en stapplande franchise", skriver till exempel Peter Travers i Rolling Stone.

Ska det bli en sommar där gamla franchises skjuts i sank? Star Trek om ett par veckor. Terminator: Salvation om en månad.

Visst, jag kör litet slentrianpepp genom att spela spelet - bättre än jag trott - och läsa litet serier. Nu är det som det är. Om åtta timmar sitter vi där, front and center på Rigoletto. Det får gå som det går. Hoppas bara att LAMF inte har för högt ställda förväntningar. Mina har helt sänkts i botten. Om inte ens Harry Knowles bryr sig, varför ska jag göra det?