Dammit Jim, I'm a doctor, not a Rohirrim!

Trekkies Bash New Star Trek Film As 'Fun, Watchable'
Jag har inte tyckt om en Star Trek-film sedan 1994, då jag litet pliktskyldigt fällde ett par tårar till Star Trek: Generations. Jag har aldrig varit en ST-kille, men sett fler avsnitt av både ST: The Next Generation och ST: Voyager än vad jag är villig att erkänna (fastnade aldrig för Deep Space Nine av någon anledning). Efter att ha tvingat mig igenom Star Trek: Nemesis utan att känna något annat än djup, djup tomhet sällade jag mig till dem som trodde att hela franchisen var död. Efter att ha sett den senaste filmen känner jag att Star Trek är den oldtimerfranchise som har starkast chans att leva kvar.

Känt en liten oro för rollbesättningen - jag har hela tiden trott på både Simon Pegg som Scotty och John Cho som Sulu, mest för att jag är förtjust i dem båda två, och Zachary Quinto verkar ju genetiskt manipulerad för att spela Spock ( första gången jag såg honom i 24 tänkte jag exakt det), men Chris Pine (Kirk) har i trailers tett sig som en tråkig pretty-boy. Det visade sig att han är en av de största behållningarna - han når nästan - nästan - Nathan Fillion-kvalitet. Om han fick rollen som Captain America skulle jag definitivt inte klaga. En annan överraskning var Karl Urban, kanske den träigaste och mest generiska av alla actionskådisar som över huvudtaget existerat. Han är så tråkig att jag brukar spola förbi hans scener i Lord of the Ringsfilmerna. Men här är han störtskön som Bones McCoy, även om han då och då mer imiterar DeForest Kelley än gör någonting eget.

Reboots - gotta love'm. Så här roligt har jag inte haft på bio sedan Iron Man.