Det är fasligt tidigt att stiga upp klockan fyra. Det känns underligt att sitta i en taxi på väg till flygplatsen innan tuppen ens galt. Jag checkar in och går igenom säkerhetskontrollen och springer till gaten. Innan jag vet ordet av blir jag ombordsläpad på en liten pirra, och sedan sitter jag och beskådar maktlöst hur skärgården tunnas ut under mig.
Jag serveras en macka i en påse och äppeljuice i en plastbägare. Det smakar ingenting.
Helsingfors flygplats är ganska öde, och jag möts direkt av den här skylten.
Finland är ett land där allting skrivs ut på åtminstone två språk. Ibland är det grammatiskt korrekt, ibland inte. Jag antar att finlandssvenska ska räknas som en egen dialekt, så avvikelser är väl acceptabla.
Jag kliver ut på trottoaren och vinkar in en taxi. "Ruotsi?" frågar jag. "Litä", svarar chaffisen, så vi fortsätter på engelska. Det kostar exakt 40 euro att åka till kund, och det tar inte ens en halvtimme, vilket gör mig glad.
Kunds HK är en arkitektonisk triumf av glas och stål, belägen precis vid vattnet. Det är en plats som är lika inbjudande som den är skräckinjagande, så jag känner mig genast som hemma. Inneväggarna är helt klädda i träfanér. Möblemanget är praktiskt, vackert, finskt. Jag hämtas av kund och förs till en övre våning i en glashiss belägen i ett atrium som är så strålande vackert att det känns som en bättre dataspelsmiljö. Det strikta fotoförbudet och det NDA jag skrivit under när jag anmälde mig i receptionen håller tillbaka impulsen att hala fram kameran.
Konferensen går bra. Jag lär mig mer på sju timmar än vad jag gjort den senaste månaden, och jag pratar perfekt brittisk engelska med ett djupare tonläge än det jag använder när jag pratar svenska. Språket blir en mask jag gömmer mig bakom; jag vågar vara smartare och mer rättfram än jag skulle vara om jag hade pratat mitt eget modersmål.
Till frukost serveras en smörgås med någon lokal ost, honung, grönsaker; presenterat i ett smäckert litet torn, på ett av de godaste bröd jag någonsin ätit. Jag dricker en slät kopp kaffe.
Vi plöjer igenom strategi och affärsplan, och därefter är det arbetslunch. Vi serveras mackor igen, den här gången i form av bedårande smörrebröd. Det finns både med räkor och rostbiff. Räkvarianten går åt direkt, så jag tar en med rostbiff av hänsyn till de som kommer efter mig. En av finnarna äter två smörgåsar. Det verkar litet glupskt, tycker jag.
Vi går igenom arbetsprocessen och ett par av verktygen, och sedan är det fika. Det serveras en hallontårta som de flesta tar två portioner av. Jag tar ingen.
Klockan ett händer det som inte får hända - jag blir distraherad! En tjej iförd glasögon med svarta plastbågar, rödrutig skjorta med uppkavlade ärmar och rött bälte dyker upp som gubben-i-lådan för att köra en dragning om ett verktyg. Vidare har hon svart hår i ungefär samma frisyr man tänker sig Dita Von Teese skulle kunna tänkas ha. Hon ser dessutom ut som Ginnifer Goodwin, en av de vackraste vackra. Men jag tar mig samman. Men jag tar mig en kopp kaffe.
Jag avslutar med ett kortare anförande om hur vi lokalt ser på arbetsprocessen, vilket tycks gå hem. Konferensen tar slut och jag möter upp ett par kolleger från vår byrås finska kontor för att utbyta anekdoter i hissen på väg ner.
Jag beställer en taxi i receptionen. Det kommer till min förvåning en buss som sakta sänker ner en lift på vilken jag forslas upp. Jag spänns fast med starka, finska nylonbälten. Allt jag egentligen ville ha var en hederlig gammal kombi, men receptionisten har tagit det säkra före det osäkra.
Chauffören vill prata hela vägen, och det kan man väl bjussa på, men jag passar ändå på att ringa till jobbet för att avlägga rapport under resans gång. Hemma är klockan bara strax efter fyra, och jag förmodar att de redan börjar rota runt efter pingisrackets och bollar.
Jag anländer till flygplatsen två timmar innan avgång. Checkar in. Vankar av och an i hallarna. Köper en flaska vin i tax freen, trots att det inte är tax free. Spenderar de sista av mina euros på en servering med utsikt mot flygfältet. Det blir en macka inslagen i plast och ett glas vin. 13 euro. Jag ringer pappa, som står upp till armbågarna i en lax som han ska bjuda främmat på till middag.
Det blir åter dags för mig att likt Hannibal Lecter spännas fast på en pirra med flera slitstarka remmar och forslas ombord på planet. "Quid pro quo, Clarice," väser jag inte till flygvärdinnan. "Quid pro quo," väser jag inte. Däremot ber jag om DN, som jag läser pärm till pärm. Jag serveras en macka inslagen i plast och äppeljuice i en bägare. Det smakar ingenting.
När jag landar regnar det. Från det att jag lämnar flygplatsen till det att jag hänger upp kavajen på en galge i min egen hall tar det lika lång tid som det gjorde för planet att flyga 387 kilometer över Östersjön.
Jag korkar upp vinet, slår på datorn och "Daniel" med Bat for Lashes. Det känns som jag varit borta en vecka. Jag går ut i köket och brer en macka.
* Kunde inte besluta mig för vilken rubbe jag skulle sätta, så jag satte tillslut båda.
6 kommentarer:
Du borde bara stirrat en massa på sötnosen.
Men det gjorde jag! Otillbörligt mycket, med tanke på att hon är kund. Regel nummer 73 inom marknadsföring: Stirra aldrig för länge på en kund.
åååh men nu ångrar jag ju genast att jag ställde in min resa i helgen, är så mysigt att dricka vin på flygplatser och flygplan haha.
Det är så sjukt i helsingfors att dom har både svenska och finska namn på sina gator.
mycket filmiskt och lite magiskt det här med finland och finnar. de är lite som ett sagoväsen, fast jag får för mig att de luktar björklöv och lite svett. visste inte att de åt så många mackor. piroger och memma känns mer logiskt. smörgås är gott. det skulle jag kunna äta jämt.
välkommen hem till väst igen.
Ai se oli niin hiljaista hesassa!
Kul att du kom hit till helsinki!
Välkommen åter!
Förrästen angånde comments, det som inte folk oftast vet är att finland är ett tvåspråkigt land.
Skicka en kommentar