Lilla E, muggvattnet och känslan av en annalkande undergång

Mellandlandningsfredag igen - precis lagom tid att åka hem, byta kläder, fixa håret, dricka en whisky och dra över litet musik till telefonen, musik som kommer att få tonsätta min långa, farofyllda färd till det främmande land som kallas Vasastan, där jag ska bevista en killmiddag. Jag hinner även skriva ett inlägg, så det gör jag nu.

Gör backup på bilderna och filmerna på min telefon, efter gårdagens hemskaste hemska upplevelse.

Under ett uppstartsmöte med en relativt ny kund under gårdagen blir jag fruktansvärt kissnödig. Jag är bekymrad och tyngd av alla nya arbetsuppgifter. Att få en ny kund är på min byrå nästan det samma som att få ett helt nytt jobb - man kastast ofrivilligt och huvudstupa in en ny värld med kontaktpersoner, arbetsprocesser, produkter som ska läras in och verktyg som ska assimileras. Det är vådan med att jobba på byrå, men det är också en av de roligaste aspekterna. Det händer ungefär vartannat år att jag dras in i en ny värld, en kontext i vilken jag måste hitta min plats.

Så jag måste skynda mig tillbaka till mötet. Jag är väl medveten om att min telefon - en mackapär som utan abonnemang lätt kostat 6.000 kronor vid säljstart - ligger i fickan på min gubbiga Filippa K-kofta, men det år så bråttom, så bråttom. Jag låter den ligga kvar där när jag drar ner gylfen. Och plums så ligger den i botten av toalettskålen.

Först grips jag av det poetiska i det hela - min telefon, som jag fått av en av kund jag precis avslutat samarbetet med, går sönder dagen innan jag ska få en helt ny telefon av min nya kund (att använda i tjänsten, för de som undrar - inte som tillstickning). Sedan drabbas jag av panik, eftersom jag vet att det på hårddisken finns ungefär sex veckor av bilder och filmer av min ettåriga systerdotter som jag inte gjort backup på. Min systerdotter fyllde ett häromdagen, och det är så himla mycket som händer det där första året att tanken på att förlora dokumentationen av ens några veckor känns helt fruktansvärd.

Så ner med handen i det kalla toalettvattnet, upp med telefonen, och skaka skaka skaka. Vattnet strömmar ut från telefonen, ner i handfatet. Telefonen går inte att slå på. Den är död, död, död.

Jag plockar loss batteriet och flyttar SIM-kortet till en annan telefon, och jag skickar ut nödmeddelanden på Facebook och MSN om att alla måste skicka mig sina telefonnummer. Muggtelefonen läggs på tork på ett element, och jag genomlider dagen med en iskall hand kring testiklarna - tänk även på all musik som jag förlorat, sådant som jag innan Ipred införskaffat, lagt på telefonen och sedan förlorat. Fleet Foxes! Ett stort antal stand-upalbum. Alla sköna spellistor jag gjort! Arrrgh!

På kvällen känns det konstigt. Brukar alltid koppla in telefonen till mitt högtalarsystem i sovrummet för att lyssna på musik medan jag läser, och det är något min andra mobiltelefon helt enkelt inte klarar av. Jag ställer in kroppen på att vakna klockan sex, ifall jag inte kan väckas av en främmande väcklarklockesignal. Det fungerar.

Kommer idag tillbaka till kontoret klockan tre efter ett möte ute hos min nya kund. Slår på den gamla telefonen utan att egentligen ha några förhoppningar. Den kickar igång! Förmodligen har alla bajspartiklar ramlat ut och alla kisspartiklar torkat. Jag stoppar in SIM-kortet och drar sedan över allt jag inte gjort backup på till datorn. Packar ihop en del av det och skickar till tre av mina mailkonton som nödbackupper. Det finns inte en enda bild eller film av Lilla E som jag står ut med att förlora.

Så nu är det på med jeansen, jackan och skjortan. Vasastan i blick. Bat for Lashes "Siren Song" i öronen. Berusad ska jag smeka min telefon till sömns i natt.