Legen... Wait for it... Dary.

Jag står alldeles utanför spärrarna och gräver i min man-purse efter en tiokrona för att köpa en macka med brie och salami när hon seglar upp för rulltrappan med blicken fäst i marken. Hon ser upp på mig och tappar fattningen. Hon ler, men inte överraskat, utan mer som om hon väntat sig det här. Jag hade verkligen inte en aning om att jag skulle springa på henne idag också, men there it is. Vi utbyter puss och kram och går mot utgången.

”Jag är så trött idag”, säger R, hon ser faktiskt rätt trött ut. ”Jag kan inte ens prata. Förlåt.”
”Inte jag! Jag är pigg som en mört”, utbrister jag ystert. ”Jag har varit vaken sedan klockan sex!”

Jag har kavaj, svart skjorta, slips och kritstrecksrandiga byxor och har suited up för att det var en sådan dag där det känns bra att suit up på. Jag har dessutom sett tre avsnitt av How I Met Your Mother på morgonen, så jag är upplagd för skojiga sitcomsituationer som denna.

Vi tar rulltrappan upp och hinner inte prata så mycket mer innan vi är framme vid hennes jobb. Men det är roligt och breezy och vi pussas hejdå, och sedan går jag till jobbet där folk propsar på att jag ska sjunga ”Beds are Burning” med Cartmans röst.

Jag hade slagit det jag och R pratade om i somras ur hågen, att det var ödet att vi sprang på varandra så ofta – så ofta att hon till slut frågade ut mig på en dejt, men nu är det nästan så att jag börjar tro på det igen. Jag vet inte hur detta kommer sluta. Må chipsen falla där de vill. Jag är redo.

Hela livet blev en helg

Alldeles nyss sade jag till mina kolleger, på fullaste allvar, "den du med smör på" om Veronica Maggio.

Does the body rule the mind, or the does mind rule the body? I don't know.

När jag stirrade in i mig själv i spegeln medan jag ansade polisongerna imorse slogs jag av en plötslig och mycket stark känsla: Jag skulle träffa på R idag. Vanligtvis ägnar jag bara henne en ganska flyktig tanke på väg till tunnelbanan, chansen att springa på henne på väg till jobbet är ganska stor, det var ju så vi träffades, men just den här känslan var så stark att det kändes mer som ett faktum än något annat.

On with the jeans, the jacket and the shirt. De tre första tågen som anlände till stationen var litet för fulla för att jag skulle tycka att det var roligt, men det tredje var halvtomt. Hittills ingen R. Jag korsade armarna och väntade. Svalde en Voltaren. Kom fram. Klev av. Åkte hissen upp till biljetthallen. Klev ur. Knack på axeln. Jag vände mig långsamt, som i en skräckfilm.

R.

Det var R. Hennes hår var långt och brunt. Tidigare har hon haft rödblont. Hon var mycket vacker och klädd i kontorskläder. Vi kramades länge, hon tryckte läpparna mot min kind. Jag hade planerat det här ögonblicket i flera veckor, att jag skulle vara hård och avståndstagande och reserverad, men jag kände ögonblickligen att allt det där bara rann ur mig. Klandra mig inte; om ni såg henne skulle ni förstå – hon har ett väldigt avväpnande leende. Och hennes crazy eyes. Hennes crazy eyes.

”Du kommer inte tro mig”, säger R, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen”.

”Du kommer inte tro mig”, säger jag, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen också”.

(”Och hela kvällen innan”, tänker min Dark Passenger. ”Och större delen av min konvalescens”. Men inget jävla trånande, mest tankar om att måste ha varit galen om jag trodde att det verkligen skulle kunna funka mellan oss, ofta följt av ett galet kacklande skratt.)

Jag följde med henne till hennes jobb medan hon rökte en cigarett och berättade om hur hon haft det under de senaste veckorna. Hon visade mig ärret. Hon sparkade lätt mot min fotplatta, och jag sparkade mot hennes boots. Vi stod i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen och fånlog och stirrade in i varandras ögon, och även om jag gjorde allt det här kunde jag fortfarande förstå att det här var fel, och att jag hade gått vidare och att jag skulle skita i henne. Men hennes crazy eyes.

Hittade en mingelbild av henne igår, där hon agerar kuttersmycke åt en svensk B-skådespelare som jag känner sedan tidigare. Tydligen hade han propsat på att det skulle stå att hon var hans flickvän, vilket gjort henne förbannad och gjort att hon brutit med honom. Det är annars en mycket fin bild, på vilken hon ser ut som Bryce Dallas Howard hade gjort om hon hade fått spela Mary Jane Watson i Spider-Man, och där är hennes crazy eyes mycket tydliga.

Så vi stod i den där jävla korsningen ett tag och pratade. Sakta började mitt vansinne släppa och verkligheten kom tillbaka, ungefär som när man hukar bakom ett betongblock i Call of Duty 4 och väntar på att heala. ”Hon har en skruv lös”, tänkte jag medan hon pratade om hur hon hade på jobbet och att hon levde som en eremit och hade ont i magen och var svullen och jävlig. ”Det kommer aldrig att funka”.

”Kan du inte maila mig från jobbet”, säger hon. ”Jag kan inte MSN:a, min chef sitter precis bredvid”. ”Vad är det för jävla IT-policy ni har”, säger jag och hon rycker på axlarna. Vi kramas, hon trycker sina läppar snäppet för nära min mun för att jag ska tycka det är okej, och sedan säger vi hejdå och hon stolpar iväg. Jag ser efter henne ett par ögonblick innan jag går åt motsatt håll.

Jag har fortfarande inte mailat henne. Vet inte om jag ska. Är jag redo för en vända till? Funderar på att helt enkelt bara skriva. ”Hej! Mail enl. ök. Vänligen, Steelwheels”.

Jag älskar dig så djupt, Alec Baldwin

Just nu firar Alec Baldwin stora komiska triumfer som den hårdföre och lakoniske Jack Donaghy i 30 Rock, som Canal+ kommer köra i höst. 30 Rock är en TV-serie som utspelar sig bakom kulisserna på ett mediokert SNL-liknande TV-program. I det här gamla klippet gästar Alec Baldwin just SNL, och skapar något som bara kan beskrivas som ren magi.