Muren har inte riktigt fallit på Mäster Samuelsgatan ännu

Trots de idoga renoveringarna och uppfräschningarna av Åhléns City de senaste åren har det ändå stannat kvar en känsla av gamla hederliga DDR-Sverige i form av den ändå ganska nya speakerrösten i hissarna. ”Våning tre – förd flår”, säger den snustorraste kvinnorösten i världshistorien. Vi pratar om en röst som härstammar djupt inifrån det mörkaste innandömet av den mest tillknäppta, panelhöniga russingumma som någonsin stämplat ”nekad” på någons socialbidragsansökan.

Jag begär inte att de fixar någon avancerad AI-lösning, som typ hissarna i Liftarens Guide Till Galaxen, som kunde se in i framtiden och resa i sidled, men kan de åtminstone inte hitta en kvinna som kan läsa upp våningsnumren utan att låta som om hon samtidigt sitter längst ner i en brunn, täckt av bin?

Gick och kollade på skor, vilket alltid gör mig glad, och testade den där moisturizern som Matthew Fox lånat ut sitt ansikte till. Tänkte: ”Så det är alltså såhär Matthew Fox luktar. Mmm… Musty!”

Sedan köpte jag en present till Palten, som fyllde ett igår.

Does the body rule the mind, or the does mind rule the body? I don't know.

När jag stirrade in i mig själv i spegeln medan jag ansade polisongerna imorse slogs jag av en plötslig och mycket stark känsla: Jag skulle träffa på R idag. Vanligtvis ägnar jag bara henne en ganska flyktig tanke på väg till tunnelbanan, chansen att springa på henne på väg till jobbet är ganska stor, det var ju så vi träffades, men just den här känslan var så stark att det kändes mer som ett faktum än något annat.

On with the jeans, the jacket and the shirt. De tre första tågen som anlände till stationen var litet för fulla för att jag skulle tycka att det var roligt, men det tredje var halvtomt. Hittills ingen R. Jag korsade armarna och väntade. Svalde en Voltaren. Kom fram. Klev av. Åkte hissen upp till biljetthallen. Klev ur. Knack på axeln. Jag vände mig långsamt, som i en skräckfilm.

R.

Det var R. Hennes hår var långt och brunt. Tidigare har hon haft rödblont. Hon var mycket vacker och klädd i kontorskläder. Vi kramades länge, hon tryckte läpparna mot min kind. Jag hade planerat det här ögonblicket i flera veckor, att jag skulle vara hård och avståndstagande och reserverad, men jag kände ögonblickligen att allt det där bara rann ur mig. Klandra mig inte; om ni såg henne skulle ni förstå – hon har ett väldigt avväpnande leende. Och hennes crazy eyes. Hennes crazy eyes.

”Du kommer inte tro mig”, säger R, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen”.

”Du kommer inte tro mig”, säger jag, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen också”.

(”Och hela kvällen innan”, tänker min Dark Passenger. ”Och större delen av min konvalescens”. Men inget jävla trånande, mest tankar om att måste ha varit galen om jag trodde att det verkligen skulle kunna funka mellan oss, ofta följt av ett galet kacklande skratt.)

Jag följde med henne till hennes jobb medan hon rökte en cigarett och berättade om hur hon haft det under de senaste veckorna. Hon visade mig ärret. Hon sparkade lätt mot min fotplatta, och jag sparkade mot hennes boots. Vi stod i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen och fånlog och stirrade in i varandras ögon, och även om jag gjorde allt det här kunde jag fortfarande förstå att det här var fel, och att jag hade gått vidare och att jag skulle skita i henne. Men hennes crazy eyes.

Hittade en mingelbild av henne igår, där hon agerar kuttersmycke åt en svensk B-skådespelare som jag känner sedan tidigare. Tydligen hade han propsat på att det skulle stå att hon var hans flickvän, vilket gjort henne förbannad och gjort att hon brutit med honom. Det är annars en mycket fin bild, på vilken hon ser ut som Bryce Dallas Howard hade gjort om hon hade fått spela Mary Jane Watson i Spider-Man, och där är hennes crazy eyes mycket tydliga.

Så vi stod i den där jävla korsningen ett tag och pratade. Sakta började mitt vansinne släppa och verkligheten kom tillbaka, ungefär som när man hukar bakom ett betongblock i Call of Duty 4 och väntar på att heala. ”Hon har en skruv lös”, tänkte jag medan hon pratade om hur hon hade på jobbet och att hon levde som en eremit och hade ont i magen och var svullen och jävlig. ”Det kommer aldrig att funka”.

”Kan du inte maila mig från jobbet”, säger hon. ”Jag kan inte MSN:a, min chef sitter precis bredvid”. ”Vad är det för jävla IT-policy ni har”, säger jag och hon rycker på axlarna. Vi kramas, hon trycker sina läppar snäppet för nära min mun för att jag ska tycka det är okej, och sedan säger vi hejdå och hon stolpar iväg. Jag ser efter henne ett par ögonblick innan jag går åt motsatt håll.

Jag har fortfarande inte mailat henne. Vet inte om jag ska. Är jag redo för en vända till? Funderar på att helt enkelt bara skriva. ”Hej! Mail enl. ök. Vänligen, Steelwheels”.

Best. Episode. Ever.

Veckans avsnitt av "Heroes" var det absolut bästa hittills - kanske det bästa avsnitt av någon TV-serie över huvud taget, i alla fall under den här säsongen. Hög dramatik, actionsekvenser som faktiskt var helt okej, spännande förvecklingar. Etc.

När jag var liten var deklarationsdagen, eller dagen innan den, förknippad med hög ångest. Mamma och pappa satte sig i köket med högar av pärmar och papper, gapade och skrek och bankade på miniräknare och spillde kaffe och bläddrade bland kvitton. Och Gud nåde den som ens försökte prata med dem under tiden. Jag minns hur jag satt på golvet i ett hörn av köket och iakttog dem. Det där sammanbitna, frustrerade, nästan arga. Den gröna hålslagaren. Det beiga häftapparaten. Mammas cigaretter. Innan den förenklade självdeklarationen. Innan sms. Innan internet.

Än idag har jag verkligen svårt för att deklarera. Att ens titta på den blåa plasten omkring den känns jobbigt, och att öppna det och kolla på specifikationen är helt och hållet uteslutet. Det är inte förrän i absolut sista minuten som jag tar ett djupt andetag och sliter fram deklarationen. Jag kollar litet försiktigt om det blir restskatt eller återbäring - i år, i likhet med alla andra år, blev det återbäring.

Svårare än så är det inte. Nu är det deklarerat och klart, och nu slipper jag känna den där skräcken förrän i april nästa år. Då ska jag försöka ta itu med deklarationen så fort den dimper ner. Bara för att bli av med skiten.

Visst, sirru. Kommer inte att hända.

Stoppa göteborgaren full med valium

Jag har, rent ut sagt, en skitdag. Först och främst försov jag mig litet. Åt inte någonting men drack i alla fall en rejäl kopp kaffe och fastnade framför senaste Sopranos. Vilket resulterade i att jag tappade all tidsuppfattning, och satt i bilen först fem i nio. Dessutom känner jag en begynnande och otvivelaktig sjukdom komma smygande kring halsmandlarna. Den kommer så jävla olägligt. Jag vill bara hem och vila. Häromdagen blev jag hostad på av en turist på Chinateatern, och jag tänkte medan hans hostning landade rakt i ansiktet på mig, att "hej hopp, nu kommer en ny skön spännande form av influensa som jag inte haft förut!" Vi får se vad det här resulterar i.

Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.

I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.

Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.

Dagens namnsdagsbarn är Evanenscence, som har saxiskt ursprung och betyder Anne Rice-läsande gothposör

Först och främst är det väl på sin plats att gratulera det par som fick godkännande på att döpa sitt barn till Metallica. Nu väntar vi på bloggosfärens reaktioner. Jag förutspår en uppsjö av sådana här inlägg:

"Själv ska jag döpa mitt barn till Megadeath/Panthera/Kool & The Gang/Nate Dogg/Kanye/Tenascious D/Kajagoogoo etc."

Själv ska jag naturligtvis inte vara sämre. Jag ska döpa min förstfödda/e till Sillstryparen. Oavsett kön.

Tyranni

Det måste finnas en orsak att hon kommer tillbaka till mig, och jag tror jag hittat den. På IMDbs förstasida visar man varje dag i en liten låda i högerspalten vilka som fyller år. Igår var det America Ferrara, den lilla rultiga skådespelerskan i "Ugly Betty", som bastade 23, väl värt att fira. Jag var inne på IMDb uppskattningsvis femton-tjugo gånger under gårdagen, och det måste vara därför jag drömmer om Varm Kemi 5 (anagram av verkligt namn, hädanefter refererad till som VK5). Inte för att de är jättelika, men om man läser en annan text på sidan, och bara ser bilden perifert, är det mycket som stämmer överens - det långa mörka håret, den färgade huden, de mörka ögonen. Etc. Likt nog för att monstren inom mig ska börja möblera om.

Jag vill inte ge någon detaljerad bakgrund till VK5, låt oss bara säga att hon förblivit någon form av fix idé/osund idealbild/drömkvinna för mig under de senaste åren; varför är svårt att förklara, sätta fingret på eller ens ursäkta. Egentligen var det ingenting särskilt som hände mellan mig och VK5, pragmatiskt sett, vi träffades under meet-cute-omständigheter, fortsatte att höras av under något år genom sms och telefonsamtal (mest på fyllan), och sågs en gång till under ett minnesvärt tillfälle då hon kom till Stockholm för att hälsa på. Under de senaste åren trodde jag att förpassat henne till något mörkt skrymsle någonstans, men det verkar inte bättre än att den här bilden av America Ferrara drog fram henne i ljuset igen, i form av en otäckt levande och verklighetstrogen dröm.

Drömmen gick i stort ut på att vi slumpträffades utomhus i en stad som inte var Stockholm eller någon annan stad jag varit i. Vad jag minns. Den låg belägen vid ett större vattendrag, för där fanns en hamn vi såg ut över från en terass, där fanns en båt vi åkte på, och där fanns sol och där fanns restauranger. Kanske en semesterort, kanske inte. Det började med att jag skymtade VK5 ett par gånger, men ignorerade henne. Det hjälpte inte, för hon grabbade tag i mig och krävde att jag kände igen henne. Detta påmindre f ö mycket om en scen i "Kiss Kiss Bang Bang" som jag sett tidigare på kvällen. Hon var i sällskap med en tjejkompis, som såg ut som en av birollsinnehavarna i den nya TV-serien "Drive", vars pilotavsnitt jag sett alldeles innan jag gick och lade mig. Henne lämnade vi snabbt, och en stor del av drömmen gick sedan ut på att vi spatserade runt i hamnkvarteren och pratade och skrattade, drack öl och så vidare. Det var en ganska långdragen dröm, där inte mycket hände, men det var fruktansvärt trevligt. Jag tog snygga svartvita fotografier av henne med min telefon. För att verkligen kunna bevisa för mig själv senare att allt detta hade hänt.

När det undermedvetna dessutom kopplar in kroppsminnet kan en dröm bli extra verklighetstrogen. Eftersom vi kyssts på riktigt, även om det är mycket länge sedan nu, upplevde jag kyssarna i drömmen på samma sätt. Likadant med värmen och tyngden från hennes kropp. Ljudet av hennes andetag. Etc.

Vaknade av att hon i drömmen lämnade rummet. Var tvungen att kippa efter andan, drabbad av den starka kontrasten , när jag efter bara några sekunder tagit mig ur den där skymningzonen mellan dröm och brysk verklighet. Gick sedan upp och drack två stora glas vatten och somnade snabbt om.

Nu är hon förpassad tillbaka in det mörka skrymslet igen, och minnena av den där drömmen bleknar snabbt, såhär i dagsljus, när jag sitter på byrån, och JB sjunger till U2 i bakgrunden och jag äter en rostbiffsallad. Men vad händer ikväll, när jag lägger mig, i mörkret? Vad kommer hända när jag somnar?

_________________________________________
Citat ur anteckningarna om drömmen
inatt, kl. 02.10

Helt sjukt verklig dröm om VK5. först mötte henne på uteservering.igno. sedan passera henne på gatanh. igno. seedan på gata. hon var sällskap med någon hon lämnade. en tjej. hon kom fram. greppademinaaxlar, skrattade ett högt kristibrudskratt.vi gick runt och snackade och skrattadfe i en rikt detaljerad stadsmiljö, vi drack öl, träffade på min syrra, anna, annat folk, helt sjukt. Så otroligt verkkligt. detverklkigaste jag någonsin drömt. Allt försvinner nu, helt galet. jag dör, varför, jag trodde jag glömt henjne. vad kan ha sparkat igångdet? värst av allt är minnet av hennes kyssar, som fortfarande är så
verkliga. det var de mest verkoliga samtal jag någonsin fört med någon i en dröm, samtal som till karaktären påminde om sådana vi haft i verklliga livet. jag drömde om saker vi gjorde från att vi träffades, tills det var dags atrt gå och lägga sig. eftersom jag är en konstig jävel drömde jag inte om sex. jag drömde att hon sov i ett annat rum, och att jag sedan satt och tittade på fotografier av henne i telefonen när jag skulle somna. jag ville kolla på de där bilderna för att
försäkra mig om att det hade gänt. att det intte bara var en dröm. jag hörde VK5 ifrån andra rummet: jag är tillbaka nu. jag är här. sedan mer eller mindre vaknade jag. ska föröka komma ihåg mer. och skriva o detalj. värst av allt är att klovkan bara är två på natten. vaknade med ett ryck. varför?! det här var en dröm jasg önskar att jag aldrig
vaknat ifrån.

tagit in på hotell? ligger sked, kramas, känner hennes tyngd.

pga bild av america ferrara på imdbs etta?

lyssnar på dålig liveakt. strand, solnedgång. reling? räcke? båt? ser henne genom fönster.

Strömmingsflundran jag åt till lunch var dessutom inget vidare

Som ett grymt och onödigt socialt expriment mot mig själv har jag de senaste veckorna pendlat till jobbet utan att ha iPod på. Jag vet inte varför, omvärlden blir ju kanske 65% sämre om man inte bara tvingas se den, utan också höra den. Folk som grälar i mobiler om vem som ska släppa in hantverkare, fjortisar i samspråk om det politiska världsläget, äldre män med buskiga mustascher som i likhet med Homer Simpson inte har någon inomhusröst.

Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.

Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.

När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.

Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.

Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?

Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.