Autentisk dialog från jobbet

COPYWRITER: Tjena påre. Ska du ha mer vin?
STEELWHEELS: Ja, vafan, gärna. Fan jag hatar när det kommer in en massa jalla jalla klockan fyra på en fredag eftermiddag.
---
VD: Var är alla chipsen? Har ni redan ätit upp dem?
STEELWHEELS: Jag tror att de tog in dem i pingisrummet.

It takes a train to cry

SL ringer och vill prata om något ganska allvarligt på eftermiddagen, när stämningen på kontoret är uppsluppen och vi skickar filmer till varandra där folk sitter på kopieringsaparater så att de går sönder, och länkar till bisarra annonser på blocket. Precis när SL ber mig att ta ställning till ett dilemma får jag den här länken. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och kan inte sluta. Jag får försöka övertyga SL om att jag inte skrattar åt henne. Det gör det ännu roligare. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och där sitter SL i andra änden med ett problem som jag inte kan ta ställning till.

Hela livet blev en helg

Alldeles nyss sade jag till mina kolleger, på fullaste allvar, "den du med smör på" om Veronica Maggio.

Gåtan Martin Eriksson

Det finns ju en faslig massa saker som är litet underligt med E-Type, bland annat hans uppknäppta skjorta, hans framgångar, hans plats i Skönhetsrådet och hans kärlek till vikingatiden. Här är dagens Hej Konsument, där han säger han inte har tid att läsa självupptagna bloggar. Däremot hymlar han inte med att han helst både förfestar och dansar till sin egen musik. Man kan därför dra slutsatsen att det inte är självupptagenhet som begrepp som han opponerar sig emot. Drar man det hela ett varv till kanske man till och med kan påstå att självupptagenhet är något av en fäbless för E-Type.

Med rumpan bar i Tantolunden

Efter att ha blivit övertalad att lämna mitt framstupa sidoläge i sängen, där jag fram till klockan ett legat och glott på Shaun of the Dead, att möta MS på en filt för att äta mackor och läsa, släntrar jag ner i ett överfyllt Tandolunden iklädd min enorma bakfylleskjorta och ett par lösa och lediga bomullsbyxor med snörning i midjan. Kvällen innan har bjudit på alldeles för mycket öl och andra dumheter, och helst av allt hade jag velat ligga kvar och lida en stund till. Men solen står som spön i backen, och det känns som söndag, då det var väl lika bra att spä på uttorkningen genom att ligga och jäsa i solen.

Vi sitter på en filt och snackar och läser till klockan blir fem, sedan är det dags att gå hem. Jag ställer mig på knä för att klättra upp i rullstolen, och det är då det händer. Som i slow motion känner jag hur mina byxor glider av. Så där står jag, på knä framför rullstolen, med rumpan bar och hela härligheten dinglande i det fria. Ja, det stämmer - eftersom det är så varmt har jag liksom de gamla indianerna valt bort kalsipper.

Jag slänger mig snabbt på mage och drar upp byxorna. MS stirrar på mig, och har finkänsligheten att i alla fall inte skratta.

Jag knyter snörningen kring midjan, och snabbt som attan klättrar jag upp i rullstolen, och vi tar till flykten. Jag kan inte se någon i ögonen.

Hela grejen kändes sådär, verkligen.