Jag står alldeles utanför spärrarna och gräver i min man-purse efter en tiokrona för att köpa en macka med brie och salami när hon seglar upp för rulltrappan med blicken fäst i marken. Hon ser upp på mig och tappar fattningen. Hon ler, men inte överraskat, utan mer som om hon väntat sig det här. Jag hade verkligen inte en aning om att jag skulle springa på henne idag också, men there it is. Vi utbyter puss och kram och går mot utgången.
”Jag är så trött idag”, säger R, hon ser faktiskt rätt trött ut. ”Jag kan inte ens prata. Förlåt.”
”Inte jag! Jag är pigg som en mört”, utbrister jag ystert. ”Jag har varit vaken sedan klockan sex!”
Jag har kavaj, svart skjorta, slips och kritstrecksrandiga byxor och har suited up för att det var en sådan dag där det känns bra att suit up på. Jag har dessutom sett tre avsnitt av How I Met Your Mother på morgonen, så jag är upplagd för skojiga sitcomsituationer som denna.
Vi tar rulltrappan upp och hinner inte prata så mycket mer innan vi är framme vid hennes jobb. Men det är roligt och breezy och vi pussas hejdå, och sedan går jag till jobbet där folk propsar på att jag ska sjunga ”Beds are Burning” med Cartmans röst.
Jag hade slagit det jag och R pratade om i somras ur hågen, att det var ödet att vi sprang på varandra så ofta – så ofta att hon till slut frågade ut mig på en dejt, men nu är det nästan så att jag börjar tro på det igen. Jag vet inte hur detta kommer sluta. Må chipsen falla där de vill. Jag är redo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar