Autentisk dialog från jobbet

COPYWRITER: Tjena påre. Ska du ha mer vin?
STEELWHEELS: Ja, vafan, gärna. Fan jag hatar när det kommer in en massa jalla jalla klockan fyra på en fredag eftermiddag.
---
VD: Var är alla chipsen? Har ni redan ätit upp dem?
STEELWHEELS: Jag tror att de tog in dem i pingisrummet.

Malkovich

Det bästa för att hela en själ sargad av strulande apparatur är ju som bekant konsumtion. Så det bar det sig inte bättre än att jag släntrade bort till Pet Sounds efter jobbet och plockade på mig Moneybrothers nya skiva. Passade också på att fråga efter Those Dancing Days EP, som ska släppas i slutet av augusti (klart den skulle köpas, sådana här duktiga kids ska stödjas hela jävla vägen till Japan, där de säkert kommer bli mäkta populära). Stefan sade att den inte kommit ännu, men försvann bakom disken en stund. Sedan daskade han ner skivan på disken. "Nu kom den". Vi skrattade en stund. Jag fick dessutom en limiterad Moneybrothersingel.

Gick sedan till bokaffären i mitt lokala köpcenrtrum och köpte Will Selfs "The Book of Dave" som jag ska läsa ikväll. Nu mår jag bättre.

Kom hem och slog på Xboxen. Det gick bra. Spelade Blue Dragon i en timme. Slog sedan av lådan. Det blinkade rött. Jag tryckte på offknappen igen. Det försvann. Det pumpar isvatten genom mina ådror.

Och eftersom jag är så kär i jenny Lewis fick det bli Rilo Kileys nya också.

Saturday sun

Det är en av de där vackra dagarna som bäst avnjuts inifrån. Det blåser konstant, det vildvuxna gräset på garageuppfarten ligger som slickat mot marken. Jag är hemma hos mamma och pappa på minisemester, tar hand om katten medan de är på landet. Inte för att han behöver tas hand om, han klrar sig rätt bra, även om han tycker om att ligga i mitt knä medan jag ser på film eller skriver.

Igår var en fruktansvärt lång dag. Även om jag gick hem från Spelgalan i rimlig tid vaknade jag upp i envärld som rörde sig i ultrarapid. Alla de ölflaskor och champagneglas som stuckits i mina händer gjorde sig fortfarande påminda i mina tinningar, och jagsåg det som säkrast att lämna bilen hemma. Aldrig har tunnelbaneresan till norra förorten tett sig så långdragen, smärtsam. Men det var uthärdligt. Det var min sista konsultdag.

I avtackningspresent fick jag en flaska Gula Änkan. Det var mycket vänligt av dem. Jag kommer inte sakna mina arbetsuppgifter, men det finns en och annan person där ute som det känns litet underligt att inte träffa mer på en daglig basis. Hann förbi kontoret en stund också, där jag skrev litet text innan jag for hem, packade mina saker, matade fåglarna och åkte hit.

Nu sitter katten på uteplatsen och tvättar sig i solen, uppflugen på en utomhusmöbel. Jag knackar på fönstret och han tittar på mig innan han fortsätter sin hårdbevakning av reviret. Jag har tre filmer som jag planerar att se under kvällen, kanske läser litet, kanske skriver litet. Har bara varit utomhus för att hämta tidningen. Ett tag övervägde jag att ta en biltur, men den får gott vänta tills imorgon. Just nu känns det här som det ultimata sättet av vila. Så väldigt, väldigt lugnt och skönt.

Bortskämning

Scrubs. Vin. Lammentrecote med pytt på matvete, bönor, kikärter och sidfläsk.

Men någon morotskaka orkade jag inte

Efter en mödosam arbetsdag larvade jag mig bort till Bellmansgatan för att möta bästa tjejkompisarna på Soda för fjortisfika. Soda är långt ifrån en magisk eller ens särskilt vacker plats. Jag vet inte heller om jag hyser några särskilt varma känslor för det, men det är välbekant och hemtamt. Soda är mer en princip än någonting annat. Det är framför allt ett bra ställe att träffa sina tjejkompisar på. Vi dryftade gamla synder och åt mackor, och jag upplevde en stark regrediering. Nu var det ju inte särskilt länge sedan vi började gå dit, den mest intensiva perioden var 2003-2004, men det är något i väggarna på det där stället som väcker gymnasieesteten i mig.

På tunnelbanan hem hände två saker, varav en bra och en dålig. Bra var att A stötte på sin syeter som ska till samma station som hon, den dåliga var att en gammal bekant dök upp på tåget så att jag och S inte kunde ta farväl på ett bra sätt. Den gamle bekanten är den absolut tråkigaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv. Han är en vän till en vän som jag en gång i tiden skrev copy på frilansbasis för. Det visade sig sedan att han inte hade några pengar att betala mig med, så sedan dess har jag inte jobbat med honom.

På TV kör de gamla ful-Simpsons från 1990, från den tiden då Homer fortfarande porträtterades som någorlunda normalintelligent, och allt såg trevligt hemtecknat ut. Manuset var dock på den tiden i toppklass, vilket är mer än vad man kan säga om de senaste tre säsongerna.

Klockan är snart nio, och kan man egentligen göra något annat än att gå och lägga sig?

Imorgon ska jag se Dylan. När jag var yngre kändes det alltid speciellt att gå på en Dylankonsert. Nu ser jag mest fram emot det med skräckblandad skräck.