Efter en mödosam arbetsdag larvade jag mig bort till Bellmansgatan för att möta bästa tjejkompisarna på Soda för fjortisfika. Soda är långt ifrån en magisk eller ens särskilt vacker plats. Jag vet inte heller om jag hyser några särskilt varma känslor för det, men det är välbekant och hemtamt. Soda är mer en princip än någonting annat. Det är framför allt ett bra ställe att träffa sina tjejkompisar på. Vi dryftade gamla synder och åt mackor, och jag upplevde en stark regrediering. Nu var det ju inte särskilt länge sedan vi började gå dit, den mest intensiva perioden var 2003-2004, men det är något i väggarna på det där stället som väcker gymnasieesteten i mig.
På tunnelbanan hem hände två saker, varav en bra och en dålig. Bra var att A stötte på sin syeter som ska till samma station som hon, den dåliga var att en gammal bekant dök upp på tåget så att jag och S inte kunde ta farväl på ett bra sätt. Den gamle bekanten är den absolut tråkigaste människa jag någonsin mött i hela mitt liv. Han är en vän till en vän som jag en gång i tiden skrev copy på frilansbasis för. Det visade sig sedan att han inte hade några pengar att betala mig med, så sedan dess har jag inte jobbat med honom.
På TV kör de gamla ful-Simpsons från 1990, från den tiden då Homer fortfarande porträtterades som någorlunda normalintelligent, och allt såg trevligt hemtecknat ut. Manuset var dock på den tiden i toppklass, vilket är mer än vad man kan säga om de senaste tre säsongerna.
Klockan är snart nio, och kan man egentligen göra något annat än att gå och lägga sig?
Imorgon ska jag se Dylan. När jag var yngre kändes det alltid speciellt att gå på en Dylankonsert. Nu ser jag mest fram emot det med skräckblandad skräck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar