That hairball is my son. And your future king.

”Men varför kan jag inte få dammsuga din bil?” frågar pappa. Vi står och snickrar ihop ett par fågelholkar utanför verkstaden, det är söndag förmiddag och helt vansinnigt varmt i solen. Katterna stryker runt i sågspånet.
”Jag gör det om två veckor”, svarar jag. ”Det är alldeles för grusigt ute nu, det är ingen idé.”
”Kom över på helgen så hjälper jag dig”, säger pappa.
Jag tystnar, grymtar, och stoppar ett par småspik i mungipan.
”Jag gör det själv”, muttrar jag.

Det är här är en fortsättning på samma konversation vi haft de senaste femton åren. Pappas ståndpunkt är att han vill hjälpa mig med allt som kan vara litet besvärligt – bära matkassar, sätta ihop möbler, lämna returglas. Allt detta är sådant jag klarar av själv. Sådant som jag faktiskt inte klarar av att göra – som att sätta upp gardinstänger och byta däck – får han så gärna göra.

Från en tidig ålder fick jag höra att jag inte kunde knyta skorna på grund av att jag var för svag i fingrarna, och att alla mina skor följaktligen måste ha kardborreband. Fram till att jag var tretton monterades således kardborreband på mina Chucks. Det var typ då som jag upptäckte att jag hade blivit lurad. Jag kunde knyta skorna. Visst, det var litet pilligt, men det dröjde inte alls särskilt länge innan jag knöt dem utan att tänka på det. Sedan dess låter jag ingen tala om för mig vad jag kan och inte kan göra.

Det ligger naturligtvis i papparollen att beskydda sina barn från jobbigheter. När jag som tioåring talade om att jag ville lära mig spela piano tyckte han att det var bättre med elpiano, eftersom tangenterna var lättare att trycka ner. Kursen jag fick gå på var bedrövlig. Det var jag och en kille med en helt vansinnigt grav CP-skada som en gång i veckan satt i ett klassrum i en lågstadieskola i Kärrtorp och fick lära oss att pekfingervalsa Hot Cross Buns.

Jag sätter en spik mellan vänsterhandens pek- och långfinger och hamrar in den. En till och en till. En ickefunktionshindrad person skulle säkert hålla spiken mellan tummen och pekfingret, men det kan inte jag. Mitt sätt funkar för mig.

På måndag förmiddag går jag ut på gården för att lägga in mitt bagage i bilen. Pappa står redan med svamp och hink och tvättar den.