Söderkåkar

Jag stoppar tillbaka mina svarta chucks i skokartongen, för första gången på över en månad. Går ut i köket, öppnar en Anchor Steam och pratar med Henry. I sovrummet står halvt upprivna väskor, i köket står en matkasse. Hemma.

Ska sova i min egen lägenhet för första gången sedan slutet av juni, då jag gjorde ett litet mellanspel mellan mamma och pappa vilade upp sig mellan resorna till våra olika landställen (det var samma dag som Michael Jackson dog).

Men nu. Nu är jag tillbaka här, och där tog sommaren slut. Det blev några grillfester. Vin på altanen. Kattomhändertagning. Sommarlov. Nu blir det tillbaka till verkligheten - TV-spel, Snottyhäng, skivaffärer, Nem Nem Quán, Akademibokhandeln. Längtade faktiskt hem. Det gjorde jag. Man tröttnar till slut på att skrapa rent hjulen från överkörda trädgårdssniglar.

Fries fail

Lunch med tjej i sena tjugoårsåldern. Hon har två högskoleutbildningar och är i vanligtvis hyfsad och väluppfostrad. Men så uppstår den här fadäsen.

NP: Oj! Jaja, något djur äter nog upp dem.
SW: Meh! Plocka upp dem efter dig!
NP: Nej, låt dem ligga. Kolla, där är ett par som inte nuddat marken!

Hon böjer sig ner, plockar upp dem och stoppar dem i munnen.

SW (chockad): Men vafan! Här, du får hälften av mina pommes frites.
NP: Nej nej...
SW: Vilken liten gris du är. Jag plockar upp dem.
NP: Nej, låt dem ligga!
SW: Men varför?!
NP: Något djur äter nog upp dem.

Jag plockar upp dem och kastar dem i soptunnan, som står en meter ifrån bänken där vi sitter.

En vindpust tar tag i NPs servetthög och blåser iväg med dem. De fladdrar bort över Norrmalmstorg.

NP: Låt dem ligga.
SW: Något djur kommer äta upp dem?
NP: Exakt.

Jag springer iväg och jagar efter servetterna och känner mig som Robert Downey, Jr i Wonder Boys.

Varför inte ett porträtt på Don Johnson, liksom?

Caroline lät sig ju avporträtteras i kol för På Stans räkning häromsistens (förevigat här). Gick alldeles nyss förbi ett kluster av gatukonstnärer på plattan, det var köbildning och folk som stod och kollade på och hela den karusellen. Och någon stackars generad finsk tonåring på en obekväm pall.

Det märkliga med hela den här företeelsen är hur konstnärerna marknadsför sig. Alla har de satt upp exempel på stativ för att visa hur duktiga de är, och det är naturligtvis i sin ordning, ingen vill väl köpa grisen i säcken, så att säga, men det är alltid fina kolporträtt på Leonardo Di Caprio runt Titanic-tiden, Elle MacPherson, och Brad Pitt med långt hår, som han senast hade i antingen Interview with the Vampire eller Legends of the Fall. Ska det här betyda att de typ peakade för sjutton år sedan och inte gjort ett enda bra porträtt av någon kändis sedan dess?

För att visa att de minsann kan rita karikatyrer också: Arnold Schwarzenegger och Rowan Atkinson med stora huvuden och små kroppar.

Är en Beyoncé för mycket begärt? Varför inte en samtida Brad Pitt?! Paris Hilton?! Min skensvägerska har gjort ett jättebra porträtt i mitt skissblock, jag kan ge det till dem som exempel.

There is no big lie, there is no system, the universe is indifferent.

I väntan på nästa säsong av Mad Men kan man ju roa sig med att Mad Menna sig själv. Drömma sig tillbaka till det tidiga sextiotalets sköna reklamvärd, där det var helt okej att supa på arbetstid och flirta vilt med kolleger och kunder. Okej, allt det där gör vi ju på min byrå också, men röka får man i alla fall inte göra på kontoret.

Mad Menna dig själv här.

Förresten, Peggy är inte sekreterare längre... Skämmes, AMC! Och Joan - lika het i tecknad form.

I haven't seen Evil Dead II yet.

Jag gillar den här situationen på något sätt. Jag gillar den verkligen, kanske litet för mycket. Tänk om alla tjejer det någonsin gått åt helvete med kom tillbaka och bad om förlåtelse (på gränsen till absolution)! Rena rama julafton! Det har hänt mig tre gånger, varav den här senaste gången har varit den mest tillfredsställande. Jag tror att det var exakt den här känslan av förlösning och katarsis som Rob var ute efter i High Fidelity (ett starkt argument för att det egentligen är hon som är Rob i det här scenariot är att det är hon som sökt upp mig. Jag kanske är Lili Taylors karaktär. Det är egentligen mer troligt, men vi leker med tanken att det är jag som är Rob).

Dock: Eftersom jag byggt upp stora delar av min personlighet och min allmänna inställning till förhållanden och tillit kring det faktum att jag alltid råkar illa ut i sådana här sammanhang undrar jag litet hur det här kommer sluta. Att sitta och lyssna på hur mycket någon ångrar sitt beteende byggde upp mitt självförtroende till enorma proportioner. Man kan i korthet säga att jag mådde helt sjukt bra hela helgen (trots kolossal tröttma och emotionell baksmälla). I framtiden kommer jag inte kunna berätta historien om KB på samma sätt som tidigare. Hon har på något sätt utplånat allt det där. Det löste sig ju till slut. KB förresten - vi ger henne ett annat namn från och med nu, det har hon fanimig förtjänat. Jag ber att få återkomma.

Trots hela det här debaklet kanske jag för min egen skull ska komma ihåg hur det kändes precis efter uppbrottet. Hur det var att ligga på soffan, stirra i taket och kedjeröka och lyssna på "Most of the time" med Bob Dylan: "Most of the time, I can't even be sure if she was ever with me, or if I was ever with her". Just den frasen betydde väldigt mycket för mig då, huruvida det bara var hittepå att vi hade något äkta. Det var en av sakerna som jag kunde lägga bakom mig i fredags - jag misstog mig inte. Vi hade något. Men hon orkade inte med att känna så just då. Det är en okej anledning. Men vi var rörande överens om att vi kunde ha pratat med varandra om det så att det inte slutade som det gjorde - att jag stod mitt i Fältöversten med en systemetpåse och grät på Nyårsafton.

"Who loves the sun? Who cares that it makes the plants grow? Who cares what it does since you broke my heart?"

När jag satt med Nas och åt lunch igår kändes det exakt som det gjorde för sex år sedan, när den stackaren blev utsatt för mitt ältande i åtskilliga månader. Vi gjorde semiotisk analys av SMS som KB skickat. Det ska man egentligen inte göra. Är det något man inte ska ägna sig åt så är det tolkning av vare sig SMS eller facebookstatusuppdateringar, sådant blir genast övertolkning.

Det mest överraskande är dock att jag fortfarande tycker väldigt mycket om KB, och jag tycker om den person hon utvecklats till. Men någon väg tillbaka, det finns det inte.

Good luck, good-bye. Thanks, Boss.

Stand together, die alone

San Diego Comic-Con pågår ju för brinnande livet just nu. Varje år känner jag en gränslös avund mot de som faktiskt har möjlighet att bevista detta spektakel, detta Mecka för nördar, detta mammons tempel, denna guldkalv. Samlas kring bronsbystar av Gollum, posera brevid Clone Troopers i Lego och klä ut sig till sin favoritkaraktär i Battlestar Galactica. Eller ja, de riktigt nördiga nördarna kan jag leva utan. Den sura doften av fiaskosvett och Cheetos. Det är snarare debatterna och panelerna man vill åt, och de är i regel helt jävla fullknökade, och folk brukar få tälta i dagar utanför för att få plats.

Så därför är det bättre att uppleva det på håll, men ändå få, så att säga, pilla russinen ur kakan. Lostpanelen var det som var av störst intresse för mig år, om man bortser från James Camerons avatarpanel. Ungefär fyrtio minuter av Lostpanelen ligger på Youtube i mycket god kvalitet. Bortklippt är de avsnitt där showrunnerserna (eh) Damon Lindelof och Carlton Cuse visar copyrightat material, men kvar är bland annat frågestunden och gästerna – Josh Holloway! Michael Emerson! Jorge Garcia! Nestor Carbonell! Dominic fucking Monaghan! Och publikens jubel. En efter en stiger de fram till mikrofonen, supernördarna med deras frågor. Comic book guys som jag.

Och jag känner en underlig kärlek till dem alla, en riktig förbrödring. För dem är Lost viktigt. För vissa av dem är det deras livsluft. De avgudar Lindelof och Cuse, de älskar dem för gåtorna, för intrigerna, för förvirringen, samtidigt som de även hatar dem.

En dunderfet man med krusigt brunt hår och enorma lammkotlettpolisonger kliver upp med tårar i ögonen och tackar Jorge Garcia för att han porträtterar en karaktär som de kan identifiera sig med. Det klumpar sig i bröstet på mig.

Skådespelarna lattjar och gnabbas med varandra på scenen, Cuse och Lindelof sitter och myser, betraktar det vansinne de skapat. För fem år sedan satt de där för första gången och visade pilotavsnittet. Nu sitter de och besvarar frågor om vad som kommer bli den sista säsongen. Det stort. Det känns sorgligt. Jag är en av de som väntar. En av de som längtar. Om jag hade varit på plats hade jag varit den som applåderat mest innerligt.

This my excavation and today is kumran

Kvällens fråga blev, ställd av mig 02.30:
"Tror du att vi ses för att vi fortfarande har behov av att be varandra om ursäkt?"

Kvällens uttalande blev (av henne):
"Min mamma vill fortfarande att du ska bli hennes svärson."

Kvällens uttalande blev (av mig):
"Jaa, och det här är en bild av min katts stjärt."

Och maten? Fantastisk. Naturligtvis.

The quiet American

Läste om Garfield minus Garfield för ett tag sedan, men har inte kommit mig för att läsa den förrän idag. Det har fått mig att må sjukt dåligt. Det är fantastiskt bra, men det var länge sedan jag drabbades så hårt av någonting över huvud taget.

Dan Walsh har förvanskat Jim Davis' populära seriestripp och fyllt den med mening genom att belysa Jons livs brist på exakt detta. Genom att ta bort Gustaf.

Men nog om det! Jag ska bjuda KB på middag idag, och frågade henne vad hon ville äta. Kyckling och senap, blev svaret. Jag satte mig ner och ljög ihop det här receptet rakt upp och ner.

Du behöver:
4 majskycklingfiléer
1 msk fransk senap
2 msk grovkorning senap (jag kör på Månkarbo, eftersom den är bäst)
3 msk flytande honung
Rosmarin
Salt
Peppar
1 röd chilifrukt
Persilja efter smak
(citron)

Smeta ihop senap och honung, salta, peppra och örta (?) glazen. Ner med litet citronsaft om du vill. Varför inte liksom. Hacka i litet röd chili.

Lägg filéerna i en ugnsfast form och pensla över smeten. Låt dra under plastfolie i kylskåp i en halvtimme eller nåt. Sedan i ugnen på 175 grader i typ 30-40 minuter, beroende på filéernas storlek.

Servera med ugnstekt småpotatis på rucolabädd.

Sauce:
3 dl kantareller (förvällda)
2 dl grädde
1 msk mild senap

Stek upp svampen tills det knäpper i den. Salta och peppra. Kanske litet persilja? I med grädden. Smiska runt!

Servera!

Step right up

Ingen enkätkille, men just den här tilltalade mig. Cupcakes har gjort det. Beardonaut har gjort det (på Facebook). Jag gör det nu, jag har litet tid över.

Rules: using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Try not to repeat a song title.

Pick Your Artist: Tom Waits
Are you male or female: Jitterbug boy
Describe yourself: Bad Liver and a broken heart
How do you feel about yourself: A sight for sore eyes
Describe your current boy/girl situation: Better off without a wife
Describe where you currently live: In the neighborhood
If you could go anywhere you wanted to go: Singapore
Your favorite form of transportation: Downtown Train/Ol' 55 (oavgjort)
Your best friend is: Big Black Mariah
Your favorite color is: Blue Skies
Favorite time of day: Closing Time
If your life were a TV show, what would it be called: Goin' down slow
What is life to you: Drunk on the Moon
What is the best advice you have to give: Hang down your head
If you could change your name, what would it be: November
Thought for the Day: Hope that I don't fall in love with you
How I would like to die: In the colosseum
My soul’s present condition: Way down in the hole

Minnesbeta

Det blir frukt och grönt-tema den här veckan, så är det bara. Anledningen till dagens magont förklaras av en snabb wikipediasökning av garden beets:

Additionally, several preliminary studies on both rats and humans have shown that betaine may protect against liver disease, particularly the build up of fatty deposits in the liver caused by alcohol abuse, protein deficiency, or diabetes, among other causes. The nutrient also helps individuals with hypochlorhydria, a condition causing abnormally low levels of stomach acid, by increasing stomach acidity.[2]
http://en.wikipedia.org/wiki/Garden_beet, 2009.07.22, 15.10

Är det något jag inte behöver mer av så är det magsyra. Men gott var det.

Purple rain

Pinfärska, nykokta rödbetor åts hemma hos Sudden igår. Med smör och salt. Litet fräst bacon, ugnstekt potatis. Smarrigt.

Döm om min förvåning när jag tog en kisspaus under Morden i Midsomer. Hade helt glömt bort den bisarra sidoeffekten av att äta rödbetor. Blev nästan rädd ett slag.

Vad heter Finlands sämste trädgårdsmästare?

Tema: bär fortsätter på sin andra dag.

Man behöver ju förstås inte åka 16 mil för att plocka bär. Det räcker med att gå ut i trädgården. När jag var liten dignade våra hallonbuskar med röda, knottriga bär. Jag har alltid varit litet tveksamt inställd till hallon, mycket på grund av krasandet mellan tänderna inte bara beror på frön. En och annan insekt har säkert strukit med också. I år ser hallonbuskarna rent ut sagt förjävliga ut. Så går det, när buskarnas ägare befinner sig annorstädes till största delen av sommaren.

När jag var liten fanns här också svarta och röda vinbär, rabarber och smultron. Av dessa syns nu inte ett spår. Nästa år får jag styra upp. Det är tydligt, det.

Inlägg 557, i vilket jag lever på det skogen har att ge

Pappa kommer tillbaka till huset med kassarna fulla av kantareller och blåbär. Eftermiddagssolen ligger dikt an på farstutrappen och jag sitter med benen uppdragna på en bänk och läser Joyce Carol Oates Fallen. Katten E ligger utsträckt på den andra bänken och sover. Det är sörmländsk sommaridyll, så pass djup att den i det närmaste är pervers.

Jag gick vilse i skogen, säger han förvånat, men kolla vad jag hittade!

Pappa går sällan vilse. Jag har aldrig hört på maken. Tydligen hade han bara följt blåbärssnåren djupare in i skogen, och så hade han stött på ett gäng kantareller. I sin iver över detta förlorade han helt besinningen och plockade och plockade och traskade allt djupare in i skogen tills det stod helt klart för honom att han inte längre visste var han var. Efter att han plockat på sig så mycket att han inte kunde bära mer försökte han leta sig tillbaka till vägen. Efter gott och väl tjugo minuter inser han att han gått åt helt fel riktning, så han försöker orientera sig efter solen. Så likt Hiawatha eller Danny i The Shining försöker han gå tillbaka i sina egna spår. Det tar ett tag, men det går.

Jag rensar blåbär och svamp medan pappa startar grillen. Det är åtskilliga liter både bär och svamp. Sedan steker jag kantarellerna i smör. Blåbären sparas till glassen efter maten, men jag slukar en hel del i stora grabbnävar medan jag rensar bort kart och småblad.


På söndagen går vi ut i skogen igen, utrustade med bärplockarutrustning. Det är litet larvig, man gör det lätt för sig. Det är inte direkt som när man var liten. Det finns en bild av mig från när jag är tre år gammal, där min pappa placerat mig mitt i blåbärsriset. Där sitter jag och plockar bär direkt från busken, fler hamnar i munnen än i hinken, men det hör till. Julia skriver om sina blåbärsminnen här. Hon skriver så bra att jag beslutar mig för att skänka henne litet bär när jag kommer tillbaka till staden.

Men nu står vi där med varsin bärplockare, som sagt. Man tar tag i en ruska blåbärsris och kammar sedan av bären med ett par rejäla svep. Först åker både blad och bär ner i en kammare. Välter man på plockaren åker bären ner till nästa kammare, och bladen stannar kvar i den första. Praktiskt. Men litet larvigt. Jag plockar litet manuellt, men det flesta av det försvinner in i munnen.

På vägen tillbaka retar jag pappa om hur han gick vilse, och visar honom på mobilens GPS hur enkelt det är att hitta tillbaka till vägen. Han grymtar. Vi pratar om allemansrätten, och att det kommer bli upplopp om man försöker EU-reglera bort den. Det svenska folket är vant vid att kunna spatsera ut i skogen och ta för sig, och om någon jävel försöker ta ifrån oss det kommer gatsten att kastas. Den saken är säker, säger pappa.

Några timmar senare, när jag är tillbaka i stan, överlämnar jag en snikliten burk till Julia. Hon ska äta dem direkt med sked, säger hon. Det är ett av de bästa sätten, tycker jag. Själv ska jag äta dem med vaniljglass. Funkar mycket bra.

Proposition Steelwheels

Jag gjorde en snabb prognos för hur jag kommer se ut om jag inte skärper mig. Det här kan mycket väl vara jag om tjugofem år om jag inte tar tag i mig själv:

Följ min långsamma förvandling till Proposition Joe - bara här på My Beloved Steelwheels

Sommarsunket

De flesta av oss vet vad som händer med kroppen när den förblir inaktiv under lång tid. Många av oss vet också vad som händer när man kombinerar denna inaktivitet med stor konsumtion av alkohol och snabba kolhydrater . Man blir tjock och slö. Det blir jobbigt att böja sig ner för att plocka upp saker från golvet. Man upplever det som ansträngande att plocka in disk i maskinen. Ännu jobbigare att plocka ur diskmaskinen och ställa upp saker i skåpen.

Lägg sedan på en funktionsnedsättning på detta. Där är jag idag. Jag är med andra ord kraftigt ur form. Vad som händer när man är ur form är att man dessutom blir deppig. Orkar man ingenting fysiskt så orkar man ingenting psykiskt. Allt blir jobbigt. Det blir ett jävla hål av allting. Häromdagen fick jag förhandla länge och väl med mig själv innan jag bestämde mig för att ta på mig någonting på underkroppen (you’re welcome). Sunket blir som ett naturligt tillstånd. Inte förrän på tisdagen reflekterade jag över att jag druckit tre flaskor vin över helgen. Jag försökte sedan räkna ihop det antal öl jag druckit under semestern, och hur många kilo potatis. Det tog inte lång tid innan jag slutade räkna.

Jag bor för tillfället utanför stan – förvisso bara på andra sidan Årstaviken, men ändå – och kommer varje morgon på en ursäkt för att ta bilen till jobbet istället för att ta tunnelbanan.

• Det ser ut att bli regn
• Jag måste handla efter jobbet
• Jag måste till videobutiken efter jobbet
• Jag måste åka hem och mata Henry
• Jag kanske vill hitta på något med en kompis efter jobbet

Egentligen handlar det om att jag har blivit för lat att gå till tunnelbanan. Det tar sju minuter. Inte direkt ett maratonlopp.

Så imorse gick jag till tunnelbanan. Skämdes över att jag blev andfådd när jag väl stod på perrongen. Kände hjärtat slå som Lars Ulrich i bröstet. Fy fan.

...

Okej. Jag erkänner. Det var inte för att göra en fysisk uppryckning som jag tog tunnelbanan imorse. Det var på grund av Stockholmsprogrammet. Det kommer vara helt omöjligt att ta sig fram genom stan runt sjuttontiden, eftersom alla delegater ska skjutsas till stadshuset vid den tiden. Och att sitta i bilkö, ja, det orkar jag helt enkelt inte.

Bob's your uncle, mate

För sådär nio-tio år sedan började det det. Mitt hem fylldes av chilifrukter och lime och ingefära och koriander, jag började yra om att saker och ting var "pukka" och jag bjöd hem folk varje fredag som fick sitta och ooo:a och aaaah:a medan jag hackade och skar och klyftade saker, kutade runt och pressade citron och slängde med luckor och hyvlade lax och syltade och saftade. Det bakades bröd och gjordes couscous-sallader, lammstekar späckades med ansjovis och kapris, kyckling efter kyckling ugnsstektes, paprikor grillades. Det fanns kort sagt ingen hejd på eländet.

Jag har lagat min egen mat sedan jag var femton år gammal. Jag tror det började med min ätstörning. Vissa ungar hängde på stan och brände hudflikar av havande fjortonåringar när de skolkade. Jag gick istället till ICA, handlade, och gick sedan hem och svängde ihop en skön ratatouille. Det är svårt att svara på varför, men matlagning har alltid varit ett av mina största intressen. Förmodligen är det på grund av det är så lätt att gå upp i det, liksom det är lätt att gå upp i allt annat som är ett sätt att uttrycka sig kreativt. Man sätter igång, och så plötsligt har flera timmar förflutit. Igår satt jag på en altan på Värmdö och väntade på att Sudden skulle natta barnen. Jag hittade ett ritblock och en penna, och satte mig och klottrade. Fyrtiofem minuter försvann i ett nafs - precis som tiden kan försvinna när jag skriver, gör bilder på jobbet eller lagar mat. Kanske är det det som är tjusningen. Kanske inte.

När "Naked Chef" började visas på SVT bandade jag varje avsnitt och såg det om och om igen. Litet som jag gjorde med typ Seinfeld. Jamie Oliver lärde utan krusiduller ut hur man kunde laga skön, modern mat i hemmets lugna vrå, vilket jag gick igång på något alldeles oerhört. I avsnitt fem av första säsongen bjuder han sin tjej på ugnsstekt fisk och chokladtårta. Därefter går de ut i Hyde Park och spatserar i duggregnet till tonerna av Airs "All I Need". Länge var det det finaste jag kunde tänka mig. Varje gång jag bjuder en tjej på hemmamiddag är det den sekvensen som rullas upp i mitt inre, som om det vore något slags ideal. Det är det kanske också - jag bjöd en tjej på Jamies chokladtårta en gång (runt 2004) och herrejävlar vad det tog skruv. När jag bodde tillsammans med KB lyssnade vi på "All I Need" jämt och ständigt när vi lagade mat. Ja, se den ungdomen.

Säga vad man vill om Jamie Oliver, men han drev verkligen på mig de där första stapplande åren i eget hushåll. Han bidrog till att jag inte blev en av de där ungkarlarna som slänger in en Billypizza i mikron vid dagens slut, utan att jag istället förstår värdet av en ordentligt lagad måltid. Eller snarare, bekräftade min grundinställning - killar kan och bör bry sig om mat.

Dagens roligaste upptäckt

DN har en reporter som heter Linnéa Jonjons. Hon passar sig för eld, hopppas jag.

Utsövd

Efter att ha läst runt sjuttio sidor i Nina Solomins utmärkta OK, amen släckte jag belyset och begrundade det faktum att detta var den sista afton på flera dagar som jag inte behövde ställa klockan. Jag skulle för sista gången sova tills jag självvaknade och därefter - pigg och nyter - göra vad jag ville med dagen. Med belåtenhet drog jag nattögonbindeln över ögonen och föll snart i sömn. Mina sista tankar ägnades åt drömmerier om bilutflykt, The Wire och kanske trevligt umgänge med vänner. Klockan var strax efter ett.

När jag drog bort bindeln och tittade på klockan var hon till min förfäran fem i tolv. Så länge har jag i nyktert tillstånd inte sovit sedan gymnasiet. Genast förstod jag att det var ögonbindelns fel. Sedan jag skaffade den inför midsommarens övernattning hos Sudden har jag använt den varje natt, och sovit som ett barn. Det ska också medges att jag flesta av dessa kvällar även varit tämligen bedövad av alkohol. Så inte fallet denna natt - sedan onsdagens grillning har jag unnat mig en folkis till maten och en GT innan läggdags, men inte mer. Natten till lördag sov jag till exempel tio timmar, även det väldigt lång tid för att vara jag.

Jag kunde inte lämna sängen förrän halv ett. Mest för att jag låg och grämde mig över att hälften av min sista semesterdag redan förflutit, men också för att jag var helt stel i ryggen.

Medan kaffet puttrade började jag smida mina planer. Halvmulet. Bio, kanske? Utställning? Museum? Jag började ringa runt till de vänner jag bevistar dylika platser med. Ingen svarade. Okej. Häng hos någon? Jag ringde hem till Sudden. Inget svar. Om de var utflugna ville jag inte störa.

Ringde till videonasaren, som berättade att The Wire säsong 5 inte hade kommit in ännu. Där försvann kanske det viktigaste incitamentet att ta på sig byxorna, kan jag säga. Jag försökte komma på fler saker jag kunde hitta på, men det hela spårade ur, och resulterade i att jag överhuvudtaget inte lämnade huset sånär som för att gå ut med soporna. Ja, det var ju Wimbledonfinalen också. Eftersom den var helt sjukt lång var det dags för middag efter det. Och sedan var dagen slut.

Nåja, jag är i alla fall utvilad, och har idag haft så tråkigt att jag ser fram emot att gå tillbaka till jobbet imorgon. Nästan, i alla fall.

It smells like the left wing of the day of judgment

Jag satte upp dessa mål inför min semester:

1) Att absolut inte göra någonting jag kände det minsta motstånd inför.
Om någonting jag planerat eller förbundit mig att göra kändes jobbigt, som att träffa en kompis, gå på en utställning eller tvätta kläder skulle jag helt enkelt skita i att göra det. Det är en inställning som förstås inte fungerar i praktiken - jag har varit tvungen att göra en hel del jobbiga grejer, som att vattna i trädgården, ha mormor under bevakning och åka hem till lägenheten och mata Henry med jämna mellanrum.

2) Träffa min syster och systerdotter så mycket som möjligt.
Under sommaren bor de i Norrland och kommer ner några dagar i månaden för att kolla lägenheten, betala räkningar och hälsa på vänner och familj. Att träffa Lilla E blir nästan som en lyx. Den här veckan har jag träffat henne fyra gånger, vilket känns fantastiskt. En femte i eftermiddag!

3) Grilla åtminstone tio gånger
Uppfyllt! Känns fantastiskt - fem grillkvällar med vänner, två med familj, fyra solo! Mission accomplished!

4) Se klart The Wire
Jag har sett säsong 2-4 nu under semestern, och har således den femte och sista säsongen kvar. Den känns litet som min vita val. Min videonasare har bara två exemplar av den, som båda är otroligt populära. Ett exmeplar skulle ha kommit in igår, och jag tror jag måste ha ringt tio gånger för att fråga om den kommit in ännu. Det hade den inte. Naturligtvis bad jag dem lägga undan den till mig, men ibland funkar det helt enkelt inte. Det andra exemplaret kom in i onsdags, när jag hade gäster, och trots att jag bokat det lyckades det försvinna i alla fall.

Jag har bara den här helgen på mig, sedan sitter jag där i mitt hörnrum och stirrar på Jakobskyrkan och längtar bort. 45 timmar. Kommer jag klara det? Om jag gör det kan jag hävda att semestern varit perfekt. Annars måste semestern betraktas som en misslyckande, och det, mina vänner, är oacceptabelt.