Inlägg 557, i vilket jag lever på det skogen har att ge

Pappa kommer tillbaka till huset med kassarna fulla av kantareller och blåbär. Eftermiddagssolen ligger dikt an på farstutrappen och jag sitter med benen uppdragna på en bänk och läser Joyce Carol Oates Fallen. Katten E ligger utsträckt på den andra bänken och sover. Det är sörmländsk sommaridyll, så pass djup att den i det närmaste är pervers.

Jag gick vilse i skogen, säger han förvånat, men kolla vad jag hittade!

Pappa går sällan vilse. Jag har aldrig hört på maken. Tydligen hade han bara följt blåbärssnåren djupare in i skogen, och så hade han stött på ett gäng kantareller. I sin iver över detta förlorade han helt besinningen och plockade och plockade och traskade allt djupare in i skogen tills det stod helt klart för honom att han inte längre visste var han var. Efter att han plockat på sig så mycket att han inte kunde bära mer försökte han leta sig tillbaka till vägen. Efter gott och väl tjugo minuter inser han att han gått åt helt fel riktning, så han försöker orientera sig efter solen. Så likt Hiawatha eller Danny i The Shining försöker han gå tillbaka i sina egna spår. Det tar ett tag, men det går.

Jag rensar blåbär och svamp medan pappa startar grillen. Det är åtskilliga liter både bär och svamp. Sedan steker jag kantarellerna i smör. Blåbären sparas till glassen efter maten, men jag slukar en hel del i stora grabbnävar medan jag rensar bort kart och småblad.


På söndagen går vi ut i skogen igen, utrustade med bärplockarutrustning. Det är litet larvig, man gör det lätt för sig. Det är inte direkt som när man var liten. Det finns en bild av mig från när jag är tre år gammal, där min pappa placerat mig mitt i blåbärsriset. Där sitter jag och plockar bär direkt från busken, fler hamnar i munnen än i hinken, men det hör till. Julia skriver om sina blåbärsminnen här. Hon skriver så bra att jag beslutar mig för att skänka henne litet bär när jag kommer tillbaka till staden.

Men nu står vi där med varsin bärplockare, som sagt. Man tar tag i en ruska blåbärsris och kammar sedan av bären med ett par rejäla svep. Först åker både blad och bär ner i en kammare. Välter man på plockaren åker bären ner till nästa kammare, och bladen stannar kvar i den första. Praktiskt. Men litet larvigt. Jag plockar litet manuellt, men det flesta av det försvinner in i munnen.

På vägen tillbaka retar jag pappa om hur han gick vilse, och visar honom på mobilens GPS hur enkelt det är att hitta tillbaka till vägen. Han grymtar. Vi pratar om allemansrätten, och att det kommer bli upplopp om man försöker EU-reglera bort den. Det svenska folket är vant vid att kunna spatsera ut i skogen och ta för sig, och om någon jävel försöker ta ifrån oss det kommer gatsten att kastas. Den saken är säker, säger pappa.

Några timmar senare, när jag är tillbaka i stan, överlämnar jag en snikliten burk till Julia. Hon ska äta dem direkt med sked, säger hon. Det är ett av de bästa sätten, tycker jag. Själv ska jag äta dem med vaniljglass. Funkar mycket bra.