torsdag 16 juli 2009

Sommarsunket

De flesta av oss vet vad som händer med kroppen när den förblir inaktiv under lång tid. Många av oss vet också vad som händer när man kombinerar denna inaktivitet med stor konsumtion av alkohol och snabba kolhydrater . Man blir tjock och slö. Det blir jobbigt att böja sig ner för att plocka upp saker från golvet. Man upplever det som ansträngande att plocka in disk i maskinen. Ännu jobbigare att plocka ur diskmaskinen och ställa upp saker i skåpen.

Lägg sedan på en funktionsnedsättning på detta. Där är jag idag. Jag är med andra ord kraftigt ur form. Vad som händer när man är ur form är att man dessutom blir deppig. Orkar man ingenting fysiskt så orkar man ingenting psykiskt. Allt blir jobbigt. Det blir ett jävla hål av allting. Häromdagen fick jag förhandla länge och väl med mig själv innan jag bestämde mig för att ta på mig någonting på underkroppen (you’re welcome). Sunket blir som ett naturligt tillstånd. Inte förrän på tisdagen reflekterade jag över att jag druckit tre flaskor vin över helgen. Jag försökte sedan räkna ihop det antal öl jag druckit under semestern, och hur många kilo potatis. Det tog inte lång tid innan jag slutade räkna.

Jag bor för tillfället utanför stan – förvisso bara på andra sidan Årstaviken, men ändå – och kommer varje morgon på en ursäkt för att ta bilen till jobbet istället för att ta tunnelbanan.

• Det ser ut att bli regn
• Jag måste handla efter jobbet
• Jag måste till videobutiken efter jobbet
• Jag måste åka hem och mata Henry
• Jag kanske vill hitta på något med en kompis efter jobbet

Egentligen handlar det om att jag har blivit för lat att gå till tunnelbanan. Det tar sju minuter. Inte direkt ett maratonlopp.

Så imorse gick jag till tunnelbanan. Skämdes över att jag blev andfådd när jag väl stod på perrongen. Kände hjärtat slå som Lars Ulrich i bröstet. Fy fan.

...

Okej. Jag erkänner. Det var inte för att göra en fysisk uppryckning som jag tog tunnelbanan imorse. Det var på grund av Stockholmsprogrammet. Det kommer vara helt omöjligt att ta sig fram genom stan runt sjuttontiden, eftersom alla delegater ska skjutsas till stadshuset vid den tiden. Och att sitta i bilkö, ja, det orkar jag helt enkelt inte.

2 kommentarer:

beardonaut sa...

Som Lars Ulrich? Alltså ruskigt oregelbundet? Se där.

Julia sa...

Ibland blir lättjan sin egen överman.