It smells like the left wing of the day of judgment

Jag satte upp dessa mål inför min semester:

1) Att absolut inte göra någonting jag kände det minsta motstånd inför.
Om någonting jag planerat eller förbundit mig att göra kändes jobbigt, som att träffa en kompis, gå på en utställning eller tvätta kläder skulle jag helt enkelt skita i att göra det. Det är en inställning som förstås inte fungerar i praktiken - jag har varit tvungen att göra en hel del jobbiga grejer, som att vattna i trädgården, ha mormor under bevakning och åka hem till lägenheten och mata Henry med jämna mellanrum.

2) Träffa min syster och systerdotter så mycket som möjligt.
Under sommaren bor de i Norrland och kommer ner några dagar i månaden för att kolla lägenheten, betala räkningar och hälsa på vänner och familj. Att träffa Lilla E blir nästan som en lyx. Den här veckan har jag träffat henne fyra gånger, vilket känns fantastiskt. En femte i eftermiddag!

3) Grilla åtminstone tio gånger
Uppfyllt! Känns fantastiskt - fem grillkvällar med vänner, två med familj, fyra solo! Mission accomplished!

4) Se klart The Wire
Jag har sett säsong 2-4 nu under semestern, och har således den femte och sista säsongen kvar. Den känns litet som min vita val. Min videonasare har bara två exemplar av den, som båda är otroligt populära. Ett exmeplar skulle ha kommit in igår, och jag tror jag måste ha ringt tio gånger för att fråga om den kommit in ännu. Det hade den inte. Naturligtvis bad jag dem lägga undan den till mig, men ibland funkar det helt enkelt inte. Det andra exemplaret kom in i onsdags, när jag hade gäster, och trots att jag bokat det lyckades det försvinna i alla fall.

Jag har bara den här helgen på mig, sedan sitter jag där i mitt hörnrum och stirrar på Jakobskyrkan och längtar bort. 45 timmar. Kommer jag klara det? Om jag gör det kan jag hävda att semestern varit perfekt. Annars måste semestern betraktas som en misslyckande, och det, mina vänner, är oacceptabelt.