Löss och kladdkaka i ungefär lika mängder

"Jag vill aldrig bli sådär ensam", säger jag till SL när vi lämnar vårt gamla stammisfik på Bellmansgatan. Det är fortfarande varmt, men brisen från Saltsjön når oss när vi går förbi Maria Magdalena. En halvtimme tidigare satt vi och pratade över pannkakor och kladdkaka på det fik där vi ödslade många eftermiddagar efter skolan för så många år sedan, jag fick ursäkta mitt underliga beteende under helgen, men mest satt jag och gladde mig åt hur trevligt det var att träffa henne. Det satte sig en maläten ung man, betydligt yngre än vi, men även betydligt mer illa däran, vid bordet bredvid vårt. Han hade sett oss stå och kika in i den igenbommade seriebutiken på hörnet tidigare, och började berätta om sina vedermödor - han hade försökt sälja tidningar, men bara fått en tjuga för besväret. En del av mig ville råda honom att gå till Alvglans och sälja istället, en annan del av mig ville bara sitta och prata med SL. Men killen, pinnsmal i slitna kläder och stripigt blont hår, fortsatte prata. Han pratade om ägaren av tidningsaffären. Han pratade om allt möjligt. SL ursäktade sig kort därefter och gick för att tvätta händerna. Jag blev lämnad ensam med den ensamme spinken. Han började prata om hur jobbigt det måste vara att sitta i rullstol. Jag kopplade in autopiloten och sade som vanligt att "man vänjer sig". Han malde på.

Efter vad som verkade vara en evighet kom SL tillbaka. Vi försökte prata med varandra litet till, men insåg snart att det var lönlöst. Den stackars spinken fortsatte prata. Vi beslöt oss för att bryta upp. Vi sade ett artigt hejdå till spinken och gick.

Vi åkte och köpte litet kläder, jag några kortärmade skjortor som jag trodde skulle passa, men som jag liksom Hulken lätt skulle kunna spräcka med axlarna (stora delar av mig är large, mina axlar är XXL), SL ett par skärp och ett sött linne. Vi tog farväl. Det var en sådan där eftermiddag då jag kände hur mycket jag tycker om SL. Oftast tar jag henne litet för givet, vilket är synd, men vissa dagar, som idag, förstår jag att hon verkligen är viktig i mitt liv.

So it goes.

Men nu, såhär i efterhand, undrar jag om inte den där spinken gett mig löss. Det kliar oroväckande.