Efter att ha blivit övertalad att lämna mitt framstupa sidoläge i sängen, där jag fram till klockan ett legat och glott på Shaun of the Dead, att möta MS på en filt för att äta mackor och läsa, släntrar jag ner i ett överfyllt Tandolunden iklädd min enorma bakfylleskjorta och ett par lösa och lediga bomullsbyxor med snörning i midjan. Kvällen innan har bjudit på alldeles för mycket öl och andra dumheter, och helst av allt hade jag velat ligga kvar och lida en stund till. Men solen står som spön i backen, och det känns som söndag, då det var väl lika bra att spä på uttorkningen genom att ligga och jäsa i solen.
Vi sitter på en filt och snackar och läser till klockan blir fem, sedan är det dags att gå hem. Jag ställer mig på knä för att klättra upp i rullstolen, och det är då det händer. Som i slow motion känner jag hur mina byxor glider av. Så där står jag, på knä framför rullstolen, med rumpan bar och hela härligheten dinglande i det fria. Ja, det stämmer - eftersom det är så varmt har jag liksom de gamla indianerna valt bort kalsipper.
Jag slänger mig snabbt på mage och drar upp byxorna. MS stirrar på mig, och har finkänsligheten att i alla fall inte skratta.
Jag knyter snörningen kring midjan, och snabbt som attan klättrar jag upp i rullstolen, och vi tar till flykten. Jag kan inte se någon i ögonen.
Hela grejen kändes sådär, verkligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar