So Listen Up 'Cause You Can't Say Nothin'

Det blev jobbigt, fast mest på grund av att det inte riktigt funkade med kommunikationen. Hon förstår nästan aldrig vad jag pratar om, och missar referenser och skämt. Dessutom var hon sen och bytte mötesplats två gånger. Från St Eriksplan till Skanstull till Nytorget. Jag var trött och varm och ville gå hem och var nog inget rolig, men vi drog en fika på Skåningen och pratade ikapp oss. Det var det hela. "Vi får hitta på något på riktigt nästa gång", säger hon innan vi skiiljs åt på Södermannagatan. "Om det nu blir någon nästa gång?" Det är en fråga, men jag svarar inte på den.

Good luck, goodbye

"Jag ska träffa en tjej som jag en gång var mycket kär i", berättar jag för R någon kväll i förra veckan. Jag vet inte varför jag berättar det, inte för att det gnager i mig eller något, liksom bara i förbifarten. R säger över vinglaset: "Det får du". Inte för att jag bad om hennes tillåtelse, men det var väl bra att få det avklarat.

Så nu ska jag dra på mig min man-purse och sticka iväg för att ha ett ordentligt Nick Hornby-samtal med den här tjejen. Har egentligen inte träffat henne på fem år eller så, sprang på henne på stan för ett par veckor sedan och kom fram till att det skulle vara kul att ses över en fika. Tjejen sade: "Du får ursäkta hur jag var när vi umgicks, det var som om jag gick igenom min tonårstid då." Jag svarade: "Det är okej, det var mycket lärorikt."

Så nu avslutar jag en Facebookchat jag har med en annan tjej jag en gång varit mycket kär i och drar. Det hela kanske kommer bli vackert. Eller så blir det jobbigt.

Att komma hem ska vara som en hemkomst

Bastuvärme, virvlande damm i solljuset, en omisskännlig doft av bortglömd soppåse under diskbänken. Således: Alla fönster på vid gavel, "All that I can say" med Mary J Blige på hög volym, dammsugare, och rengöringsmedel. En utandning. Det kändes som att komma hem efter lång utlandssemester, trots att jag egentligen bara varit på andra sidan Årstaviken. Fågeln har bajs i stjärten och jag tar en blomspruta och duschar honom noggrant. Det uppskattas inte.

Spelar Fight Night Round 3 ett par timmar och jag slår och slår och slår. Blir besviken när många av mina matcher avbryts för att jag gett mina motståndare så helt sjukt mycket spö så att domaren måste gå emallan. Det är något inom mig, frambragt av något en närstående berättat för mig någon vecka tidigare, som väckts och behöver komma ut. Häromdagen satt jag på altanen och berättade ingående för MS hur jag gärna skulle vilja ha ett trädgårdsredskap i bilen så att jag skulle kunna slå ihjäl folk med det. Jag tror att han blev litet rädd. Då skulle han bara veta att jag alltid har samruaisvärdet jag fått av farfar innanför ytterdörren ifall det skulle komma någon oväntad besökare. Man läser ofta om rörelsehindrade som rånas och misshandlas i sina hem, och det ska inte hända mig, så är det bara.

Och jag slår och slår och slår, och domaren bryter och Joe Tessitore säger "I can't believe how much damage he is taking right now! He has to do a better job of protecting his body!" Och jag slår och slår och slår.

Jag vill förstöra något vackert

Förmodligen har jag gjort något dumt som jag måste straffas för, för nu spelar mina jobbarkompisar Fredde på Grands "Känn ingen sorg för mig Björn Borg" om och om igen, och jag trycker fingrarna mot tinningarna och tänker "fuckers".

I'm a misanthropical breed, insatiable in my need to feed

Ibland räcker det med att se en Wolverine-trailer, avfilmad med mobilkamera i en stökig mässhall i San Diego, för att förstå att framtiden trots allt kanske bär något av värde i sitt sköte.

Oh, I say

Lommade bort till Weekday på lunchen och köpte ett icke föraktligt antal par skor för en mycket billig penning. Jag vill bara såhär i förbifarten ifrågasätta lämpligheten i att spela The Smiths' "Some girls are bigger than others" på en plats där tjejer regelbundet känner sig tjocka.

Cancerpojken och kärleken

Det här är det sorgligaste jag läst. Och kanske också det finaste.

The eggs of mind-numbing inevitibility

Som vanligt känns det som om ingen tid alls förlupit sedan jag var på kontoret senast. Jag sätter mig vid mitt skrivbord och stirrar på kreatörstavlan, som inte är ifylld. Vid mitt namn gapar veckan helt tom. Det sitter ett par ADs och programmerare i rummet härintill. De lyssnar på Coldplays senaste skiva. Jag suckar och drar handen genom håret. Läser en gammal Level som ligger och skräpar. Torkar bort dammet.

Kollar mailen. Läser Kotaku och AV Clubs täckning av ComicCon. Drar igång ett par MSN-konversationer med ett par polare som också sitter fast på sina jobb. "Det är nästan bara jag här", säger båda.

Min själ drar täcket närmare hakan och lägger sig på sidan. Somnar snart.

Teori

Jag har en teori om att framgångsrika amerikanska rappare har litet töntiga förnamn.

Ice Cube: O'Shea
Snoop Dogg: Calvin
Eminem: Marshall
Ice-T: Tracy
Busta Rhymes: Trevor
Fiddy: Curtis
Heavy D: Dwight
Common: Lonnie
Biz Markie: Marcel
Method Man: Clifford
Redman: Reginald
Ghostface Killah: Dennis
DMX: Earl
Chuck D: Carlton
PMD: Parrish
Raekwon: Corey
Mase: Mason
Nelly: Cornell
Beanie Sigel: Dwight

Disappointment was my closest friend

Jag har nyss försökt vända min tidigare kanske något omotiverat negativa inställning till mitt nyblivna förhållande till någonting positivt genom att upprepade gånger lyssna på Jackie Wilsons "Higher and higher" och Sam Cookes "Cupid", och det har fungerat väl. Plus i kanten till min katt, som även han varit tillmötesgående till mina närmanden och låtit mig krama honom litet.

I övrigt har jag försökt komma ikapp om E3-täckningen och börjat läsa spelnyheter igen efter fyra veckors paus. När jag var hemma i lägenheten för att vattna och mata fågel gick jag några ronder i Fight Night Round 3 och kollade trailers på Xbox Live, för att chocken inte ska bli allt för stor när jag släntrar in på kontoret på måndag.

Har också ätit ganska äcklig linssoppa med MS på Etnomuséet, kollat på båtgrejer och grillat, druckit 1 1/2 flaska vin och lyssnat på Feist. Under grillet ringde vi till SL, som befann sig mitt under en brinnande Fjordfestival någonstans i närheten av Uddevalla. Det var svårt att uröna exakt vad hon sade, men jag fick i alla fall prata litet med hennes lillebrolla om The Dark Knight som han sett kvällen innan. Han tyckte att filmens nuvarande placering som den bästa filmen någonsin på IMDb var missvisande, och jag försökte förklara för honom att den snart skulle tappa några placeringar, men över bruset från något slamringt lokalband var det inte det lättaste.

Och jag har fått prata av mig med MS om R, utan att uppge några detaljer, och jag känner fortfarande ångesten Cheshirekatt-le mot mig från högra axeln, och imorgon är det egentligen en helt vanlig söndagjävel, och jag måste foga mig i det och stryka en skjorta.

Blue jean baby

Ett ord av vishet till alla er young turks därute. Ni som tycker att Manic Pixie Dream Girls är det finaste som finns, och ni gladeligen skulle träffa någon som Clementine i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Sam i Garden State eller Penny i Almost Famous, eller öh, Sarah i Forces of Nature, någon som kan ställa hela ens värld på ända med sin ditzyness och sin framfusighet. Kanske föreställer ni er att er relation utvecklas ackompanjerat av ett noggrant utvalt soundtrack med några av era favoritartister, kanske vill ni hångla på en altan i sommartid till Portishead och se varandra djupt in i ögonen (det är grejer det, kan jag lova)?

Well, here's the rub, noobies. Var beredda på ett underliggande mörker, ett monster under sängen. Var beredda på att Manic Pixie Dream Girls ofta har mer bagage än hittegodsavdelningen på Arlanda.

Fast det bästa är naturligtvis att släppa den där jävla tanken på att det överhuvudtaget finns MPDGs. Det är en term som kategoriserar och placerar in människor i fack, och sådant anses ju som mycket ofint.

MPDG är en myt, en uttjatad narrativ ploj, en genväg till att skapa en intressant karaktär. Hur mycket tjejen du dejtar än påminner om Clementine är hon till slut en helt vanlig människa, vars neuroser kanske inte är lika enkla att handskas med som du tror. Det handlar mest om att orka släppa in hennes mörker i ditt eget. För om du lockas av den där MPDG-myten har du definitivt ditt eget mörker att handskas med. Är det värt det? Är det? Det är den frågan jag ställer mig.

Verkligheten överträffar dikten - återigen

För de som vet hur jag träffade tjejen jag dejtar kommer det kanske inte som en överraskning att mitt liv blir mer och mer som fiktion. Men just precis hände det som inte fick hända. Jag satt och snackade med min syrra och hällde upp ett glas av det fina vin som R lämnade efter sig förra veckan, en trevlig australiensk chardonnay, och märkte att det sedan låg en stor, svart fluga och flöt i det.

Det är väl ironiskt, eller hur?

Jag var f ö helt betuttad i samtliga av Alanisarna i den här videon.

Summer is here and the time is right to go racing in the streets

Det är en Springsteenkväll, och hade jag inte dragit i mig tre glas vitt hade jag ut å bränt med kärran.

Bara liksom Thunderroadat över Västerbron.

Träffade JD igår, vi gick runt och snackade och kollade i affärer, och det var exakt vad jag behövde, jag gillar JD skarpt. Vi lever hemskt olika liv, vilket är underligt, eftersom våra liv under ett par år var så hemskt lika. Att träffa JD igår var renande, och jag önskade mig tillbaka till ett mindre komplicerat liv, där jag vägde 20 pannor mer och var utrustad med de mest välutvecklade försvarsmekanismerna known to man.

Varför är min hud tunnare nu?

The last of the famous international playboys

Haha, era jävlar - jag har en majskyckling marinerad i dragon och fransk senap i ugnen och jag är inte ens hungrig! Varför? För att jag kan, motherfuckers, för att jag kan. Och för att matlagning dämpar tokångest.

En annan skön grej som dämpar tokångest är att gå se en skön film. Jag och LA infann oss med svettiga handflator på SF Sergel 11.20 och köpte biljetter till The Dark Knight. All oro jag känt inför R liksom ångvältades över av en välbekant och ljuv känsla av nördpepp.

Halv tre stapplade vi ut i sommarvärmen och var lyriska. Jag tror banne mig att jag sett den bästa filmen baserad på en serietidning som någonsin gjorts. Ska låta det sjunka in litet grann. Bale är fantastisk, speciellt som Bruce Wayne - skönt laidback och fånleende playboy. Jag är kär i Maggie Gyllenhaal. Och Ledger... Hans Joker är fanimig den mest obehagliga jävla karaktären jag någonsin sett på bio.

Så nu dricker jag litet av det vita vin R hade med sig förra veckan och sörjer litet att vi inte ses den här helgen, men det är okej, jag ska försöka få en del annat gjort. CC är här, och jag har inte träffat MS på vad som känns som evigheter. Och så tänker jag vakna bakfull imorgon. Ångesten kommer förmodligen vara fördubblad, men det är smällar man får ta.

Och jag saknar min soffa, jag saknar BBC Food och jag saknar hela min goddamned lägenhet, och jag har bott hos mamma och pappa i en månad nu. På tisdag kommer jag tillbaka till lägenheten, och om det inte vore för att jag är tvungen att gå till jobbet för att tjäna ihop till brödfödan skulle jag aldrig mer lämna den.

The cold predatory eyes of Charlie Sheen

Det har gått litet för långt när man verkligen kämpar för att hålla sig vaken för att kunna se hur det ska gå i Two and a Half Men. Å andra sidan - Jenna Elfman gästspelar!

Flygmyrans dag

Fikar med MH och hans son på deras gård på Åsögatan och dricker latte i ett lusthus i solen. Hans fru och dotter kommer hem. Frun undrar varför vi valt att placera deras sons barnvagn (där han dessutom ligger och sover) mitt i en myrstack. Vi ser oss omtöcknat om. Det är som i en skräckfilm. Vi inser plötsligt att allt, ja precis allt, är täckt av myror, flygande såsom krypande.

MHs fru och dotter går upp till våningen för att sova middag, lillgrabben vaknar och vi spelar fotboll ett tag på gräsmattan. Sedan går vi för att köpa milkshake och glass. Går bort till lekparken mellan Folkungagatan och Tjärhovsgatan och gungar, åker rutschkana och spela mer fotboll. Varannan minut får vi torka lillgrabben ren från flygmyror. Även den gula rutschkanan är översållad. Lillgrabben säger till mig; "Killen, ta bort alla myror", och så får jag stå där och svepa med handen över rutschkanan till alla myror är bortsopade. Det är litet tufft att bli kallad "killen" av en snubbe som inte är mer än 2,5 år.

Och det är myror över allt. Det är myror på fotbollen, det är myror i barnvagnen, det är myror inannför lillkillens blågula fotbollströja. MH säger; "du har en myra på näsan", och även när den är borta måste jag hela tiden dra med handen över näsan med jämna mellanrum, det kliar, det är obehagligt. Känner mig som Short Round i Temple of Doom. Jag vänder ryggen mot MH så han kan torka bort alla insekter med sin oxpiska.

Sedan klättrar lillgrabben för egen maskin upp för repstegen till rutschkanan, vilket han aldrig gjort förut, och vi tar en bild och MH ringer frugan och berättar. Känns stort.

Vi går Tjärhovsgatan bort mot Medis. När vi passerar Kvarnen tänker jag på R. Är våra liv okompatibla? Vem är det egentligen jag släpper in? Minns en scen i Jerry Seinfelds dokumentär "Comedian" när komikern Orny Adams packad ligger på en gata och säger: "Jag har ju inte träffar henne ännu, men min blivande fru är ju därute just nu och lever sitt eget liv... Hon har ingen aning om vad som väntar henne! Stackars jävel!"

Hemma i lägenheten, på andra sidan Skånegläntan, står mitt fönster på glänt. Undrar om flygmyrorna hittat in. Det skulle vara så jävla typiskt.

A freight train running through the middle of my head

Innan jag gick och lade mig igår tänkte jag att här ser för jävveligt ut och jag måste verkligen städa. När jag nyss gick upp inspekterade jag ägorna. Det visade sig att det bara är stökigt i huvudet på mig. Är inte det jävligt underligt?

Hair & Face, Gamla Brogatan, 13.30.

"Du, dra inte med maskinen så långt upp i nacken är du snäll, jag ser ut som om jag har Down Syndrome om jag har för kort hår i nacken."

"Inga problem mannen. Jag kör bara litet. Sedan kör jag med kniven."

"Ja, okej."

Fem minuter senare.

"Men vafan... Jag ser ju för fan mongo ut!"

"Ja, men det är ju sommar! Då ska det ju vara kort!"

"Ja, men inte kort om kromosomer! Dude, whatever, det här får duga. Tack för att du lämnade luggen ialla fall. Jag måste dra, jag ska på bio om tio minuter."

"Inga problem. Kom förbi om du vill ha det kortare, så fixar jag det gratis."

"..."

Women only like me for my mind

Säger till R: "Jag måste gå och klippa mig, jag ser fan ut som en tant." R: "Meh, varför det? Jag tycker du är jättefin i håret!" Instinktivt tänker jag "Hon tycker jag är jättefin, tihi!" och så slår jag klippningen ur hågen. Men vafan. Vad har jag blivit?! Ingen har bett mig att tänka såhär, allra minst hon. Nu går jag och rakar av mig skiten. Sedan Hancock.

I'm looking for Amanda Huggenkiss

Fan vad jag behöver en kram. En omfamning helt utan sexuell laddning. Helst av en man. En storvuxen man; på gränsen till teddy. Eller ja, det kanske var att dra det hela ett varv för långt. Men en man, kanske med rött hår och röda hängslen och skägg, med litet mage och säckiga brallor.

Men någon sådan man ska jag inte träffa idag. Först imorgon. Då ska jag be honom krama mig. Men kanske är jag inte på kramhumör då. Kanske kölden lämnat mig då.

Jag längtar hem. Min lägenhet är också en omfamning. En 56 kvm stor nördig omfamning.

Alkohol var inte lösningen för mig igår.

Jag försökte krama min katt innan jag släppte ut honom, men han spjärnade emot den jäveln.

Sedan var det nära att jag sjönk ihop i en pöl som Amélie på köksgolvet.

Varje dag känns som..., etc

Fan, jag var nyss på väg att gå och lägga mig. Jag är så jävla puckad ibland. Det är söndag, den sista på ett bra tag som jag kan helt och hållet skita i. Om en vecka sitter jag förmodligen och skakar av ångest för att jag måste upp och gå till jobbet, så vad fan skulle jag gå och lägga mig för nu - en semestervecka kvar, måndagen imorgon behöver jag inte låtsas om! Det enda jag har att göra imorgon är att gå och se Hancock, och det gör jag inte förrän tidigast runt 12. Så jag häller för mig ett glas vin till - det sista i boxen jag och R började sörpla i oss i fredags - och lyssnar på Ryan Adams och tänker på The Dark Knight. Åt helvete med måndagen.

"When were you under me?"

De första två säsongerna av Friends är fortfarande riktigt starka. Det här, barn, var på den tiden som karaktärerna fortfarande var personligheter och inte personas. Bara då och då lyser Monicas överdrivna gällhet igenom, det finns fortfarande stunder av klarhet i Phoebes ditzyness, Rachels värdighet är fortfarande någorlunda intakt och hon snubblar inte bara omkring, Joey går inte bara omkring och ser omväxlande arg/nollställd ut. Chandler tillåts i ett avsnitt av säsong uttrycka sin skräck för att bli lämnad ensam kvar när alla andra gifter sig på ett sätt som ter sig i alla fall någorlunda trovärdigt, och Ross... Well, Ross har aldrig varit min favorit.

Hur Rachel till slut lät sig övertygas att bli ihop med honom kommer jag aldrig förstå. Innan hon såg den där gamla videon om hur Ross gör sig i ordning för att ta med henne på skolbal höll Ross på att larva sig något oerhört - sabbade hennes dejter, betedde sig otroligt svartsjukt, gnälligt och possessiv. Aldrig aldrig aldrig att en tjej som Rachel skulle gå med på att vara ihop med en snubbe som är så creepy. För det är exakt det han är.

Jag trodde länge att det var okej att vara som Ross, att man ändå skulle kunna få det att funka med en tjej om man betedde sig på det sättet, för att det i slutändan bara visade på hur mycket man brydde sig om, hur känslig man var. Men jag har på senare år förstått att det där beteendet är helt åt helvete.

Om jag betedde mig som Ross kring min flickvän skulle det var tack och adjöss på fem minuter, det är jag övertygad om. Lyckligtvis är jag äldre nu, mina tendenser till svartsjuka och oro är bortjobbade, och jag vet att jag är fullt kapabel till att ha ett förhållande i vilket jag kan vara helt avslappnad. Ja, nu är ju mitt förhållande helt sprillans nytt, men nu när jag ser om gamla säsonger av Friends ser jag inte Ross som en förebild. Att trägen vinner. Jag tycker bara att han är så otroligt, otroligt obehaglig.

You have killed me

Okej. Man tar Claire Danes och korsar henne med Ivana Milicevic. Sedan injicerar man DNA från Ellen Barkin och Bryce Dallas Howard. Klappat och klart!

Stor intervju med Maggie Gyllenhaal på The AV Club imorse. Maggie G är fantastiskt bra och fin på alla sätt, SherryBaby rev hjärtat ur bröstet på mig och Secretary var en enda stor njutning. Håller på att bygga upp peppet inför The Dark Knight som ju öppnar nästa fredag, gosse kommer jag sitta kl. 12 utanför SF Sergel och banka på dörrarna. Så jag ska pallra mig iväg och hyra Stranger Than Fiction idag är det tänkt. Kanske kolla Batman Begins under nästa vecka. Just nu känner jag ingen gräns för hur bra The Dark Knight kan vara. Peppet kryper under naglarna på mig.

Innan dess har jag ju faktiskt Hancock att se också. Det känns som om TDK har gjort alla andra filmer överflödiga just nu, och att det först i dess efternäle det går att slutligen inse att det faktiskt finns andra filmer att se. TDK känns just nu som det enda viktiga.

Okej, det var inte sant.

När jag först hörde talas om Hancock hette den Tonight He Comes. Smaka på den. Stoppa den i munnen, sug litet på den, säg vad du tycker. Inte så bra, va? På den tiden, detta kanske var tre år sedan, skulle filmen handla om en superhjäte som gömde sig hemma hos en ensamstående morsa - filmen hade en mörkare framtoning än vad Hancocks trailers vittnar om.

Hursom helst. Jag ska se Hancock på måndag. Will Smith hör sommaren till. Jag älskar ju Jason Bateman också, och ser fram emot en återförening mellan honom och Charlize Theron.

Fan. När jag tänker på Jason Bateman känner jag bara gränslös kärlek. Jag tänker på hans nedlåtande babyprat med Michael Cera i Arrested Development, handen som rufsar om hans hår, hans uppläxningar följt av ett tankspritt "okay, buddy...?"

Okej. Det här blev bara jävligt konstigt. Försöker komma tillbaka, försöker bli varm i kläderna. Ursäkta mig. Det går inget vidare, jag inser det. Vi bryter här och försöker igen en annan dag.